4 kommentarer

  1. Hur har det blivit såhär?

    Ett samhälle för alla – där vissa behöver mer för att få lika mycket.

    Under 25-30 år har vi strävat efter att lägga beslut om människors väl så ”nära” den enskilde som möjligt – dvs att kommuner fått ett ökat ansvar. Samtidigt har vi monterat ner mer övergripande ansvar och funktioner som ska bevaka och styra att alla svenskar får del av välfärden på ett tänkt sätt oavsett var man bor och vilken uppbackning man har av släkt och familj.

    Men så vart det inte. Våra berömda ”stuprör”, d.v.s. att varje myndighet verkar helt skiljt utifrån sitt uppdrag utan hänsyn till helheten, blir allt tydligare.

    Och människor som Ann-Marie Högberg och hennes dotter hamnar i kläm. Med mina över 40 år inom området #arbetsmarknad #sysselsättning #funktionsnedsättning har vi i praktiken övergett våra ideal och tanken om alla människors möjlighet att ha ett värdigt liv.

    Det absolut mest värdiga och troligen minst kostsamma är att bejaka och forma individuella lösningar. Att bygga strukturer och generella regelverk för respektive myndighetsdel är vansinne – om det inte finns någon funktion som bevakar och kan besluta/vägleda om helheten.

    Alltsedan försäkringskassans spariver när regeringen gav order om att spara, har hela välfärdsområdets olika delar dragit åt och prioriterat att bara bejaka ”det man måste”.

    Strategin från det offentliga att avslå med konsekvens att vårt rättssystem belastas och att tvinga medborgare att överklaga för att få igenom sina rättigheter – är skandal. Jag skäms över hur den välfärd vi utvecklat raseras och där vi inte längre är ett föregångsland. Utvecklingen har gått åt fel håll alltsedan LSS-verksamheten fördes över till kommunerna och deras autonomi har varit viktigare än att vi ger medborgare en likvärdig trygghet och likvärdig möjlighet att leva ett liv som andra.

    Lennart Jönsson

  2. Tyvärr är det så här SVERIGE (INTE) fungerar idag. Det finns inget skyddsnät och den ”välfärd” som vi invaggats att ta för given finns inte.

    Jag har en dotter som insjuknade med en hjärntumör för tio år sedan. Eftersom hon studerade och inte hade hunnit skaffa sig SGI hamnar alla ersättningar på miniminivå. Det innebär en levnadsstandard långt under existensminimum. Vi kommer som föräldrar att ha ett livslångt försörjningsansvar för vår dotter.

    Alla stöd t.ex. färdtjänst, boendestöd, arbetsträning etc. har vi fått kriga för. Allt sådant som beskrivs som insatser som ska göra att personer med funktionsvariationer ska kunna leva ett ”fullgott liv”. Det är inget annat än ett hån.

    Tyvärr tror jag att vi är många i den situation du beskriver, Ann-Marie. De flesta i vår omgivning blir helt förvånade och chockade när de förstår att det finns inget skyddsnät i Sverige.

    Vi bör se till att regering och myndigheter levererar de stöd som behövs för ett ”liv”.
    Ett liv som räddas ska också levas.

  3. Pingback: Hur kan samhället stänga alla dörrar för min sjuka dotter? | Anhörigas Riksförbund
  4. Pingback: Stockholm » Ann-Maries sjuka dotter får inget stöd

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *