Hur mycket ska en förälder orka?

Det sägs att den energi som är svårast att förändra är en människas energi. Energin hos en människa har en tendens att ständigt återskapa sig själv till den ursprungliga situationen. Detta oavsett om man innerst inne vet att det är en skadlig situation. Inte för att man vill må dåligt, utan för att man som människa är ett vanedjur, som ogärna vill skapa varaktig förändring. 

Men oavsett om man själv skapar sitt livsmönster, och oavsett om det visar sig vara skadligt, finns en gräns när kroppen inte orkar längre. En sådan livssituation kan vara att vårda ett svårt sjukt eller ett barn med funktionsnedsättning, under en lång tid. Energin dräneras och orken tar helt enkelt slut. Det finns en paradoxal känsla hos många föräldrar, som helt enkelt vägrar se sin egen begränsning. De tar ju hand om sitt barn, och det ska man helt enkelt bara orka. Att kroppen visar tydliga tecken på utbrändhet spelar liksom ingen roll. Många vägrar att förändra situationen så att man får tillbaka lust och ork. Av kärlek till sitt barn försöker man förtvivlat kämpa lite längre än vad kroppen och det egna systemet egentligen orkar.

En del av oss föräldrar inser dock att en människa endast är en människa och ingen robot som kan ha ON-knappen intryckt dygnet runt, år efter år, utan någon återhämtning. När den egna energin tar slut har det inget med kärleken för sitt barn att göra! Det är helt enkelt bara kroppen som inte klarar hur mycket som helst.
I de fallen är det livsnödvändigt att få hjälp från omvärlden. Lyckligtvis finns en lag i detta land, som stöd för de föräldrar som inte orkar kämpa längre. Den kallas LSS, ”lag om stöd och service till vissa funktionshindrade”. Stöd och service. Tanken och syftet är att förbättra möjligheterna för den funktionshindrade att få rätt stöd och service i tillvaron. Den hjälpen är minst lika viktig för de anhöriga.

Nästan 70 procent av de som sökte assistansersättning för första gången fick avslag under 2015. Det får mig att undra hur cynisk denna hantering är hos Försäkringskassan. Räknar man med att många föräldrar helt enkelt ska sluta kämpa för sitt barns behov? För vi är många som har befunnit oss i den situationen, då man står i valet och kvalet inför att kämpa eller helt enkelt ge upp.

Kampen för sitt barn är trots allt viktigare än den till synes fruktlösa kampen mot Försäkringskassan. Så vi föräldrar kämpar på, med eller utan extern hjälp. För vi kan inget annat. Vi vill inget annat. Vi vill bara våra barns bästa.

Men orken kommer inte från en bottenlös källa. Den tar slut för oss alla. Förr eller senare. Då menar jag att Försäkringskassans hantering borde vara mer human redan i ett initialt skede. För någonting är galet när andelen som får avslag har stigit i omgångar. 1994 avslogs endast 20 % av alla nyansökningar, 2004 hade den siffran stigit till 32 %, 2008 till 49 % och 2015 till nästan 70 %. Är det resultatet av ett allt mer cyniskt handläggande, så är det helt enkelt kriminellt, anser jag.

Att låta föräldrar få gå in i väggen och bli totalt ut­arbetade är inte ett sätt att spara pengar. Tvärtom!

Att låta föräldrar få gå in i väggen och bli totalt utarbetade är inte ett sätt att spara pengar. Tvärtom! När vi föräldrar dränerats all ork, återstår ett kostsamt och mödosamt arbete att försöka återskapa kraft, lust och livsvilja hos de av oss föräldrar som helt enkelt kört på lite för länge under allt för lång tid. En långtidssjukskriven förälder är betydligt mycket mer kostsam, för ett samhälle, än en mer human hantering av ansökningar för personlig assistans.
Ibland passar uttrycket ”tänk om – tänk rätt” bättre in för att beskriva en situation i vårt samhälle. Detta är en sån situation.

Myndigheternas hanterande av människors behov av hjälp är tyvärr ofta under all kritik. Det måste finnas sätt att förenkla tillvaron för föräldrar med barn i behov av assistans. Psykisk ohälsa, sjukskrivningar och förlorade skatteintäkter har ett högt pris för ett välmående samhälle. Och de som drabbas allra värst är mammorna. Många är de kvinnor som fullständigt tar slut på sin kraft, genom att försöka vara den övermänniska, som samhället ibland tycks kräva, för att kvalificera sig som ”en god moder”.

Att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning innebär inte sällan att barnet under mycket lång tid behöver mer omvårdnad än andra barn.

Det enda sättet som jag kan se skulle kunna förändra detta beteende är att politiker med stort inflytande själva skulle få en sådan situation, där de inser hur mycket arbete det krävs av en förälder att vårda ett svårt sjukt barn.

Frågan är dock om de skulle välja att stanna hemma med sitt barn, eller om de helt enkelt skulle stoppa ner huvudet i sanden och hoppas att allt skulle ordna upp sig av sig självt på något sätt.