”Jag har alltid drömt om att ha min egen bil”
Redan som tioåring visste Louise Vidlund, 26, att hon ville ta körkort och skaffa egen bil. Vägen visade sig vara lång och snårig, men tack vare en generös morfar, en ovanlig bilanpassning och en mycket stark övertygelse har hon idag övervunnit alla hinder. Föräldrakraft fick följa med på en åktur.
Många resor i egen bil
Med hjälp av en fjärrkontroll öppnar Louise sidodörren och fäller ut rampen, innan hon kör in i sin permobil hela vägen fram till förarplatsen. Hon spänner fast sig och startar bilen genom att trycka på alternativet ”tändning” på en panel till höger.
Därefter startar hon det anpassade körsystemet från samma panel. Hon väntar in ett okej från en felsökningsdator strax nedanför som meddelar ”system ok” innan hon fattar tag om styrspaken på sin högra sida, handreglaget som styr ratten på sin vänstra, och lägger i backen med en fast blick på backkameran som är inbyggd i backspegeln.
Via styrspaken kan Louise göra en mängd saker. Om hon trycker framåt bromsar hon, när hon drar den mot sig gasar hon. När hon för styrspaken åt sidorna startar hon bilens blinkers, och via ett litet reglage som sitter ovanpå styrspaken kan hon även starta vindrutetorkarna. Även farthållare finns inbyggd, men Louise har inte provat den ännu.
Jag är inte en person som bara vill åka från A till B, så som det är tänkt om man ska åka färdtjänst. Jag vill kunna göra fler saker på en och samma gång och bestämma själv när det är dags att åka hem.
Det enda som saknades när anpassningen var klar var möjligheten att lyssna på musik, något som Louise gärna gör när hon är ute och kör. Det löste hennes pappa med några blompinnar för att reglera radion och kunna koppla in Spotify via mobilen.
Louise bromsar mjukt och parerar väggroparna med van hand bland vägarbetena mellan köpcentret och lägenheten i Västerås hamnkvarter. Det är fredag och om några timmar ska hon träffa sin familj och äta på restaurang. Men först ska hon hem och gå ut med hundarna.
1. Med styrspaken kan Louise bromsa, gasa, sätta på blinkers, vindrutetorkare och farthållare.
2. Felsökningspanelen ger klartecken innan Louise kan köra.
3. Louise sätter på radion med hjälp av en hemmagjord anpassning av pappa.
4. Med hjälp av en fjärrkontroll öppnar Louise sidodörren och fäller ut rampen.
Föddes med svår benskörhet
Louise föddes för 26 år sedan, som enda flicka i en syskonskara på fyra. Hon var väldigt illa däran och läkarna lät föräldrarna förstå att det var osäkert om hon skulle klara den första natten. Så fortsatte det och snart upptäcktes att hon fötts med svår benskörhet. De första två månaderna i sitt liv tillbringade hon på sjukhus. Föräldrarna fick rådet att lämna henne på ett vårdhem, men de gick emot läkarnas råd och tog hem henne.
– Mina föräldrar visste att det skulle bli tufft men det var inte ett alternativ att lämna bort mig. När jag var fyra byggde min pappa ett nytt hus i ett plan på gården hemma på Ängsö där jag växte upp.
LÄS ÄVEN: Porslinskvinnan och fler biografier med funkistema
Familjen skaffade också så småningom en anpassad bil så att det var enkelt att ta sig dit de önskade.
Louise hade sprickor i skelettet varje dag fram tills hon vid sex års ålder fick prova en ny medicin som stärkte skelettet och minskade hennes kroniska smärta. Medicinen kom att förändra hennes liv där fler saker blev möjliga och familjen kunde se något ljusare på framtiden.
Bestämde sig för egen bil
Under sin uppväxt lärde Louise och hennes familj känna en vuxen kvinna med samma diagnos. Hon hade körkort och egen bil. Louise minns att hon bestämde sig direkt: Det skulle hon också ha.
Övertygelsen växte när hon under tonåren åkte mycket färdtjänst från hemmet ute på Ängsö till kompisar inne i Västerås.
– En gång när jag ringde för att beställa en bil till samma eftermiddag sa kvinnan i telefonväxeln att jag skulle ha ringt två dagar i förväg. ”Vet du själv vad du ska göra om två dagar?” svarade jag argt.
Ett halvår efter studenten var det dags att skrida till verket.
– Min familj har alltid stöttat mig i mina beslut. När jag sa att jag ville ta körkort sa de ”Det är klart du ska!”. Mina föräldrar hjälpte mig att ta reda på vilka alternativ som fanns, och min morfar hjälpte mig att bekosta mina körkortsstudier.
Tufft och jobbigt att gå körskola
En viktig förutsättning var att Louise skulle kunna köra bilen sittande i sin permobil. Detta gick att ordna på en körskola i Hedemora och i kallaste januari för sju år sedan åkte hon dit tillsammans med sin personliga assistent, för att under en tioveckorsperiod tillbringa varannan vecka på körskolan.
Det var vinter och snö överallt och många dagar var det tufft och jobbigt. Inte minst att vara borta så mycket hemifrån.
Teoriprovet var svårare än väntat och hon kuggades på första försöket. En ny tid bokades in, där provet skulle göras muntligt istället. Medan hon väntade på det var det dags för uppkörning.
– På uppkörningsdagen var jag förkyld och fick hostattacker. Jag förvarnade om att jag eventuellt skulle behöva stanna för att hosta. ”Det här gick ju väldigt bra”, sa kontrollanten efteråt.
Några dagar senare var det dags för teoriprovet och den här gången grejade hon det utan problem. Nu var körkortet hennes.
Bilen skeppades från USA
Louise beställde en bil via Permobils bilanpassare, en amerikansk Chevrolet Uplander, årsmodell 2008. När bilen registrerats i hennes namn skeppades den tillbaka över Atlanten till Kanada för en golvsänkning vid förarplatsen. Tillbaka i Sverige påbörjades den övriga anpassningen.
Läs även vårt stora bildreportage från Permobil: Ljus framtid för elrullstolen från Timrå
– Det var viktigt för mig att det skulle vara en snygg bil och ingen familjebil. Den här var det bästa alternativet, även om den var typ dyrast. Det fanns två körsystem att välja på men det första passade mig inte så bra, jag ville ha det enklaste.
Det tog ett år att anpassa bilen och sen ytterligare ett år att fixa en del elektroniska problem. Därefter har Louise använt den mer eller mindre dagligen.
– Att spontant kunna dra iväg är extremt stor frihet. Jag kör i stort sett varje dag, så fort jag ska förflytta mig. Det gäller bara att veta var jag kan parkera. Jag behöver ju kunna fälla ut rampen på sidan. Jag kan heller inte köra så långa sträckor i taget, jag spänner mig när jag koncentrerar mig och får ont i kroppen. Att köra till Stockholm är inga problem, men då måste jag övernatta, annars orkar jag inte köra hem samma dag.
Louise säger att hon är glad att hon inte längre behöver använda färdtjänst, hon har inte ens något färdtjänstkort längre.
– Jag är inte en person som bara vill åka från A till B, så som det är tänkt om man ska åka färdtjänst. Jag vill kunna göra fler saker på en och samma gång och bestämma själv när det är dags att åka hem.
Vill dela med sig av erfarenheter
Hon har kört de elva milen till Stockholm ett antal gånger och hoppas på fler resor dit och annorstädes då hon sedan i höstas börjat föreläsa om sina erfarenheter.
En förutsättning för att kunna resa runt och föreläsa är hennes permobil, hennes assistenter och, så klart, bilen.
– Jag vill gärna dela med mig av mina erfarenheter till människor och skulle gärna försörja mig på att föreläsa på olika ställen runt om i landet. Jag får fortfarande frakturer med jämna mellanrum och en vanlig luftvägsinfektion kan lätt övergå i lunginflammation. Men om man vill lyckas måste man också våga misslyckas. Allting går, och går det inte så går det ändå, men på ett annat sätt.
Om Louise Vidlund
Ålder: 26 år.
Bakgrund: Bor i egen lägenhet i hamnen i Västerås tillsammans med sina hundar Sigge 9 år och Siri 2 år. Uppväxt på Ängsö utanför Västerås med tre bröder, mamma och pappa.
Aktuell: Kör en Chevrolet Uplander -08 med händerna. Föreläser om sitt liv med diagnosen Osteogenesis Imperfecta (OI) med devisen att ingenting är omöjligt, för att sprida kunskap som kan leda till ett bättre bemötande.
Läs mer på louisevidlund.se
Resmål: ”Jag skulle vilja köra till Kalmar och hälsa på en vän. Det är lite långt så det får kanske bli i etapper i så fall. Eller varför inte Öland, Gotland eller någonstans nedåt Sverige? Flyg funkar ju också bra, däremot gillar jag inte att åka tåg.”
Vägen till frihet: ”Om du har en dröm, ge dig tusan på att den ska uppnås. Ge inte upp, släpp inte det du vet att du vill, även om det verkar omöjligt till en början. Ta hjälp och hitta andra som gjort något liknande och få tips från dem. Om du vill lyckas måste du också våga misslyckas. Allting går, och går det inte så går det ändå, men på ett annat sätt.”
Nya regler för bilstöd
Inköpsbidrag
De nya reglerna innebär att grundbidraget för att köpa ett fordon sänks från 60 000 kronor till 30 000 kronor och istället kallas inköpsbidrag. Till detta införs tre olika tilläggsbidrag för den som behöver köpa en bil som är lämplig utifrån sitt eller sitt barns behov:
A) Tilläggsbidrag på 30 000 kronor kan ges för att köpa en bil som måste anpassas på grund av din eller ditt barns funktionsnedsättning.
B) Tilläggsbidrag på 40 000 kronor kan ges för att köpa en bil i vilken du eller ditt barn ska sitta kvar i rullstol under resan, behöver flytta från rullstol till bilsäte inne i bilen eller ta med en motordriven rullstol eller liknande hjälpmedel.
C) Ytterligare tilläggsbidrag kan ges om du behöver köpa en bil med vissa originalmonterade anordningar som är nödvändiga för din eller ditt barns funktionsnedsättning.
Anskaffningsbidrag
Inkomstgränserna i det så kallade anskaffningsbidraget höjs så att personer med inkomst upp till 220 000 kronor om året kan få anskaffningsbidrag. Bidraget är från 4 000 kronor och upp till 40 000 kronor.
Anpassningsbidrag
Det befintliga anpassningsbidraget ändras genom att:
1) den bil som ska anpassas inte får vara äldre än fyra år eller ha gått mer än 6000 mil.
2) körträning kan ges även innan anpassningen av fordonet har utförts.
3) obligatorisk kontroll av utförda anpassningar införs för att säkerställa att de fungerar på ett trafiksäkert sätt.