Hur kan jag hindra att kommunen drar ned på korttids?

Kommunen har plötsligt ifrågasatt dotterns behov av korttids, trots att flickans behov har ökat. Handläggaren vill inte svara på frågor utan hänvisar till ett sju år gammalt domslut. Hur kan vi slipa argumenten för att hon ska få behålla korttids?

Harald Strand, författare till LSS-skolan, svarar på frågor från HejaOlikas läsare.

LSS-handläggaren vill inte förklara sitt beslut

FRÅGA: Min 9-åriga dotter, som har Angelmans syndrom, har varit beviljad korttids (korttidsvistelse enligt LSS). Insatsen har omprövats vid fem olika tillfällen under 2016-2020. Kommunens bedömning har alltid varit att hon har behov av 11 dygn per månad samt 20 extra dygn att fördela över året.

När kommunen nu omprövar för sjunde gången, gör man en annan bedömning av hennes behov, och beviljar 11 ”tillfällen” per månad och inga extra dygn alls att fördela över året. Detta trots att hon har större behov nu än tidigare.

Vi har också frågat vad som menas med ett ”tillfälle”, och hur långt är ett tillfälle, men det kan inte LSS-handläggaren som tagit beslutet svara på.

LSS-handläggaren hänvisar till RÅ 2007 ref. 62, där han tycker sig ha stöd i att skriva tillfällen istället för dygn.

Vi har nu överklagat beslutet hos kommunen, där samma handläggare säger sig att ha omprövat beslutet själv, och står fast vid beslutet, och har sedan skickat vidare ärendet till förvaltningsrätten.

Hur kan vi slipa argumenten för att hon ska beviljas minst lika mycket korttids som tidigare?

Handläggaren ska vara en garant för goda levnadsvillkor

SVAR: En LSS-handläggare ska vara vår grupps ombudsman, det vill säga se till att de insatser som finns behov av beviljas, och sedan vara specialisten som skräddarsyr insatserna efter personens behov.

LSS-handläggaren ska vara en garant för att individerna får det liv som LSS utlovar i målet; goda levnadsvillkor och ett liv som andra.

I LSS finns ett antal principer som ska vara LSS-handläggarens ledstjärna; självbestämmande, kontinuitet, delaktighet (läs om dessa på LSS-skolan lektionerna 14, 15 och 16).

Vad LSS-handläggaren inte ska göra är att snegla på kostnaderna då det tidigt i LSS historia beslutades att kostnader inte ska vara skäl till avslag på begärd insats som en individ har behov av. Det skiljer LSS från socialtjänstlagen.

Att, som i detta fall, låna sin kompetens till att försöka hitta en dom, som kan användas till att plötsligt avslå en insats som individen haft i många år, strider dessutom mot kontinuitetsprincipen i LSS.

Handläggaren hittade inte en dom i närtid, utan hänvisade till en dom från 2007! Om man ska hänvisa till en prejudicerade dom måste den handla om samma sakfråga, vilket är mer än bara samma insats. För mig framstår handläggaren som oseriös. Att handläggaren nu ger avslag och skickar till Förvaltningsrätten (FR) tyder på okunskap på gränsen till vad som är anständigt.

Förvaltningsrätten prövar bara rätten till en insats, inte verkställigheten. Den senare är kommunens ansvar, det vill säga LSS-handläggarens chef och därefter förvaltningschefen i kommunen. Jag kan kanske tycka att det är en brist i rättssäkerheten i FR, men kan också förstå att FR inte kan detaljstyra varje kommun. Liksom jag kan FR tycka att kommunen är till för sina invånares bästa, särskilt de som är svaga och då ingår i LSS-gruppen.

Det finns ju knappast någon tveksamhet om vad målet med LSS är!

Det innebär i detta specifika fall att nästa steg inte är Förvaltningsrätten, utan en diskussion med förvaltningschefen för att komma överens vad som är möjligt, och vad som är bäst för den enskilde.

Harald Strand