Intervju

Jag älskar mitt jobb men det är barnen som ger livet mening


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Suzanne Reuter:  Jag var nog en riktig ”pain-in-the-ass”-mamma

 

När Suzanne Reuter såg hur pojkar med Asperger, klasskamrater till hennes söner, for illa inledde hon en kamp mot den okunskap som råder på många skolor.

Suzanne Reuter har varit trebarnsmamma i 20 år och när de tre sönerna Jacob, Simon och Lukas började skolan startade en koncentrerad tid för henne i skolans värld. I alla sönernas klasser fanns det minst en eller två elever med funktionsnedsättningar som på olika sätt for illa på grund av skolans okunskap i hur man skulle bemöta dem. Nu vill hon medverka till en förändring av synen och bemötandet av människor med diagnoser som Asperger syndrom och har därför valt att engagera sig i konsultfirman ”Left is Right”, som bara anställer personer med Asperger syndrom.

Suzanne är en av våra käraste kvinnliga skådespelare och har spelat sig in i den svenska befolkningens hjärta med produktioner som ”Svensson, Svensson”, ”Lorry” och ”Cleo”.

– Jag har nyligen avslutat inspelningen av 13 nya avsnitt av ”Svensson, Svensson”, familjen Svensson tio år senare, säger hon.

Hon har även hunnit med en fortsättning av dramaserien ”Kronprinsessan” och repeterar nu till musikalen ”Rivie­rans guldgossar” på Cirkus.

Då tändes Suzannes engagemang

Som sjuttonåring sökte Suzanne in på scenskolan i Göteborg, men kom inte in. Det dröjde till 24 års ålder innan hon till slut kom in på scenskolan och hon hade då hunnit arbeta både som restaurangbiträde, hemsamarit och med personer med utvecklingsstörning. Men det var inte här hennes starka engagemang för personer med funktionsnedsättningar tändes. Det var i stället när hon själv blev mamma, fick inblick i skolans värld och lärde känna föräldrar som varje dag fick kämpa för att deras barn skulle klara av skolan.

– För mig kändes det som att livet äntligen började när jag fick barn. Jag hittade en mening med livet, kan man säga. Skådespelaryrket har alltid engagerat mig, och jag älskar mitt jobb, men jag gör det inte för att jag vill säga något viktigt till den stora massan där ute. Jag har känt ett större engagemang i skolvärlden, ett engagemang som växte sig större under den tid jag hade mina söner i grundskolan, berättar Suzanne.

Vi har precis träffats i hennes lägenhet på Södermalm i Stockholm och strosar ner till stamfiket, ut mot gatan i samma byggnad, för att köpa en kaffe.

– Idag tänkte jag ta med mig glasen och lämnar tillbaka dem sen, säger Suzanne till cafébiträdet och börjar småprata med henne.

Suzanne och kvinnan verkar ha haft många trevliga samtal med varandra och cafébiträdet berättar om sina kunskaper i naturmedicin och hur hennes vänner som är läkare ibland kommer till henne när deras behandlingar inte fungerat.

– Tänk på något Suzanne, säger cafébiträdet.

Efter en stund har hon försökt läsa av Suzanne och ger henne råd och tips om hur hon ska bete sig i den speciella situationen.

– Jag ser tre människor. Du får inte känna brådska, det kommer lösa sig till slut, säger hon till Suzanne.

När hon är klar med Suzanne är det min tur. Hon ser en näckros och menar att jag måste ta det lugnare.

Vi får vårt kaffe och strosar in på den soliga gården som tillhör lägenhetshuset. Suzanne är en riktig ”söderböna” och har bott på Södermalm hela sitt liv, förutom en kort tid i ungdomen då hon hyrde en lägenhet i andra hand i Gamla stan. Hon har flyttat runt mycket, men har nu bott på samma plats i tre år och vill gärna bo kvar.

– Det är ett fint läge och jag har planer på att göra om ordentligt i lägenheten. Det blir kul, berättar Suzanne.

En riktig pain-in-the-ass-mamma

Jag frågar henne hur engagemanget för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar började.

– När mina tre söner, med lite mer än ett år mellan varandra, började skolan blev jag en förälder som hängde mycket på skolan. Det blev många föräldramöten och kvartsamtal. Jag engagerade mig i kampen att behålla mellanstadieverksamheten när den hotades och var också med när den första kullen sexåringar skulle börja i en skola som var fullständigt oförberedd på att ta emot dem.

– Jag var nog en riktig ”pain-in-the-ass”-mamma som la mig i väldigt mycket, skrattar Suzanne.

När sönerna hade kommit en bit in i mellan- och högstadiet lärde hon känna två familjer med pojkar som senare fick diagnosen Asperger syndrom.

– Det var tidigt 90-tal och man visste inte så mycket om Asperger syndrom och förstod således inte alls hur man skulle bemöta eleverna. Pojkarna och deras familjer for illa, de sågs som krävande och besvärliga och lärare kände sig otillräckliga. Idag är det inte längre försvarbart att man inte har kunskaper i skolan om Asperger syndrom och andra diagnoser som adhd och add. Enligt mig är det skolans ansvar och skyldighet att bemöta de här eleverna på rätt sätt!

– Alldeles för många elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar lämnar högstadiet med uruselt självförtroende, stora kunskapsluckor och en ryggsäck full av misslyckanden, säger Suzanne.

Skolan saknar struktur

Tilltron till den egna förmågan i skolan borde hela tiden öka hos varje barn. Men för elever med neuropsykiatriska svårigheter kan skolan ge motsatt effekt om man inte tar hand om dem på rätt sätt. Risken för att eleverna hoppar av gymnasiet för tidigt ökar och att de sedan hamnar utanför arbetsmarknaden.

– Och då pratar vi om normalbegåvade, ofta över normalbegåvade till mycket intelligenta unga människor, understryker Suzanne som menar att det stora problemet är att skolan inte är strukturerad på samma sätt som den var när hon själv var ung.

Förr var skoldagarna inrutade i ett fast schema och alla barn visste vad som gällde, när man hade lektion, när man hade rast och när man hade lunch. Hem­läxorna följde ett visst schema och barnen kom in i fasta rutiner.

– Vi fick klara besked om vad vi skulle läsa på till nästa dag, inte till nästa vecka.

Idag, menar Suzanne, har skolan blivit mycket mer inriktad på grupparbeten och eget ansvar. Det klarar inte barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De behöver istället struktur och hjälp att hitta en lugn miljö.

– En pojke med adhd berättade för mig att för honom kunde det kännas som att klassrummet var som ett stort tivoli med tolv orkestrar som spelade för glatta livet – alla samtidigt.

Enligt Suzanne är det ett stort problem att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte upptäcks tidigare. Barn som inte passar in anses ofta vara krävande, besvärliga och kan upplevas vara provocerande, passiva eller ointresserade för att de inte kommer i tid eller inte alls kommer till lektionerna.

– Ju tidigare man fångar upp barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar desto bättre. Då får lärare möjlighet att skaffa sig kunskap om svårigheterna och kan bemöta dem på rätt sätt. Det är viktigt att barnen och ungdomarna får rimliga krav ställda på sig.

– Barnen behöver struktur och rutiner, lugn och ro. Man måste starta ett nytt tänk i skolan. Eleven som inte dyker upp på gymnastiken kanske inte alls menade att skolka.  Hon kanske helt enkelt inte hittar till gymnastiksalen ensam, trots att hon varit där hur många gånger som helst förut. Visst borde hon då be sin lärare eller en kamrat att hjälpa henne. Men tänk dig en tolvårig flicka som går i sjätte klass, då är det svårt att berätta att man inte hittar. Istället kanske eleven inte berättar något, dyker inte upp på gymnastiken och uppfattas som nonchalant. Allt hon får höra är att ”du kan om du bara vill”, vilket är det sista hon vill höra. För självklart vill hon kunna hitta själv, men hon kan inte. Får hon rätt hjälp tidigt, kan man ge henne hjälpmedel som gör att hon kan klara sig själv, säger Suzanne.

Vill påverka

Suzanne vill inte att hennes engagemang enbart ska stanna i den lilla skolsfär hon själv har tillhört, utan vill nu nå ut till hela Sverige och hjälpa till att påverka. Därför har hon bland annat valt att engagera sig i företaget Left is Right. Men hon medverkar även på konferenser och mässor med föreläsningar. Härnäst väntar Skolmässan i Älv­sjö. Men när vi pratar om hennes engagemang och vilka problem hon ser med dagens skola är hon betonar hon också att det finns många goda exempel i den svenska skolan.

– Jag menar inte att det inte finns skolor som arbetar ordentligt för det här. De finns! Det finns rektorer som insett att det här är ett stort problem och vill ta in kunskaper om diagnoser i sin skola. Men jag vill att alla skolor ska ha den kunskapen. Jag har med egna ögon sett skillnaden mellan skolor där kunskapen finns och där den lyser med sin frånvaro, säger Suzanne.

Solen är het där vi sitter på gården och Suzanne tar en paus för att ta en klunk av sitt kaffe. Sedan fortsätter hon.

– För fem år sedan hade jag nöjet att lära känna ännu en kille med Asperger syndrom. Han fick tidigt sin diagnos, vilket blev en oerhörd lättnad för hela familjen. Detta gjorde att man kunde planera och anpassa hans skolgång utifrån hans egna behov, berättar Suzanne.

Föräldrar med skuldkänslor

Hon tycker att det är viktigt att belysa föräldrarnas knepiga situation. I det här fallet hade föräldrarna länge gått med skuldkänslor och undrat vad de gjort för fel i sonens uppfostran. Diagnosen kom som en skänk från ovan och föräldrarna lärde sig stödja sonens bra sidor och sluta fokusera på hans problem.

– De lärde sig allt om Asperger syndrom och letade sedan rätt på en skola som sa ”Vi kan det här, skicka hit honom!”. För dem var det fantastiskt att höra och jag önskar att det vore så för alla, säger Suzanne.

För ett drygt halvår sedan dök Olle Öberg, vd för Left is Right, upp i tv4-rutan en morgon. Han samtalade med Tilde de Paula och berättade om företaget. Suzanne berättar hur hon hörde Olle berätta om företagets vision och hur hon blev alldeles varm i hjärtat.

– Jag visste med en gång att jag var tvungen att få en plats i företaget. Det här var något jag verkligen ville engagera mig i. Så jag kastade mig på telefonen och fick tag på Olle när han stod kvar i entrén på tv4. Jag hade flyt och lyckades fånga honom precis innan han gick. ”Fantastiskt att jag kom fram” sa jag till honom, ”jag trodde du redan var nedringd för efter det här inslaget kommer det ringa på din telefon oavbrutet”, fortsatte jag. Han trodde mig inte riktigt då, men sen dess har hans telefon ringt konstant, säger Suzanne med ett stort leende.

Left is right är fantastiskt

Suzanne träffade Olle och tillsammans kom de fram till att hon skulle få en plats i styrelsen. Olle Öberg har en dotter med Asperger syndrom och grundarna Wiola Frankén Boman och Bengt-Åke Boman har ett barn med autism. Det var det som drev makarna Boman till att starta Left is Right. Idén till företaget kommer från ett liknande företag i Danmark, Specialisterna, som specialiserat sig på personer med autism.

– Jag tyckte det var helt fantastiskt. Jag hade läst lite kort om Specialisterna tidigare och tanken hade slagit mig att någon borde starta ett liknande konsultföretag i Sverige. Nu hade någon gjort det och äntligen lyfte man personer med Asperger syndrom och tog tillvara på deras intelligens och speciella spetskompetens i arbetslivet. Left is Right gör bidragstagare till bidragsgivare, säger Suzanne glatt.

Många med Asperger syndrom som aldrig varit ute i arbetslivet och istället gått på bidrag kan nu med rätt arbete i rätt miljö bli högpresterande anställda. Det är näst intill omöjligt för en person med Asperger syndrom att sitta i ett kontorslandskap och vara social med sina arbetskamrater på samma villkor som alla andra. Ofta ses personer med Asperger syndrom som udda personer på en arbetsplats, då de är duktiga på sitt arbete, men inte klarar av den sociala biten.

– Olle sa en så briljant sak när han satt på tv, ”de är bra på att jobba, men kanske inte lika bra på att fika”. Jag har fått höra berättelser om personer med Asperger syndrom som fått gå från sina arbeten bara för att chefen inte tyckt att personen har fungerat i den sociala gemenskapen. Där kan man tydligt se hur okunskap krånglar till det otroligt mycket för personer med osynliga handikapp.

Suzanne menar att den sociala kompetensen ofta tar för stor plats när en arbetsgivare anställer. Man tittar på kompetensen, men ofta är det den sociala förmågan som gör att en person får jobbet. Det går inte att se om en person har Asperger syndrom och då är det självklart lätt att det uppstår missförstånd.

– Människor tar till och med teaterlektioner för att utveckla sin sociala förmåga och ha en dramakurs att sätta på sin meritlista. Var hamnar då de personer som inte kan tvinga fram en social förmåga? säger Suzanne.

– Left is Right är ett företag som garanterat aldrig kommer ha en personalfest, skrattar hon. Personalfesten kommer snarare att hållas via sms.

Arbetsplats som ger rätt förutsättningar

– Många personer med Asperger syndrom skaffar sig ett specialintresse och är oerhört duktiga på enformiga arbeten. Många tycker det är kul att hålla på med uträkningar med myriader av siffror och har mycket lättare för det än andra om de får rätt förutsättningar på en arbetsplats. På Left is Right får varje konsult ett eget rum och behöver inte sitta i ett stort kontorslandskap och störas av andra. Det är styrkan, säger Suzanne.

Idag finns ett kontor i Kristinehamn och man har planer på ett kontor i Vallentuna. Målet är att ha 20 kontor i hela Sverige, berättar Suzanne.

– Det ska finnas 20 kontor med 20 rum och 20 konsulter. För att hålla ihop företaget kommer man även att anställa två coacher och en säljare till varje kontor.
Det är inte meningen att konsulterna själva ska sälja sina tjänster, detta gör säljaren på varje kontor och då krävs ingen social kompetens hos konsulterna. De kan istället, med handledning från coacherna, koncentrera sig på de konsultuppdrag som de får.

Men finns det inte en risk att man skapar större skillnader mellan personer med funktionsnedsättning och personer utan funktionsnedsättning när man bara anställer personer med Asperger syndrom?
– Nej, det tror jag inte. Vi är inte på den nivån idag att personer med osynliga funktionsnedsättningar har samma status i arbetslivet som en vanlig Svens­son. Nu har vi möjligheten att lyfta diagnosens status och visa att det faktiskt fungerar och att företag som köper in tjänsterna kan tjäna på att ha personer med Asperger syndrom som konsulter. Vi måste öppna ögonen för fördelarna med att människor har olika förutsättningar, erfarenhet och bakgrund, säger Suzanne.

 

ANNONSER
  • Annons för Mo Gård
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons från Myndigheten för tillgängliga medier
ANNONSER
  • Annons för Särnmark
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för Primass
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för STIL
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Fremia
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för Tidvis
  • Annons för JAG
  • Annons för Mini Crosser X
  • Etac R82 Caribou tippbräda