Isabelle och musikterapin

MUSIKTERAPI. Sedan i våras besöker musikterapeuten Nina Cherla barn som är inlagda på på Skånes Universitetssjukhus i Malmö två dagar i veckan. Idag besöker hon Isabelle och hennes mamma Carolina, som i väntan på hemsjukvård behöver vara kvar på sjukhuset ytterligare en tid.

”Hej Belle, vill du spela med mig?”

När Isabelle hör tonerna från strängarna på gitarren vrider hon huvudet mot musikterapeuten Nina Cherla och lyssnar med full koncentration. När Nina strax plockar fram klockspelet, och låter klangerna från de olika metallrören fylla rummet, sträcker Isabelle ut sina armar för att känna – och smaka – och spricker snart upp i ett stort leende.

En dag på jobbet

Sedan i våras kommer musikterapeuten Nina Cherla till barnsjukhuset i Malmö två dagar i veckan.

Varje dag börjar på samma sätt. Klockan 9 kopplar Nina och kollegorna på lekterapin upp sig på morgonmöte med avdelning 1 och 2, och får information om vilka barn som kan vara aktuella för ett besök.

Just nu pågår renoveringar i huset, och flera barn har störts av borrljud det senaste dygnet, berättar personalen. Oro i samband med undersökningar kan också vara en orsak som nämns och där musikterapi kan vara till nytta.

Efter mötet gör Nina i ordning sin vagn med de olika instrumenten. Idag behöver ukulelen stämmas. Sedan byter hon om till sjukhuskläder och sätter på sig namnskylten, innan det är dags att kliva in på avdelningen.

Isabelle

I rum sex bor Isabelle och mamma Carolina.

Isabelle föddes den 9 oktober 2022 i vecka 26+4. Då vägde hon 460 gram och var 28 cm lång. Hon var 48 procent tillväxthämmad. Familjen låg två månader på neonatalavdelningen i Lund och sedan ytterligare två i Malmö. Därefter hade de hemsjukvård fram till i somras.

Att kunna behålla näring utan att kräkas, och därmed gå upp i vikt har varit och är Isabelles största utmaning och under senare delen av sommaren började hon dessutom tappa i vikt. Sedan fyra veckor är de inlagda igen och Isabelle har nu fått en gastrostomi (knapp på magen), och en CVK (central venkateter), där man nu tillför näring via blodet.

Hon har också opererats för så kallad malrotation i buken. En genetisk undersökning har också påbörjats då Isabelle bland annat är sen i sin grovmotorik.

Idag skulle de fått komma hem med stöd av hemsjukvård men nu har mamma Carolina fått veta att det troligen kommer dröja ytterligare en vecka. I går var Isabelles storasyster och pappa på besök och de ska komma i eftermiddag också.

Stunden

Nina sätter sig intill sängen och tar upp sin gitarr. Efter den inledande frågan tar hon fram klockspelet och låter Isabelle känna med fingrarna. Sen placerar hon det framför Isabelles fötter, som följer med blicken och sparkar lätt. Hon får direkt gensvar av ljudet och sträcker fram armarna för att dra instrumentet till sig. Ögonen glittrar till. Hon för det till munnen och Nina bekräftar genom att sjunga ”nam nam nam”.

Nina följer Isabelle och under halvtimmen som passerar testar de bland annat en trumma, ett regnrör, bjällror och en maracas. Nina blandar känna barnvisor med improvisation och gör medvetna pauser för att Isabelle ska kunna svara.

Det blir många leenden från både Isabelle och mamma Carolina, och när Nina tar fram en spegel, som hon placerar i sängen framför mamma och Isabelle, sjunger hon ”Här är du, här är jag. Säg goddag. Vi är bra.”

När Isabelle suttit upprätt en stund kommer en kräkning och mamma torkar med van hand av Isabelle, lägger henne på sängen och drar av henne den lilla sjukhusskjortan.

Harpan

Sessionen börjar närma sig slutet, och mamma Carolina berättar att Isabelle fick musikterapi en gång i veckan på neonatalen, och att hon blev särskilt lugn av en harpa som användes där. Nina vänder sig om och tar fram en svart väska. I den har hon sin egen privata ”Reverie harp”.

Hon lägger den försiktigt bredvid Isabelle, som omedelbart sträcker ut sin lilla arm och lägger handen på instrumentet. Sen börjar Nina spela en vacker finstämd melodi. Isabelle håller kvar handen länge, sen blinkar hon till och gäspar stort. Nina frågar mamma Carolina om hon får komma tillbaka i eftermiddag när storasyster kommer och hälsar på igen. Det får hon gärna.

Tillbaka till lekterapin

När Nina kommer ut i korridoren rengör hon instrumenten. En sköterska kommer fram och berättar om ett oroligt barn på ett annat rum, som kanske vill ha besök senare idag. Nina säger att hon kommer tillbaka senare. Hon tar hissen ned till lekterapin för att se om där finns några patienter.

Efter en liten stund kommer en tonårig pojke i rullstol in med sina assistenter, och de får en rundtur av specialpedagogen Cecilia Herder.

Pojken verkar först inte riktigt intresserad av något, men när Nina tar fram gitarren kommer hans gensvar direkt. Blicken blir stadig, han ler och kroppen vaknar vaknar till. När hon lägger en trumma mellan dem i knät tar han sin egen hand och lägger den på hennes. Han vill att hon ska spela.

”Allt behövs”

Cecilia iakttar dem på avstånd. På frågan om varför musikterapi behövs säger hon:

– Musik väcker så mycket, svaret ser vi här. Det är ett fantastiskt inslag i vår verksamhet.

Även Ann Elmqvist Fridh, chef för lekterapin, är stolt och glad över att kunna erbjuda musikterapi som ett fast inslag i verksamheten:

– Vi har jobbat länge med musik på olika sätt för att lugna, avleda och skapa en avkopplande atmosfär. Men att få ha tillgång till en musikterapeut på det här sättet är väldigt värdefullt. Att få chans att på sjukhus uppleva något som inte ökar på traumat, där man kan känna tillit, är viktigt för både barn och föräldrar. Vi vet att det psykosociala stöd som samtal, lek, skapande och musik ger är en del av pusslet för att må bättre. Allt behövs.

Vetat sen 16-årsåldern

Nina har vetat att det är detta hon vill jobba med ända sedan hon i 16-årsåldern sommarjobbade på ett dagcenter för personer med förvärvad hjärnskada.

Efter tio år inom vården – samtidigt som hon frilansade vid sidan om som musiker – utbildade hon sig i Storbritannien. Ett jobberbjudande ledde henne till Indien där hon under flera år jobbade på sjukhus och anpassade skolor.

– De senaste åren har musikterapi blivit en etablerad terapiform på allt fler sjukhus, skolor och andra omsorgsverksamheter här i Sverige, men trots det har min yrkeskategori fortfarande ingen legitimation, och när jag skriver journal efter mina besök här finns därför ingen yrkeskod i systemet. Detta är något jag och mina kollegor jobbar aktivt för att förändra. I till exempel Storbritannien har man kommit mycket längre och erbjuder idag musikterapi på många vårdcentraler.

Förväntningar

Den ena dagen är inte den andra lik. Ena stunden besöker hon en orolig tonåring som vill skriva en låt för att bearbeta känslorna kring sin sjukhusvistelse, därefter kanske hon arbetar med yngre barn och deras föräldrar för att stärka anknytningen mellan dem, träna motorik, eller bara ge ett fint minne under en tid som annars ofta är full av stress och oro.

Ibland möter hon också barn och unga med svåra funktionsnedsättningar och sparsam kommunikation. Musik berör fler sinnen än bara hörseln, så även om man har en grav hörselnedsättning kan musiken skänka välmående, till exempel genom taktila vibrationer från de olika instrumenten.

Nina hoppas att föräldrar och assistenter ska få med sig ”verktyg” som de kan använda i kommunikation och samspel. Och ibland överraskar barnen sin omgivning.

– När jag jobbade i Indien var den vanligaste kommentaren från föräldrar ”jag visste inte att mitt barn kunde det här”. En del kan vara ganska inneslutna i sig själva när terapisessionen börjar. Men efteråt tycker jag mig märka att deras vakenhetsgrad och intresse ökar. Ibland märker jag en oro hos föräldrar eller assistenter att barnet ska behöva prestera, men jag förväntar mig ingenting. Då blir allt möjligt.