I kajak med hela familjen

Kajakfärd för alla. Föräldrakraft var med när RG Aktiv Rehabilitering anordnade årets sista paddlingspass i Brunnsviken.

När jag kliver av cykeln vid anrika Brunnsvikens Kanotklubb slås jag direkt av hur fridfullt och vackert området är. Trots att anläggningen ligger precis utanför Stockholms innerstad, och bara ett par hundra meter från den vältrafikerade motorvägen, är man faktiskt mitt ute i naturen.

Det är tidigt i september och RG Aktiv Rehabilitering kör säsongens sista kajakpaddlingspass. Ledaren Mats-Erik Bjerkefors tar emot och presenterar mig för sina tre kollegor. Solen rör sig sakta västerut över Hagaparken och det råder närmast perfekta förutsättningar för paddling.

– Vi har i princip alltid bra väder. Det har nog bara regnat en enda gång under de tio onsdagspass vi har kört i år, säger Mats-Erik och skrattar.

Efter en stund droppar deltagarna in – först rutinerade Kerstin och Johan och sedan familjen Wimo, som för första gången ska paddla kajak tillsammans. Det blir full fart när mamma Lisen, pappa Sverre och döttrarna Agnes, Tilde och Elina ska prova ut lämpliga sitsar och paddlar. Agnes, som är 19 år, hoppar själv ur rullstolen för att prova ut en sits som ska ge lite extra stöd för bålen under paddlingen. Ledaren Gunnar Krantz hjälper till och kollar så att allt blir rätt.

– Jag har paddlat lite tidigare, bland annat när jag jobbat som ledare på RG:s läger, men det är ganska länge sen nu, berättar Agnes.
Idag ska hon dela kajak med Lisen, som är lite nervös inför utflykten. Småsyskonen Elina, 8 år och också rullstolsburen, och Tilde, 9 år, ska paddla ihop med Sverre. En trevlig friluftsaktivitet för både föräldrar och barn – något som inte är helt lätt att hitta, menar Lisen.

– Ofta krävs det någon form av anpassning. Om det inte hade funnits speciella sitsar till Agnes och Elina så hade det blivit svårt. Man kan inte sitta i vilken kajak som helst när man har balanssvårigheter. Ofta rör det sig om små detaljer, men det går inte utan dem, i alla fall inte på samma villkor.

Familjen Wimo förbereder sig för paddlingen i Brunnsviken.

Lisen berättar att Agnes, som har en medfödd CP-skada, har varit med på mängder av olika aktiviteter ända sedan hon var fem år – allt från simning och skridskokälkåkning till barn- och äventyrsläger.

– Jag tror att det har betytt jättemycket för henne. Många av aktiviteterna har varit med RG och de jobbar mycket med självständighet och förebilder. Vi har också själva varit kontaktombud på RBU och varit med och ordnat resor och utflykter.

Idag är Agnes 19 år och ger ett mycket självständigt intryck. Hon tog studenten i våras och studerar nu till socionom på Ersta Sköndal högskola.

– Jag har ett stort intresse för människor och för att hjälpa utsatta. Först tänkte jag utbilda mig till sjuksköterska, men blev avrådd från det eftersom jag har en del finmotoriska problem, så då valde jag socionomlinjen, berättar Agnes.

Hon vill ändå jobba inom vården och har som mål att arbeta som kurator på ett sjukhus eller inom psykiatrin.

– Utbildningen har precis börjat, men jag har fått ett bra intryck av den. Det är intressant att det är så pass lika människor som söker sig till utbildningen, alla gillar att prata och diskutera och brinner för att hjälpa andra människor.

Agnes har även arbetat som ledare på RG:s barnläger, och på så sätt fungerat som en förebild för barn med liknande rörelsehinder.

– Det är jätteroligt. Man träffar många nya människor och barnen är så himla härliga. Det är verkligen lärorikt. På småbarnsläger är föräldrarna med och sköter mycket av det praktiska, men på barnlägret åker man ensam ner till Skåne, och föräldrarna kommer dit först de sista dagarna. Så där fick jag verkligen lära mig att ta ansvar.

Även till vardags är hon en naturlig förebild för sin lillasyster Elina, som har en liknande CP-skada.
– Framförallt kan hon se vad jag klarar av och vi kan även prata om saker som vi inte klarar av.

Förberedelserna tar sin tid, men efter en dryg timme är det dags att bära ner kajakerna till vattnet. Ledarna Mats-Erik och Gunnar bär ner den första – och Gunnar, som har varit ledare sedan 80-talet, visar att det går alldeles utmärkt att bära en kajak trots att han använder kryckor.

En efter en sjösätts kajakerna från bryggan och deltagarna klättrar i. Sverre, Elina och Tilde är först i och småtjejerna hinner bli lite otåliga innan Agnes och Lisen kommit i sin. Lisen är rädd att de ska välta och ropar uppmaningar till Agnes, som dock verkar ta det hela med ro, och provar sig fram i egen takt. Efter några minuter rör sig hela gänget ut i Brunnsviken. Den nedåtgående solen glittrar i vattnet, och det dröjer inte lång tid innan kajakerna försvinner utom synhåll.

Efteråt är alla nöjda, även om det uppstod en del problem på vägen.

– Jag hade en tendens att fastna med paddeln i vattnet, så det kändes som att den skulle dras ner. Och mamma trodde att vi skulle ramla hela tiden, men på slutet fick jag till det och det blev riktigt bra drag. Det är härligt när det är så öppet vatten, det blir häftigt med proportionerna – man känner sig liten och det är så stort, säger Agnes.

Foto: Tomas Tirén.

Även Lisen uppskattade det öppna vattnet och att familjen kunde göra något roligt tillsammans.
– Jag var lite rädd till en början, men det släppte när vi kom ut. Elina var lite skeptisk innan, hon kan vara lite avig när det gäller saker hon inte har provat tidigare. Men både hon och Tilde var jättenöjda efteråt, berättar Lisen, när jag pratar med henne dagen efter.

Det är årets sista paddlingstillfälle med RG, men familjen kommer säkert att återkomma någon gång nästa sommar. När isen lägger sig väntar dock andra friluftsaktiviteter.

– Jag har åkt mycket sitski, en period åkte jag flera veckor om året. Och så kör jag skridskokälke, det är en härlig känsla när man är ute på isen och verkligen får upp ordentligt med fart, säger Agnes, som ser fram emot vintersäsongen.