”Jag gör det jag gör för att klara av att leva”

Han föddes med en cp-skada, har gett ut tre böcker och hållit föreläsningar på hundratals orter både i Sverige och utomlands. Nu är Jonas Helgesson högaktuell med en egen turné, den första någonsin.
– Jag älskar det jag gör och jag gör det för att klara av att leva. Att jag får pengar för det är bara en bonus.

När Jonas Helgesson gästar Stockholm för att föreläsa lyckas Föräldrakraft få en intervju med den populäre estra­dören som hellre bor hos vänner än på hotell när han är ute på jobbresor.

– Det blir ungefär fyra föreläsningar per vecka och så har det sett ut de senaste sex åren.

Han ler. Vi sitter på ett café i centrala Stockholm för att samtala om framtidsplaner och drömmar men naturligtvis undrar ni nu vad som hände för sex år sedan? Jag gör en avstickare. Jo, Jonas Helgesson gjorde succé som ståuppare och året därpå (2007) kom hans första bok ut; Grabben i kuvösen bredvid. Den har sålts i 25 000 exemplar och översatts till tre språk. En fjärde översättning är på gång. Till ryska. Han berättar att han inte hade någon längtan efter att slå igenom över en natt utan att det har känts bra att ta ett steg i taget och växa med uppgiften.

Han drar lite efter andan och fortsätter sedan:
– Att definiera en dröm; det är att göra det man gör utan anspråk på pengar.
Paus.
Om det här hade varit ett teatermanus hade det stått paus. Därför att orden är så kraftfulla och är värda all eftertanke som går att uppbringa.
Alltså – paus.

Jonas Helgesson – får världen att öppna ögonen.

Associationerna går till Martin Luther Kings framgångsrika jag-har-en-dröm-retorik. Skickligt. Att samme man också är Jonas Helgessons största förebild, kommer inte som en överraskning direkt. Men nu är ju det här en artikel som på ett snabbt sätt vill fånga det väsentliga hos Jonas Helgesson – inte ett teatermanus med konstlade effekter – så jag frågar honom hur det kommer sig att han började hålla föreläsningar utomlands. Han svarar att idén har funnits länge och att han har sett Sverige ”som ett slags träningsläger”.
Paus.

Ja, jag vet, jag vill ställa mig upp och applådera. Och memorera de smarta meningarna. Jag förstår att Jonas Helgesson har fler oneliners på lut. Den senaste boken, Etiketter ska sättas på julklappar inte på människor, handlar nämligen uteslutande om det. Men det får inte bli fler typografiska pauser nu, utan ni läsare får helt enkelt hejda er själva lite efter nästa klokhet. Även om det står punkt och sedan direkt en stor bokstav på nästa mening. Utan pau–. Äsch, där kom den igen. Pausen. Jonas Helgesson fortsätter:

– Det är viktigt för mig att jag känner mig trygg med det jag gör i Sverige innan jag åtar mig uppdrag utomlands. Jag har verkligen fått mer­smak och drömmer om att starta en egen organisation som sätter handikappade på kartan i de länder där de inte syns i samhället och har det som sämst. Hittills har jag besökt Peru, Vitryssland, Ukraina och nästa år reser jag antagligen till Uganda.

Vad har du fått för reaktioner när du rest runt i världen tillsammans med Erikshjälpen?
– I Peru, på Handikappcentret, fick jag jättebra respons och det blev fina möten. Där har man ju inte alls samma förutsättningar som här i Sverige och man visste inte vad ordet assistent betydde. Jag får massor av frågor var jag än reser, vissa har aldrig tidigare mött en annan person med en funktionsnedsättning och många vet inte ens vilken diagnos de har.

– Det tar mycket på krafterna att ta in deras verklighet, men jag vill ju bli påverkad. I bästa fall kan jag medverka till att de får ett större perspektiv när det gäller funktionshinder. På lång sikt vill jag försöka göra något mer konkret. Jag har sett problemen men där finns även möjligheter.

Vilka slutsatser har du dragit?
– Jag är både positiv och negativ, det är en lång väg kvar för att förändra attityder. Samhället är ett kretslopp och om man bara talar om en grej funkar det inte. Det är politik, arbetsmarknad, sjukvård, utbildning, med mera. En Stenaline vänder man inte på tio minuter. I Sverige har det tagit 50 år. Men man kan göra vad man kan och engagera sig både i rena hjälpinsatser och i en långsiktig attitydförändring.

Snart åker du ut på din första turné, Inte bara CP, hur känns det?
– Det ska bli jätteroligt att göra något eget, att göra något från grunden och kliva ut på en större scen. Det är lite som att kasta sig ut för ett stup med biljettförsäljning och allt annat. Men det är mitt DNA, jag vill alltid testa nya saker. Jag har längtat länge efter det här. Att komma ut på teatrar och slippa konferenslokaler. Ärligt talat är jag lite trött på det.

Vad handlar föreställningen om?
– Det är min livshistoria som står i centrum och sedan gör jag några nedslag i mitt liv. En blandning mellan humor och allvar. Det är klassisk standup med mycket igenkänningshumor. Johan Glans är min förebild när det gäller humor. Han gör sig inte rolig på andras bekostnad, det är annars ganska vanligt inom standup. Humor som urholkar medmänsklighet borde inte få kallas humor.

Suget efter att testa nya saker har Jonas Helgesson i blodet. Men när det gäller kaffe är han en vanemänniska – det blir tre koppar varje dag.

Hur känns det att vara en så uppskattad författare och föreläsare?
– Jag tänker inte på det utan tycker nästan att det känns pinsamt att säga att jag är framgångsrik. Kanske har mitt självförtroende ökat under de här åren men det rasar snabbt också. Om jag åker för att tanka kan folk ställa sig och titta ”va, ska du tanka”.

– Jag blir ofta idiotförklarad. Men det är bra att någon tar ner mig på jorden. Jag är Jonas, en helt vanlig kille som gillar att sitta hemma och klaga på att det regnat fem dagar i sträck. Men jag är inte heller den som ser allt positivt. Jag har inget mål att bli en hjälte. Zlatan däremot han är en riktig hjälte! Och han har mitt godkännande att vara en macho­kille eftersom han har fötterna på jorden.

Varifrån kommer din drivkraft?
– Min cp-skada har gjort att jag måste tänka utanför lådan och hitta egna lösningar hela tiden. Som med strumporna, jag måste ha strumpor på mig så hur ska jag göra för att få på mig dem tänkte jag. Det funkade när jag satt på toaletten så jag började helt enkelt alltid ta på mig strumporna där. Det är naturligt för mig att ta tag i saker, jag sitter inte och väntar på att andra ska göra det åt mig.

– Kriser har tvingat mig att tänka utanför de gängse ramarna. Annars skulle jag deppa ihop. Edison, som uppfann glödlampan, menade att misslyckandet bara är ett steg mot att lyckas. Man kan lära sig så mycket av att misslyckas och det är inget påklistrat positivt tänkande för mig. Man kan lära sig av allt, bara man är öppen för det.

– Jag är medveten om att jag haft en stor portion tur och att omständigheterna varit på min sida. Men livet är ingen automat där man stoppar in attityd och får ut framgång. Jag kan råka ut för något idag som kan förändra allt i morgon! Livet är skört.

Jonas Helgesson ställer ner kaffekoppen på bordet och riktar blicken ut genom fönstret mot Drottninggatan. Han tillägger att kaffe är ett stort intresse. Tre koppar om dagen blir det visst och det är en andaktsstund varje gång. Han lutar sig tillbaka. Jag skymtar ett finurligt leende och hoppas på ett sista citat, vilket levereras omgående:

– Jag gillar inte de som dricker te. De är förrädare av livslusten! l