Inför rättshjälp så att LSS kan fungera som det var tänkt
DEBATTARTIKEL. Den enskilde står svag gentemot kommunen i förvaltningsrätterna. Kommuner har ekonomiska möjligheter att anlita jurister. Personer med omfattande funktionsnedsättningar kan sällan göra det, skriver Harald Strand och Emanuel Mörk, FUB.
De påminner om att en statlig utredning redan 1991 slog fast att det borde vara lättare att få rättshjälp.
Debattartikeln i sin helhet:
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, infördes 1994. LSS fick en specifik egenskap, nämligen en lag i form av preciserade rättigheter. Motivet var att enskilda personer med omfattande funktionsnedsättningar inte skulle bli bortprioriterade i den lokala politiska processen.
Det var inte okontroversiellt. Kommunförbundet ansåg att förslaget om den nya lagstiftningen stred mot det kommunala självstyret, endast 1/3 av kommunförbundets länsförbund stod bakom förslaget.
LSS hade ideologisk motvind redan från början. Sveriges kommuner och landsting har hela tiden menat att staten ska ta över finaniseringen av LSS då lagen hindrar deras möjligheter till just lokala prioriteringar eller bortprioriteringar. Att kommuner försöker hitta en balans mellan det kommunala självstyret och individernas rättigheter kan vara en förklaring till att vi ser att målen i förvaltningsrätterna ökar år för år.
Varför hamnar man som enskild i en domstolsprocess mot kommunen? Det beror på att kommunen ger avslag på sökt stöd. Hur ser utfallet ut i rätten?
Vi har i ett antal rapporter redovisat resultat från våra undersökningar om utfallet i förvaltningsrätterna.
Vi börjar med insatserna ledsagarservice och kontaktperson. Av 317 mål i förvaltningsrätten år 2011 vann den enskilde 21 procent medan kommunen vann 79 procent. Det är också stora skillnader mellan hur man tolkar den enskildes rättigheter i förvaltningsrätterna. I Stockholm fick den enskilde rätt i 8 procent av målen om kontaktperson, i Malmö 47 procent år 2011. I enskilda domar har personer med lika stort behov av stöd fått olika utfall i rätten beroende på hemvist.
I kammarrätten undersökte vi domar utifrån två grupper mellan åren 2007-2010.
Grupp 1: domar som fått ett negativt eller positivt utfall för den enskilde som rör daglig verksamhet, boende, kontaktperson, korttidsboende eller ledsagning.
Grupp 2: Personlig assistans där kommunen är part i målet som fått ett negativt eller positivt utfall för den enskilde.
För grupp 1 gick 28 procent till den enskildes fördel medan 72 procent gick till kommunen (127 mål). För grupp 2 gick 41 procent till den enskilde medan 59 procent gick till kommunen (87 mål). En sannolik förklaring till att fler personer med personlig assistans fick rätt var de i 75 procent av målen hade biträde av en jurist.
Slutsatsen blir att den enskilde står svag gentemot kommunen i förvaltningsrätterna. För insatsen personlig assistans har marknadskrafter i viss mån bidragit till att stärka den enskildes ställning mot kommunen. Men i övriga LSS-insatser saknas rättshjälp.
När kommuner prövar det kommunala självstyrets bärkraft i förhållande till individers rättigheter uppstår det mål i förvaltningsrätterna. Vi vet att förvaltningsrätterna har en väldigt hög belastning. De behöver få möta jämbördiga parter för att kunna ta ställning i målet.
Kommuner har ekonomiska möjligheter att anlita jurister, antingen externt som vi såg i Kalla Fakta eller använda sina egna jurister. Personer med omfattande funktionsnedsättningar har sällan den möjligheten.
Handikapputredningen (SOU 1991:46) föreslog att rättshjälpslagen skulle ändras. De menade att det borde vara lättare att få rättshjälp i förvaltningsdomstolen. Myndigheternas serviceskyldighet och den allmänna rättshjälpen ansågs inte vara tillräcklig. Tyvärr blev det inte så.
Det hade behövts, för vi har sett ett antal domar i rätterna som måste bedömas vara i strid med intentionen i lagstiftningen. Dessa domar har regeringen i ett flertal år haft möjlighet att åtgärda, inte minst utifrån LSS-kommittéens slutbetänkande år 2008.
Men varken regering eller riksdag har tagit ansvar för att lagstiftningens intention ska vara en vital del av tillämpningen. Man har lämnat individer till att i ensamhet föra en kamp om sina rättigheter.
Avsaknad av rättshjälp för den enskilde är ett hinder för att rättighetslagen LSS skall fungera enligt lagens intentioner!
Harald Strand, ordförande för FUB Stockholms län
Emanuel Mörk, ombudsman hos FUB Stockholms län
Redaktörer för reclaimLSS.org