”Jag tänker på henne varje dag”

Det skiljde tre år mellan systrarna. Storasyster Lottie hade en svår flerfunktionsnedsättning med andningsproblematik, och redan i tidiga år förstod Petra att hon hade en annorlunda storasyster.

– Min uppväxt var annorlunda, det förstod jag när jag började kolla hur mina kompisar hade det. Jag tyckte att jag var den som var lyckligast, jag hade lättare att förstå saker som var annorlunda och se det positiva i allt.

Lottie var ofta på sjukhus, och Petra minns att hon ibland var orolig för att Lottie skulle dö. Men när det väl hände kom det mycket oväntat.

Petra minns att hennes mormor och moster var hemma och var barnvakt åt henne och lillasystern, medan mamma och pappa var på sjukhuset med Lottie.

Just den här kvällen tyckte Petra att det dröjde lite extra länge innan hennes föräldrar kom hem. Det blev sent och hon ringde till dem, och mamma svarade att de var på väg.

Först när de kom innanför dörren berättade hon och pappa vad som hänt. Lottie var död.

Hon hade haft en dubbelsidig lunginflammation som inte gav sig tillkänna förrän det var för sent.

Smärtan och sorgen beskriver Petra som ett bombnedslag i kroppen. Men hon grät inte. Hon försökte tänka på annat, för­tränga det som hade hänt.

Dagen efter ringde hennes mamma till skolan och berättade för läraren. Men efter några dagar ville både hon och hennes lillasyster tillbaka i skolan.

– Jag fick specialtillstånd att gå hem när jag ville, det var skönt, men jag ville inte gå hem. Hemma fanns så jobbiga minnen. Stämningen var jobbig, alla var så ledsna.

Petra säger att hon gick in i en bubbla och lämnade alla känslor utanför. Hon klarade inte av att vara hemma med familjen. Hon lyssnade när hennes föräldrar pratade om det som hade hänt, men sa sällan något själv.

Hon hade inga ord.

Att vara hemma kändes bara okej om hon var helt ensam eller hade sällskap av en kompis.

– Min bästa kompis förstod hur dåligt jag mådde, och att jag inte ville gå hem. Hon stannade kvar med mig i skolan, vi fick vara i klassrummet på eftermiddagarna. Ibland följde jag också med hem till henne.

Petra säger att hon varken kunde skratta eller gråta under en lång period. Och att hon hade en stark känsla av att hon be­höv­de ha någon med sig, någon som fanns i närheten utan att säga ”stackars dig”.

– Kompisar, de som jag känner mig mest lik, mådde jag bäst av att vara med, och så är det fortfarande.

Skolarbete och läxor kändes skönt att sysselsätta sig med. Fritidsintressen som ridning, dans och scouter blev också viktigare än tidigare.

– Jag har alltid tyckt om att göra mycket saker och att vara aktiv. Jag har mått bra av det. Det har hjälpt mig.

Hon gick inte ut ur bilen när familjen åkte till kyrkogården för att besöka Lotties grav.

Hennes föräldrar försökte heller aldrig tvinga henne och det är hon tacksam för.

– Men så när jag var på en cykelutflykt med scouterna så stannade vi till i när­-
heten, och då tänkte jag, nu går jag dit. Några av kompisarna kom efter och vi satt en lång stund vid Lotties grav och pratade.

I våras träffade Petra en kille och beskriver att det är första gången hon känner att hon är riktigt lycklig igen sen Lottie dog.

– Min pojkvän får mig att prata, han vågar fråga sånt som ingen annan gör. Det är sättet han frågar på. De känslor han förmedlar gör mig lugn.

Hon säger att hon tänker på Lottie varje dag.

– Nu tänker jag på det lyckliga istället för det olyckliga. Lottie var en glad person som var jättelätt att få att skratta. Hon gillade att rida, precis som jag. Vi hade ett nära band och när vi var hemma gjorde vi ofta saker tillsammans, som att baka eller måla. Det tänker jag på.

Familjen har sparat Lotties kläder, och Petra har använt flera av dem även om de nu börjar bli för små. De har också sparat Lotties gosedjur, något som Petra är glad för eftersom hon älskar gosedjur.

Petra besöker graven ofta.

– Nu kan jag åka förbi om jag slutar tidigt, pyssla med blommorna. Många tycker nog att jag ser ut som en idiot när jag sitter där och pratar rätt ut i luften, säger hon och ler.

I somras var hon på konfirmationsläger och där fanns en bok som alla fick skriva i.

Petra skrev både glada och ledsna saker.

En kväll frågade hennes fadder om hon ville prata. Hon hade sett det Petra skrivit och blivit mycket berörd.

– Jag sa ”Det finns inte så mycket att säga.”, men hon sa bara ”Säg det du vill säga. Du kan säga två ord eller prata i två timmar.” Vi pratade hela den kvällen.

Idag går Petra i nian. Om ett år ska hon börja gymnasiet och hon funderar på ett estetiskt program med teater, musik och dans. Hon drömmer om att bli musikalartist men kan tänka sig att jobba som musik- eller dramalärare också.

– Musik är viktigt för mig. Jag mår dåligt om jag inte får spela piano.

När Petra var liten gick hon i en syskongrupp på habiliteringen. Men hon tror inte att hon skulle vilja gå till en syskongrupp och prata nu.

– Jag har aldrig tyckt om att känna mig tvingad att prata. Om jag träffade på någon som också förlorat ett syskon skulle det kanske kännas naturligare.

Efter begravningen dröjde det flera år innan Petra orkade besöka Lotties grav. Foto: Anna Pella.

Både hennes pojkvän och hennes bästa vän har tuffa livserfarenheter och något Petra bär med sig är när bästa kompisens mamma sa ”man får inte mer än man klarar av, ni två är de starkaste tjejerna jag vet”.

– Livet är en berg- och dalbana och man vet aldrig hur det ska sluta.