” Ingen vill vara syndabock”
Gympalektionen kan vara jobbig om man har en funktionsnedsättning. Anders Forslund, idrottslärare i rullstol, berättar hur det var när han växte upp. Och ger sina bästa tips på hur man kan få alla att vilja vara med.
Anders Forslund, idrotts- och NO-lärare på en grundskola i Kungsbacka, vet hur det är att vara ung med en funktionsnedsättning. Han är född med ryggmärgsbråck, vilket gör att han idag använder rullstol, men när han var barn använde han kryckor – och kunde till och med spela fotboll med hjälp av dem.
– Jag spelade i ett vanligt lag, och använde både benen och kryckorna. Till en början var nog ledarna lite skeptiska, men mina kompisar tjatade in mig. Jag var inte med och spelade jättemånga matcher, men jag var på alla träningar och var jättestolt när jag drog på mig träningsoverallen, säger Anders Forslund.
Han berättar att han först inte såg sig själv som funktionsnedsatt, men att han insåg sina begränsningar ju äldre han blev.
– Till slut gick det inte. Jag hade ingen chans eftersom jag inte var tillräckligt snabb, och då var det inte lika roligt. Men jag slutade egentligen för att föräldrar till motståndarna ansåg det som hands då jag tog bollen med kryckorna.
Bordtennisen, som är lite mer stillastående, gick bättre – där använde han ena handen till en krycka och den andra till racketen.
– Men jag var tvungen att vara bättre än motståndarna på själva spelet eftersom jag inte kunde förflytta mig i samma hastighet.
På skolgympan fick Anders ofta spela just bordtennis, medan de andra barnen gjorde något annat.
– Jag brukade få välja någon att spela med, och då blev man plötsligt väldigt mycket värd i kompisarnas ögon, i alla fall när det var någon sport som ansågs tråkig.
Han berättar att det fungerade bättre att vara med i de vanliga bollsporterna när han var yngre.
– Basket fungerade hyfsat när jag var yngre, men annars fick man ofta vara målvakt. Vilket är lite tjatigt och tråkigt i längden.
Kan läraren anpassa lektionerna så att de blir roligare för en person med funktionsnedsättning?
– Ja, men det lyser igenom. Det jag hatade var att känna mig utpekad, att det var på grund av mig som man inte kunde göra vissa aktiviteter. Ofta krävs det att man drar ner på tempot, typ att de andra barnen får hoppa jämfota eller något liknande, men då tycker en del att det blir tråkigt.
Vad är det viktigaste att tänka på för en lärare?
– De ska absolut inte säga saker som att ”vi kan inte göra det här eftersom han inte kan vara med då”. Det är viktigt att man inte, direkt eller indirekt, pekar ut ett barn med funktionsnedsättning som syndabock, eller uttrycker att det är synd om personen i fråga. Samtidigt är det viktigt att man ställer krav. Barnen är ju inte dummare än att de ser sin chans att komma undan.
Så om läraren alltid låter dem göra det de själv vill, typ spela pingis, så får de aldrig utmana sig själva.