Hur länge ska du bajsa idag, då?
Tid är en dyrbar gåva. Det vet de flesta av oss.
När vi är unga tänker många av oss att tiden är en oändlighet och att vi ska finnas kvar för evigt att ta tillvara på den.
När vi blir äldre blir tiden ofta mer dyrbar.
Vi lär oss i livet att vi varken kan ta tiden eller livet för givet.
Tyvärr är det många gånger de mest dramatiska eller smärtsamma upplevelserna som får oss att vakna upp och inse att alla våra liv förr eller senare tar slut.
Jag hörde en gåta alldeles nyligen. Det var tre grodor som satt på en pinne ovanför vattnet. Två av dem funderade på att hoppa ner i vattnet.
Hur många satt kvar på pinnen?
Svaret är att alla tre satt kvar. För de två grodorna som funderade på att hoppa gjorde ju just endast det. Funderade.
Det är så vi människor ofta gör. Funderar på att göra förändringar. Funderar på att sluta med saker vi inte mår bra av. Funderar på att börja med saker som vi istället mår bra av.
Vi funderar på saken en stund till.
Ofta funderar många av oss så länge att vi blir sjuka innan vi slutligen beslutar oss för att hoppa ner från pinnen i det okända vattnet.
Det är förvånande ofta som jag hör både mig själv och många andra säga att man ”inväntar ett bra tillfälle” att hoppa från sin pinne.
Men finns det något sådant som ett ”rätt tillfälle”?
Kanske är det endast en naiv dröm om att det en dag ska öppnas en unik möjlighet att hoppa ner i vattnet utan att behöva bli blöt?
På så sätt kan vi behålla både det torra tillståndet på pinnen och vattnet nedanför.
Att tiden endast finns i begränsad upplaga är något vi i vår ungdom sällan väljer att reflektera över.
För en del av våra medmänniskor är tiden ännu mer en sorts begränsande fängelse, som istället behöver redovisas till en allt för ofta opersonlig myndighet.
Jag talar förstås om de av våra medmänniskor som behöver redovisa för myndigheterna hur lång tid det tar för dem att utföra vissa grundläggande behov. Den typ av behov som de samtidigt behöver ha hjälp med att klara av.
Försäkringskassa och kommuner behöver veta hur lång tid dessa människor behöver gå på toaletten, duscha eller kommunicera med sin omvärld.
Som anhörig behöver vi stå med tidtagaruret och bedöma hur ofta och hur länge de olika grundläggande behoven beräknas ta.
Jag anser att det inte finns någon värdighet i detta!
Visst förstår jag vitsen med att göra en bedömning om en person har ett ”grundläggande behov” som den behöver ha hjälp med att klara av.
Men att behöva ha dessa riktlinjer medför också en inhuman hantering av den personliga integriteten. Det enklaste sättet att belysa detta är att gå till sig själv!
Hur lång tid behöver du duscha? Hur mycket tvål behöver du använda? Hur lång tid tar du på dig för att torka kroppen torr igen? Tyvärr så finns ingen tid att njuta en stund extra av det sköna vattnet mot kroppen. Den tiden är du inte värd!
Hur lång tid ska du sitta på toan i dag? Det är rimligt att du bajsar endast två gånger om dagen. Tyvärr så finns det inte utrymme för att ha magsjuka. Den tiden är du inte värd!
Hur ofta behöver du kommunicera med din omvärld? Hur långa samtal är rimligt att du ska ha med människor i omgivningen? Tyvärr så finns det inte utrymme för spontana möten med andra medmänniskor. Det är du inte värd!
När man ställer dessa frågor till sig själv, eller kanske till en partner eller annan anhörig som är normalstörd, så inser man snabbt hur absurt detta är.
Tiden är verkligen dyrbar. Men vi ska inte behöva köpslå med den inför myndigheter. Vi ska inte behöva redovisa vad vi ska göra med vår tid.
Ge våra sårbara medmänniskor ett humant liv genom att vara generösa med det vi däremot har oändligt mycket av. Kärlek. Medmänsklighet. Empati. Omsorg. Med den kan vi få vara precis hur slösaktiga vi vill.
