Jag är en människa, varken mer eller mindre

Publicerat av
Rena Kathleen Yass
Dela

När jag lät mig filmas under fem års tid var mitt främsta skäl en förhoppning om att väcka tankar och skapa debatt. Jag vill visa på något som egentligen kan tyckas vara självklart: Jag är en människa, varken mer eller mindre.

Det faktum att jag har en synskada lägger jag samma vikt vid som det faktum att mitt hår är svart. Inget av dessa båda säger egentligen något om vem jag är. Jag tror emellertid att ord har en större makt över oss människor än vi själva inser. Vi bör fundera mer över vad de ord vi använder egentligen betyder.

När jag till exempel får höra att jag är ”funktionshindrad” brukar jag påpeka att ”funktionsnedsättning” är konstant till skillnad från ”hindret” som bara uppstår i vissa situationer. Jag blir varken sårad eller arg, men jag tror att man kanske omedvetet bara ser hindren om man använder ett ord som ”funktionshindrad”.

Annons

Personligen känner jag mig inte hindrad av min synskada. Jag har insett att det mesta trots allt beror på individens egen inställning.

Förutsättningen för all typ av utveckling är individens egen vilja och motivation, tror jag. Och jag tror att motivationen påverkas mycket av omgivningen, varav familjen är en oerhörd viktig del.
 


Scener ur filmen
 

Annons

Enligt mina föräldrar har jag, sedan jag var liten velat göra saker på egen hand. De anser att man först och främst måste se till människan och talar om vikten av att ge varje barn chansen att utvecklas.

Jag är oerhört tacksam gentemot mina föräldrar för att de inte gör någon skillnad mellan mig och min syster trots att jag har en funktionsnedsättning. De menar att det är föräldrarnas skyldighet att låta barnen utvecklas oavsett vilka barn de är.

Text: Rena Kathleen Yass

Annons
Annons

Artikeln publicerades 2014-12-05

Publicerat av
Rena Kathleen Yass
Nyckelord: krönika