”Jag trodde skolan var för alla men det har varit många besvikelser”

Först en vanlig kommunal skola. Sedan en friskola för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Och nu i höst – äntligen – en resursskola specialiserad på barn med autism. Agneta Söders dotter är bara 12 år men har redan haft en lång och krokig resa för att hitta en skola som fungerar.

Denna höst har dottern börjat på Svedenskolan i Mälarhöjden i södra Stockholm och det är först nu som Agneta upplever att det ljusnar.

Den nya skolan har både grund- och särskola och kompetens inom just autism. För Agneta känns det som rätt skola, eftersom dottern har autism och dess­utom befinner sig i gränslandet mellan grundskola och särskola.

– Den här skolan har som utgångspunkt att alla barn har särskilda behov och alla barn får ett åtgärdsprogram vid skolstarten. Man måste utgå från vad den enskilda eleven behöver för att klara skolan. Om man har autism handlar det också om vad eleven klarar runt omkring själva undervisningen, säger Agneta.

Hennes dotter har även adhd och svårt för att fokusera mer än tio minuter i taget.
Lika viktigt, tycker Agneta, är att det finns en kunnig elevhälsa som hjälper till att kartlägga helhetsbilden för eleven.

– Många har ätsvårigheter, precis som min dotter, och då är det klart att skolarbetet påverkas. Här hade vi tidigt kontakt med skolsköterskan och skolan är flexibel i var och vad hon äter, säger Agneta.

Hon menar att många andra skolor missar problem med mat och raster, liksom behovet av personligt stöd för att komma igång med olika saker. De allra flesta barn med autism har även perceptuella svårigheter som måste vägas in.

Att Agneta nu tror att skolan kommer att fungera bättre hör även ihop med att dotterns nya skola har rätt kompetens inom specialpedagogik.

– Många skolor är bra på att stödja vissa elever, de som klarar sig med extra anpassningar, men ingen skola klarar alla elever, även om man har en god vilja. Det krävs ofta en djup förståelse för enskilda elever och en kartläggning för att sätta in rätt stöd. Det är krångligt, men det är nödvändigt.

Agnetas uppfattning är att ingen skola kan vara rätt för alla elever.

– Det är svårt för föräldrar att hitta rätt skola, man behöver besöka flera skolor och så är det ofta lång kö till de resursskolor som finns. I andra delar av landet kanske det bara finns en enda skola på orten.

När valet av skola är begränsat till en enda kommunal skola kan det vara en tuff utmaning att ställa krav på rätt stöd och fungerande undervisningsgrupper.

– Då måste man som förälder se till att skolan skaffar den kompetens som behövs för det egna barnet. Man kan kontakta SPSM, som har till uppgift att ge råd och stöd till skolor, och man kan försöka få till stånd samverkan med habiliteringen eller BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Var man hittar rätt kompetens går inte att säga på förhand eftersom kommuner organiserar verksamheterna på många olika sätt. Men lagen är entydig, att man har rätt att få stöd, och ofta finns kompetensen någonstans, även om skolan inte alltid är så sugen på att samverka.

– Många säger att de inte har resurser. Jag säger: en bra rektor lägger först resurserna på de som har störst behov. Många vet inte heller att de kan söka tilläggsbelopp för elever i behov av stöd.

Även i storstadsområden som Stockholm, med flera skolor att välja bland, upplever många föräldrar att det ändå är svårt att hitta en skola som förstår det egna barnets behov.

– Stockholm och flera av grannkommunerna vill absolut inte att det blir fler resursskolor, säger Agneta Söder. Istället vill man inkludera eleverna i vanliga klasser, samtidigt som alla nog förstår att man inte kan rasera det som finns och fungerar.

Agnetas egen dotter har tidigare gått i en vanlig kommunal skola, varvat i stor klass och i mindre grupp.

– Det gick bra till en början då det fanns en duktig pedagog och bra assistenter, men allteftersom försvann resurserna. Pedagogen byttes ut mot en som inte hade en susning om autism. Allt föll som ett korthus. Jag höll principfast kvar vid att min dotter hade rätt till utbildning i just den skolan, men när hon gick ut tvåan var jag tvungen att själv söka upp en annan skola för att hon inte skulle förlora mer i undervisningen. Inte heller kommunen kunde erbjuda oss något alternativ.

Efter ett mellanspel på en resursskola, som visserligen hade kunskap om autism men stora brister i pedagogisk kompetens, fick dottern plats på skolan i Mälarhöjden.

– Det har blivit en förbättring på kort tid. Här har man en helt annan ansats när det gäller att se barnet och så finns det en elevhälsa, på riktigt, säger Agneta.

Hon är inte emot inkludering, förutsatt att stöd ges på rätt sätt.

– Jag vill ha en inkluderande skola där det finns plats för alla elever. Men alla klarar inte att undervisas i grupper på 20–30 elever. Många känner sig mer inkluderade när de kan fungera i mindre grupper. Att vara ”inkluderad” i ett sammanhang där man är helt lost kan vara det allra mest exkluderande!

– Vi har en fantastisk skollag, tänk om den bara kunde bli verklighet för alla elever också. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så svårt att få rätt stöd och att kunskapen om de ”osynliga” funktionsnedsättningarna är så låg. Jag trodde att skolan var för alla, men det har blivit många besvikelser. Lärare och rektorer vill nog gott, men uppdraget är jättesvårt, inte minst för rektorerna som har en alltför stor uppgift och borde få vara mer pedagogiska ledare.

Sedan två år tillbaka har Agneta själv möjlighet att hjälpa föräldrar och elever att hitta rätt stöd i skolan, som ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet i Stockholm.