”Jag tror att jag blivit mer fördomsfri”– Barnsjuksköterskan | HejaOlika.se
Reportage

”Jag tror att jag blivit mer fördomsfri”– Barnsjuksköterskan

Publicerat av
Anna Pella
Dela

Barnsjuksköterskan och syskonstödjaren Kerstin Ivéus:

Jag arbetar som barnsjuksköterska och som en av Barncancerfondens åtta nationella syskonstödjare på Lilla Erstagårdens barn- och ungdomshospice i Nacka utanför Stockholm. Jag möter familjer med barn med livshotande sjukdom i både tidig och sen palliativ fas. Som barnsjuksköterska arbetar jag med patienten, det sjuka barnet i fokus, och som syskonstödjare med det friska syskonet i fokus.

Att arbeta med barn och unga med funktionsnedsättning

I detta tema har vi samlat berättelser från eldsjälar som verkligen brinner för sina jobb. Möt clownen, läkaren, assistenten, pedagogen med flera. Vad lär man sig av att möta funkisfamiljerna genom medgångar och motgångar?
Fler artiklar ur temat som ursprungligen publicerades i Föräldrakraft nr 3, 2019.

Jag arbetade tidigare på barnneurologen på Karolinska sjukhuset och kom där i kontakt med barn med funktionsnedsättningar och deras familjer. Det slog mig att alla i en familj blir påverkade när ett av barnen har en funktionsnedsättning, och att det finns barn som är närstående, som inte får mycket uppmärksamhet.

När Ersta sjukhus sökte personal till sitt nyöppnade barn- och ungdomshospice för snart tio år sedan sökte jag mig dit som sjuksköterska. Tillsammans med några kollegor började jag intressera mig för syskonen och några år senare kom Barn­cancerfonden in och sponsrade en tjänst på 75 procent, som jag nu delar med en undersköterska.

Hela familjen är välkommen

Det roligaste i mitt arbete är variationen och alla möten med barnen och familjerna. På Lilla Erstagården har vi gott om tid, mycket utrymme och hela familjen är välkommen att bo hos oss, vilket ger oss möjlighet att ge god omvårdnad. Att få utveckla arbetet som syskonstödjare är väldigt lärorikt och berikande. Att se varje individ och försöka komma på vad som kan passa för just det här syskonet. Behöver syskonet träffa mig själv? Behöver syskonet träffa andra i liknande situation, behöver syskonet få göra något med sina föräldrar?

Det är också otroligt fint att få ha kvar relationen och få träffa syskonet efter det att deras bror eller syster har dött.
Jag tillåts vara kreativ på olika plan. Jag ordnar familjeträffar, där syskon och föräldrar får träffa varandra över en grillad korv och en tipspromenad. Det kostar inte mycket men uppskattas mycket av familjerna.

Frågan om vad som är svårast i mitt arbete har flera dimensioner. Många tänker att det skulle vara svårt att arbeta med döden, men det är inte alltid det som är det svåra. Vi som personal på Lilla Erstagården vet vad vi behöver göra och inte göra vid livets sista tid. Jag känner mig väldigt trygg i det, men det är svårt för familjerna.

Det berör mig så klart att vara nära familjer i svår kris och sorg. Det berör mig också att stå bredvid en förälder som tar avsked av sitt barn. Men det är inget jag kan påverka utan det är bara att stå bredvid och vara extremt lyhörd och följsam.

Svårt få till möten med syskon

Det kan vara andra saker som är svåra där jag tänker att jag kanske skulle kunna göra på något annat sätt: det är ibland svårt att få till möten med syskonen, de går i skolan och på helgerna behöver jag oftast arbeta som sjuksköterska.

Det kan ta tid att skapa en relation. Vissa perioder önskar jag att jag kunde jobba heltid med syskonen, andra perioder är det väldigt lugnt. Det är svårt att förutse och kan skapa en frustration hos mig.

Mötet med barnen och deras familjer har påverkat mig som människa. Jag känner mig så ödmjuk för alla familjer som jag träffat genom åren. Att de orkat vara nära, orkat stå ut, att de hittat lösningar som passar just dem, och hur de har kommit vidare.

Jag tror att jag har blivit mer fördomsfri. Varje familj har en urkraft, och är ett system som har sin specifika definition om vilka de är och vad som är viktigt för dem. Det är imponerande att se och har gett mig en stor människokärlek.

 

Fler artiklar om detta ämne

aDIudGItaGVhZGluZ1tkYXRhLXRvb2xzZXQtYmxvY2tzLWhlYWRpbmc9IjIwYTYxZTA3YzQxOTQ5MzVkYzJkYWNiNDM4Njc3Nzc0Il0gIHsgZm9udC1zaXplOiAyNHB4OyB9ICBAbWVkaWEgb25seSBzY3JlZW4gYW5kIChtYXgtd2lkdGg6IDc4MXB4KSB7ICAgfSBAbWVkaWEgb25seSBzY3JlZW4gYW5kIChtYXgtd2lkdGg6IDU5OXB4KSB7ICAgfSA=
aDIudGItaGVhZGluZ1tkYXRhLXRvb2xzZXQtYmxvY2tzLWhlYWRpbmc9IjIwYTYxZTA3YzQxOTQ5MzVkYzJkYWNiNDM4Njc3Nzc0Il0gIHsgZm9udC1zaXplOiAyNHB4OyB9ICBAbWVkaWEgb25seSBzY3JlZW4gYW5kIChtYXgtd2lkdGg6IDc4MXB4KSB7ICAgfSBAbWVkaWEgb25seSBzY3JlZW4gYW5kIChtYXgtd2lkdGg6IDU5OXB4KSB7ICAgfSA=
”Love har lärt mig mer än jag nånsin kan lära honom” –
Personliga assistenten
Love visar mig vägen kring vad som ska göras och inte
aDIudGItaGVhZGluZ1tkYXRhLXRvb2xzZXQtYmxvY2tzLWhlYWRpbmc9IjIwYTYxZTA3YzQxOTQ5MzVkYzJkYWNiNDM4Njc3Nzc0Il0gIHsgZm9udC1zaXplOiAyNHB4OyB9ICBAbWVkaWEgb25seSBzY3JlZW4gYW5kIChtYXgtd2lkdGg6IDc4MXB4KSB7ICAgfSBAbWVkaWEgb25seSBzY3JlZW4gYW5kIChtYXgtd2lkdGg6IDU5OXB4KSB7ICAgfSA=
”Jag visste att jag ville jobba med barn” –
Specialistsjuksköterska
Trots svåra utmaningar finns det utrymme för glädje och skratt. Alla barn är olika och har olika behov.
”Jag har lärt mig att ingenting är omöjligt”
– Specialpedagogen
På Tittut kunde vi vara kreativa och erbjuda föräldrar och barn en plats ”att bara vara på”
”En kommunikationslösning kan påverka hela livet”
– Logopeden
”Jag har lärt mig mest av bråkiga mammor. De har gnistan kvar och ofta en förmåga att se hela personen.”
”De här barnen blev mitt stora intresse och utmaning”
– Habiliteringsläkaren
Någon har sagt: ”Man får inte bli så profes­sionell att man glömmer att vara människa.”
”Så här vill jag arbeta med musikterapi, som ett sätt att vara tillsammans”
– Musikterapeuten
Musiken fungerar som ett bärande ramverk som kan trösta eller skänka en stund av glädje.
”Det bästa med jobbet är att få familjerna att tänka på något annat”
– Clownen
Vi frågade sjukhusclownen Niklas Lindgren och åtta andra personer som arbetar med barn och unga med funktionsnedsättning om hur de hamnat i sitt yrke och vad det har gett dem.
”Absolut roligast är att få vara delaktig i elevernas framsteg” – Specialläraren
Att arbeta med elever med svåra funktionsnedsättningar ger mig mycket glädje

Artikeln publicerades 2021-02-13

Publicerat av
Anna Pella