Hur kommer vi vidare?

KRÖNIKA. Nyligen hörde jag ett inslag i på Dagens Eko om bedrägerier med assistansersättningen. En åklagare var tydlig om att brott mot samhällssystem är extra allvarliga.
Det som fick mig att fundera vidare var den bedrägerijagande tjänstemannen på Försäkringskassan som lite förvirrat börjar prata om ”de där svagaste i samhället som vi givit något till”. Sen slår han fast att det minsann handlar om en rättighetslag.

Gott så, men samtidigt vet jag att Försäkringskassans vanliga språkbruk är att det som erhålles därifrån är förmåner, sjukförmån t.ex. Kan något vara både en förmån och en rättighet, tänker jag…?

Det är en tanke som ofta dykt upp sedan funktionshinderpolitikens utveckling i Sverige och världen för 25 år sedan blev en del av min vardag. Som 25-årig juridikstuderande blev jag pappa till Carl Fredrik, en idag ung man som är lite mer människa än de flesta andra då han har en kromosom extra.

Jag tog möjligheten att fördjupa mig i den lagstiftning som berörde honom och hamnade mitt i en spännande utveckling. Samma år som Carl Fredrik föddes tillsatte Bengt Lindqvist (s) den senaste större utredningen om funktionshinderpolitik (handikappolitik sa vi då). En utredning som sedan förvaltades av Bengt Westerberg (fp) i 1994 års handikappreform.
Jag har sedan dess haft förmånen att i flera olika roller fått följa, betrakta och reflektera över utvecklingen. Det är klart att mycket har hänt, men har det egentligen hänt något alls?

Den funktionshinderpolitiska visionen har länge varit att kvinnor, män, flickor och pojkar med funktionsnedsättning ska bli jämlika i levnadsvillkor med andra och fullt delaktiga i samhällslivet. 1989-års handikapputredning visade på den relativa skillnaden i levnadsvillkor och delaktighet och den var stor. Sedan dess har statliga utredningar om avgifter, vitböcker om 1990-talets besparing, rapporter från folkhälsoinstitutet, Handisam och många fler visat att ojämlikheten består. Det enda undantag jag sett var att forskningen kring år 2000 visade att de som då fått personlig assistans relativt sett fått det bättre.

Så även om människor med funktionsnedsättning fått det bättre så består den relativa skillnaden, visionen är fortfarande en vision. Vad beror det på?

Jag tror att handlar om skillnaden i ”ta emot” och  ”att bära”. Skillnaden att vara en mottagare av samhällets stöd (förmåner) eller en bärare av rättigheter.

Så länge en del människor kommer ses som de som ”tar emot” kommer de heller inte bli jämlika med de som anser att de ger. Det ligger i en sådan strukturs natur, något som i bland annat Bengt Lindqvist bemötandeutredning döptes till ”offentlig välgörenhet”.

Jag vill förtydliga att man måste skilja på några saker. En människa eller en grupp människor kan råka ut för något oförutsett, som en naturkatastrof eller en olycka som gör att man behöver akut och kortvarig hjälp. Det är klart att vi andra då solidariskt kan och ska bidra i en sådan situation.

Det är något annat än att det i samhället finns en naturlig variation i förutsättningar. Variationer på individnivå som ofta är långvariga eller livslånga. Det kan handla om ett rörelsehinder, en utvecklingsstörning eller diabetes. Grunden för de människornas rättmätiga förutsättningar och plats i samhället kan inte byggas på vad andra människor för stunden känner att de kan dela med sig av. Intentionerna må vara hur goda som helst men de är ändå byggda på ingivelse och annat som kan fluktuera.

Det system för mänskliga rättigheter som byggts efter andra världskriget ger en annan grund för att angripa utmaningar i hur vi i organiserar våra samhällen. Men det är ett angreppssätt som är lite annorlunda än vad vi är vana vid i Sverige. Extra svårt blir det när vår självbild säger oss att mänskliga rättigheter är något vi redan har i Sverige, men andra behöver.

Mänskliga rättigheter delas ofta upp i medborgerliga och politiska rättigheter samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det kan ha ett värde men en enormt viktig regel är att rättigheterna är odelbara (indivisible). Varför är det viktigt? För mig handlar det om att förstå att man inte kan förminska hjälpmedel och medicin till mindre viktiga sociala rättigheter.
Det handlar om en insikt om att, för en person med en kronisk sjukdom kan medicin vara viktigt för att man ska få möjlighet att rösta, bli vald eller skriva en debattartikel.

En svensk invändning är ibland att rättigheter är så individuella och vi har ofta löst frågor utifrån kollektivet. Men en rättighet behöver inte tillgodoses individuellt. Vi behöver inte överge svenska sätt att lösa frågor bara för att vi får nya perspektiv. Med generella byggregler kan vi få skolor som inte stänger ute lärare, föräldrar eller elever med allergier eller rörelsehinder. Ett system med solidarisk och gemensam finansiering av läkemedel ger en person med epilepsi eller diabetes bättre förutsättningar att delta i den politiska debatten eller försörja sig själva och tillgodoser en rättighet.

Visst är rättigheterna individens men det betyder inte att ensam är stark. Diskrimineringslagstiftning ger visserligen individen en möjlighet att själv söka upprättelse och skapar inte ett beroende av kollektivet. Men ännu viktigare är att delaktighet byggd på rättigheter är lättare att utkräva om vi samlar oss och gör det tillsammans. Med rättighetsperspektivet kan vi vitalisera och stärka många folkrörelser.

Det kommer alltid finnas konflikter mellan olika intressen, men de tvister det leder till ska slitas genom att alla intressen ska bli likvärdigt beaktade.
Det kan de bara bli om alla intressen byggs på samma grund, grunden att vi är människor. Människor som bär, slåss för och utkräver rättigheter och inget annat.

Lars Lööw
Sedan början av 1990-talet arbetat med olika roller kopplat till delaktighet och rättigheter för människor med funktionsnedsättning. Lars har bl.a. varit
Förbundsjurist på FUB
Ordförande i HSO (Nuvarande Handikappförbunden)
Handikappombudsman
Direktör på Samhall
I dessa roller har Lars bl.a. deltagit i ett antal statliga utredningar, givit ut rapporter, publicerat debattartiklar och medförfattat ett par böcker.
Lars är numera VD på och en av grundarna av Peritos Ungdomsrekrytering. Ett företag som på ett nytt sätt erbjuder arbetsgivare att rekrytera ungdomar med funktionsnedsättning. Läs mer på www.peritos.se