Hur kan jag hindra att kommunen drar ned på korttids?
Kommunen har plötsligt ifrågasatt dotterns behov av korttids, trots att flickans behov har ökat. Handläggaren vill inte svara på frågor utan hänvisar till ett sju år gammalt domslut. Hur kan vi slipa argumenten för att hon ska få behålla korttids?
Harald Strand, författare till LSS-skolan, svarar på frågor från HejaOlikas läsare.
LSS-handläggaren vill inte förklara sitt beslut
FRÅGA: Min 9-åriga dotter, som har Angelmans syndrom, har varit beviljad korttids (korttidsvistelse enligt LSS). Insatsen har omprövats vid fem olika tillfällen under 2016-2020. Kommunens bedömning har alltid varit att hon har behov av 11 dygn per månad samt 20 extra dygn att fördela över året.
När kommunen nu omprövar för sjunde gången, gör man en annan bedömning av hennes behov, och beviljar 11 ”tillfällen” per månad och inga extra dygn alls att fördela över året. Detta trots att hon har större behov nu än tidigare.
Vi har också frågat vad som menas med ett ”tillfälle”, och hur långt är ett tillfälle, men det kan inte LSS-handläggaren som tagit beslutet svara på.
LSS-handläggaren hänvisar till RÅ 2007 ref. 62, där han tycker sig ha stöd i att skriva tillfällen istället för dygn.
Vi har nu överklagat beslutet hos kommunen, där samma handläggare säger sig att ha omprövat beslutet själv, och står fast vid beslutet, och har sedan skickat vidare ärendet till förvaltningsrätten.
Hur kan vi slipa argumenten för att hon ska beviljas minst lika mycket korttids som tidigare?
Handläggaren ska vara en garant för goda levnadsvillkor
SVAR: En LSS-handläggare ska vara vår grupps ombudsman, det vill säga se till att de insatser som finns behov av beviljas, och sedan vara specialisten som skräddarsyr insatserna efter personens behov.
LSS-handläggaren ska vara en garant för att individerna får det liv som LSS utlovar i målet; goda levnadsvillkor och ett liv som andra.
I LSS finns ett antal principer som ska vara LSS-handläggarens ledstjärna; självbestämmande, kontinuitet, delaktighet (läs om dessa på LSS-skolan lektionerna 14, 15 och 16).
Vad LSS-handläggaren inte ska göra är att snegla på kostnaderna då det tidigt i LSS historia beslutades att kostnader inte ska vara skäl till avslag på begärd insats som en individ har behov av. Det skiljer LSS från socialtjänstlagen.
Att, som i detta fall, låna sin kompetens till att försöka hitta en dom, som kan användas till att plötsligt avslå en insats som individen haft i många år, strider dessutom mot kontinuitetsprincipen i LSS.
Handläggaren hittade inte en dom i närtid, utan hänvisade till en dom från 2007! Om man ska hänvisa till en prejudicerade dom måste den handla om samma sakfråga, vilket är mer än bara samma insats. För mig framstår handläggaren som oseriös. Att handläggaren nu ger avslag och skickar till Förvaltningsrätten (FR) tyder på okunskap på gränsen till vad som är anständigt.
Förvaltningsrätten prövar bara rätten till en insats, inte verkställigheten. Den senare är kommunens ansvar, det vill säga LSS-handläggarens chef och därefter förvaltningschefen i kommunen. Jag kan kanske tycka att det är en brist i rättssäkerheten i FR, men kan också förstå att FR inte kan detaljstyra varje kommun. Liksom jag kan FR tycka att kommunen är till för sina invånares bästa, särskilt de som är svaga och då ingår i LSS-gruppen.
Det finns ju knappast någon tveksamhet om vad målet med LSS är!
Det innebär i detta specifika fall att nästa steg inte är Förvaltningsrätten, utan en diskussion med förvaltningschefen för att komma överens vad som är möjligt, och vad som är bäst för den enskilde.
Harald Strand
Intressant fall det här och ska medge att det skär djupa hack i min själ varje gång som personer med funktionsvariationer kläms åt i rättstillämpningen, särskilt när det drabbar barn och ungdomar som har hela livet framför sina fötter och tidigt i livet sorteras undan av samhället. Det är ett gediget arbete som Heja Olika och Harald Strand ligger bakom för att synliggöra rättigheterna för personer med funktionsvariationer.
Mina synpunkter i det här enskilda fallet kan dock inte bli specifika, eftersom knäckfrågorna är mera av generellt slag. Sånt här skulle man kunna skriva hyllmetrar om på juristprogrammet, men ska försöka fatta mig kort och koncist. Jag går här inte ner i rättsfallsbeskrivningar och hur de lämpligen bör tolkas för att maximera möjligheten till framgång med överklagande, men är öppen för att resonera kring problematiken.
För det första framgår att verkställigheten i det här fallet förändrats efter en omprövning, alltså inte efter en förnyad ansökan. Det skulle då innebära att det från början finns ett beslut som gäller tills vidare och att man inte fortlöpande behöver ansöka om insatsen på nytt. Vid omprövning är huvudregeln att det är myndigheten som initierar förändringer och i och med det och åläggs bevisbördan för sina påståenden. Bevisbördan faller över på den enskilde, när myndigheten anses fullgjort sin bevisbörda på ett tillfredsställande sätt. Det är i regel som påstår något som också har bevisbördan för sina påståenden. Av rent processtekniska skäl kan det därför i enstaka fall vara smart att hålla inne lite med sina påståenden, eftersom man annars kommer att åläggas bevisbördan för dessa. Undantag finns dock vad gäller omkastad bevisbörda. Ett klassiskt skolboksexempel i den juridiska litteraturen är bevissäkringsmodellen, dvs. den part som bäst kan säkra bevisning också kommer åläggas denna bevisbörda i ett rättslig process. Tex. att du som gäldenär betalat fakturan till borgenären (kan vara tex. hyran för bostaden), så är det du som gäldenär som bäst kan säkra dokumentation för att betalningen, inte borgenären för en icke-betalning.
För det andra behöver man understryka att behov inte är något som är statiskt och hugget i sten. Behov är dynamiskt och kan förändras över tid. Det kan minska, det kan öka, men det kan lika gärna vara status quo. Det finns inte heller ett formellt hinder för domstolarna att pröva verkställigheten, även om det är ovanligt att man lägger sig i den delen av ärendet. Det finns dock motivuttalanden i propositionen till LSS som ger öppningar för att även verkställigheten i somliga fall kan ställas under domstolarnas prövning. Läs mer om detta på sidan 190ö i prop. 1992/93:159. Knäckfrågan är i verkställighetsfallen kraftigt begränsad till rekvisitet ”goda levnadsvillkor” enligt behovs- och biståndsparagrafen, som i LSS återfinns i 7 §. Om den enskilde genom ändringar i verkställigheten av ”insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor”, kommer domstolen att avslå överklagandet. Frågan är alltså om dottern efter förändringarna i verkställigheten fortfarande tillförsäkras goda levnadsvillkor. Vad säger utredningen i det här fallet? Vad är styrkt med underlag från vård och habilitering? Och vad har förändrats jfr med förut, för att man från kommunens sida ska förändra verkställigheten? Det påstås att behovet av korttidsvistelse har ökat snarare än minskat. Vad finns det för underlag som styrker detta påstående? Det är frågor som vid förhoppning om framgång i ett överklagande måste få tillfredsställande svar.
Källor:
Prop. 1992/93:159:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-stod-och-service-till-vissa-funktionshindrade_GG03159
För det tredje finns det också en baksida av korttidsvistelse. Den syftar även till avlastning för den enskildes familj, samtidigt som den enskilde under en avlastning ska kunna uppnå goda levnadsvillkor.
För det fjärde förtjänar det att påpekas att läsa och tolka prejudikat är en uppgift som inte är lätt för gemene man, tyvärr inte heller för jurister själva. Vad är då ett prejudikat till att börja med? Jo, det är en vägledande dom, där domslutet saknar betydelse. Istället är det domskälen som innehåller de sk. prejudikatrekvisiten. Att jämförbara fall slutat ”dåligt” behöver inte betyda att de är oanvändbara på det nu aktuella fallet. RÅ 2007 ref. 62 finns att läsa på bla. lagen.nu. Det är ett rättsfall som egentligen är uppdelat i två fall, vilket sker ibland när det gäller rättsfallsbeteckningar. I RÅ 2007 ref. 62 är det endast fall II, som tar upp ordet ”tillfälle” i den tidsmässiga bemärkelse som frågeställaren skriver om. I övrigt används ordet endast i uttryck som ”Regeringsrätten beretts tillfälle att avge yttrande i målet”. Det är också endast länsrätten (numera förvaltningsrätten) i RÅ 2007 ref. 62 II, som nämner ordet ”tillfälle” i frågeställarens angivna betydelse. Varken kammarrätten eller Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) behandlar begreppet ”tillfälle” i 2007 års fall.
Källor:
RÅ 2007 ref. 62 II:
https://lagen.nu/dom/ra/2007:62#ii
7 § andra stycket lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade:
https://lagen.nu/1993:387#P7S2
För det femte gäller för handläggaren de regler som framgår av förvaltningslagen (2017:900). Däri framgår att hens skyldighet i vissa fall att motivera sitt beslut. Angivande av beslutsskäl är en fråga om rättssäkerhet, för att den enskilde ska förstå beslutet. Motiveringsskyldigheten står alltså inte i förvaltningslagen enbart för att lagen ska se bra ut. Det är inte den enskildes skyldighet att jaga förklaringar av handläggaren. Handläggningen ligger snubblande nära en tillsynsanmälan till JO alt. IVO, men dessa instanser kommer inte att pröva ett klagomål under tiden ärendet ligger i domstol och inte är avgjort där än. Vill frågeställaren anmäla handläggningen (rikta inte udden mot handläggaren i onödan) till JO eller IVO, bör detta vänta tills domstolsprövning är klar. Bristerna i motivering kan också lyftas i överklagandet, för att förstärka bevisbördan för kommunen. Handläggarens motiveringsskyldighet framgår av 32 § första stycket förvaltningslagen (2017:900): ”Ett beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska innehålla en klargörande motivering, om det inte är uppenbart obehövligt. En sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har tillämpats och vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens ställningstagande.”
Källor:
32 § förvaltningslagen (2017:900):
https://lagen.nu/2017:900#P32S1
För det sjätte skulle jag rekommendera att i överklagandet hemställa om inhibition av förändrat beslut. Inhibition innebär att, förutsatt att förvaltningsrätten så medger, kommunen inte får verkställa sitt ”nya beslut” innan ärendet slutligen avgjorts av domstolarna. Möjligheten till inhibition framgår av 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Den lagen är tyvärr underordnad andra lagar i denna fråga (se 2 § samma lag) och i 27 § fjärde stycket LSS anges att beslut gällande insatser i lagens 9 § gäller omedelbart. Men även här är det så att inget är ristat i sten. Av uttalanden i LSS-propositionen framgår att domstolarna i enskilda mål får förordna att ett beslut skal gälla först sedan det vunnit laga kraft.
Källor:
28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291):
https://lagen.nu/1971:291#P28S1
Prop. 1992/93:159:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-stod-och-service-till-vissa-funktionshindrade_GG03159
Behovet av korttidsvistelse kvarstår enligt utredningen och av LSS-handläggaren själv i samma omfattning som tidigare.
Kommunen har dock tagit bort de 20 extradygnen och menar att vi ska söka separat, vilket vi anser är fel.
Att kommunen vill ändra från dygn till tillfällen påstår kommunen att det är för att dygn är vilseledande, då insatsen inte syftar till att ersätta fritidsverksamhet. Jag menar att tillfällen är ännu mer vilseledande att ta beslut om 11 tillfällen när LSS-handläggaren inte kan svara på hur långt ett tillfälle är.
Finns det någon praxis i beviljande av insatser?
Av de rättsfall jag läst handlar det alltid om dygn och extradygn som bevijats. Jag har aldrig hört talas om att det beviljas tillfällen(som är en obestämd form).
Överklgan får bifall i domstol och familjen får tillbaka 12 extra dygn (som nu kallas tillfällen).
Gällande att kommunen använder sig av ”tillfällen” så hade Förvaltningsrätten farhågor kring det som ett oklart begrepp, men valde att inte pröva ärendet eftersom överklagan gällde beslutet och inte själva utförandet/verkställigheten.
”Förvaltningsrätten har förståelse för vad som anförs i fråga om att tillfälle är ett mer oklart begrepp än dygn och de farhågor som framkommer med anledning av att det i beslutet inte heller anges en total tidsomfattning. Detta är emellertid en fråga om verkställighet av beviljad insats.”