”Jag älskar det jag gör”

För Jonas Helgesson var det en nödlösning att bli egen företagare. Nu stortrivs han med att driva sin verksamhet, men han är djupt besviken över att arbetsmarknaden är stängd för så många.

Jonas Helgesson blev egen­företagare som en nöd­lösning, eftersom han inte lyckades få ett vanligt jobb.

Idag kan han inte tänka sig något annat än entreprenörslivet – men den stängda arbetsmarknaden är fortfarande en av hans största besvikelser.

– Frågan om arbete är den svåraste nöten att knäcka, säger Jonas. Vi har klarat av diskussionen om allas människovärde och behovet av stöd, respekt, bidrag och assistans, men arbetsmarknaden är fortfarande stängd.

– Jag kan bli både ledsen och sur när jag tänker på det. Än idag, år 2009, fattar vi ytliga beslut när det gäller vem vi ska anställa.

Vad tycker du att politikerna ska göra?

– Om jag fick bestämma skulle politikerna inte göra så mycket, utan det här borde vanligt folk och arbetsgivare ta tag i. Jag arbetar för att vanligt folk ska ändra sin attityd.

– Jag tror ärligt talat inte att politikerna har några lösningar. Man har testat så många olika grejer och det är så många aktörer inblandade. Som handikappad blir man knuffad som en flipperkula från instans till instans och Försäkringskassan, Arbetsförmed­lingen och andra spelar ut varandra, säger Jonas som liknar processen för att hitta jobb vid ett bråk i en sandlåda.

Jonas är inte främmande för en lagstiftning eller en kvotering som tvingar arbetsgivare att ändra attityd vid anställning.

– En kvotering, som i Tyskland, är tänkbart som ett första steg, för att tvinga oss att bli öppna, men ingen blir nöjd med en nödlösning.

Som goda exempel bland arbetsgivare nämner han restaurangkedjan Max och Ikea, som har ett samarbete med Samhall.

Anonym grupp

Ett grundläggande problem, menar Jo­nas, är att personer med funktionsnedsättningar är en alltför anonym grupp i samhället.

– Fler handikappade måste synas på kaffferasten. Eftersom handikappade inte syns vare sig i tv, tidningar eller media i övrigt blir det dubbelfel om man inte har handikappade arbetskamrater. Om vi inte syns på arbetsplatserna förblir vi anonyma. Man kanske aldrig lär känna någon av de 600 000 svenskar som har funktionsnedsättningar.

– Fördomar älskar distans, det är det bästa fördomar vet och där kan de växa. Fördomar avslöjas däremot av närhet. Varför har mina vänner inga fördomar om handikappade? Det är för att de känner mig, säger Jonas Helgesson.

Den ”sociala tillgängligheten” måste bli bättre både i utbildningsvärlden och hos arbetsgivarna, framhåller Jonas.

– Många handikappade vill vara lärare, polis eller busschaufför men får inte möjlighet till det. Det är inte lagarna som är fel utan jag talar om attityderna och den interna stämningen. Man kanske inte blir nekad direkt, men när man marknadsför dessa yrken vänder man sig aldrig till handikappade.

– Man måste ofta ha universitetsutbildning för att få det jobb man vill ha, men bara 20 procent av handikappade läser vidare på högskolor och universitet och det är en väldigt låg siffra.

Pluggade tio terminer

Själv pluggade Jonas ”tills CSN tog slut” eller tio terminer och han har förslag på hur man kan lyfta den sociala tillgängligheten på högskolor och universitet.

– Det börjar alltid med ledaren! Det finns många möjligheter till föreläsningar och kompetensutveckling för ledarna, men allra viktigast är att få en känsla för frågorna, inte att bara veta om att det är ett problem. Sedan kommer det att krävas många goda exempel, säger Jonas.

Vad ska företagarna då göra för att öppna sig som arbetsgivare?

– Som företagare tänker man ofta på vinsten och utmaningen är att tänka på den långsiktiga vinsten. Man ska inte ta för givet att handikappade är sämre på just det arbetet. Kanske är det tvärtom. Den som är handikappad har ofta jobbat igenom sin egen identitet mycket bättre och hänger inte upp sig på småsaker utan ser möjligheterna. Som handikappad blir man en ständig problemlösare, hela livet är ett problemlösningsprojekt. Det kan alla företag dra nytta av.

Nödlösning till en början

Själv stortrivs Jonas med att vara egenföretagare.

– Jag har förmånen att ha ett jobb som jag trivs med, men att jag började som egenföretagare var en nödlösning, eftersom jag inte fick något vanligt jobb.

Jonas har alltid haft en längtan efter att få tala och inspirera. Han ville bli lärare, men de planerna gick om intet.

– Nu älskar jag det jag gör och skulle inte vilja byta till en vanlig anställning. Alla handikappade kan inte bli föreläsare, men jag tycker det är bra att det ändå är så många som jobbar som föreläsare.

Själv hämtar Jonas Helgesson inspiration hos sin omgivning – till exempel de nära vännerna, familjen och hustrun Hanna, som han gifte sig med år 2007.

– I min familj är vi aktivt kristna och det har hjälpt mig – tanken att det finns något mer, att mitt liv inte bara är en slump och att jag är ett måndagsexemplar. Jag har en enkel tro på en gud som tycker att jag är okej som jag är.

Lära nytt

Lika viktigt är att läsa böcker och lära sig nya saker:

– Jag älskar att läsa böcker och är en fanatiker när det gäller kunskap. När någon berättar fängslande om sitt liv blir jag jättenyfiken och vill veta allt. Jag gillar fascinerande människor som brinner för något, oavsett om det är schack eller politik.

Musiken betyder också mycket. Jonas spelar bas och piano och skriver musik.

– Jag letar instinktivt efter miljöer, som musik eller film, där jag får ett avbrott och glömmer bort att jag är handikappad!

Jonas Helgessons första bok ”Grabben i kuvösen bredvid” får snart en uppföljare. Den kommer att handla om de viktigaste lärdomar Jonas hittills har dragit av sina egna erfarenheter.

– Målet är att boken ska komma ut före nästa sommar, säger Jonas.

Vad har du för planer i övrigt?

– Nästa år ska jag bestiga Kebnekajse. Jag har en fix idé om att stå längst upp på toppen och ringa ett samtal till Färd­tjänst: ”Hejsan, kan ni hämta mig? Det är lite kallt här”, säger Jonas Helges­son och skrattar.

Att testa är halva livet, är en av Jonas Helgessons valspråk i livet, och det är en bidragande orsak till att han i juni 2010 kommer att påbörja bestigningen.

– Det var någon som sa att ”det där fixar inte du” och då fick jag den dumma idén. Jag visste direkt att jag inte skulle kunna släppa tanken, utan att testa. Så snälla, ge mig inga fler dumma idéer, säger Jonas Helgesson, som redan har inlett förberedelserna på allvar med hjälp av en kompis som är personlig tränare.