”Jag var rädd att det skulle vara alltför känsligt, men insåg att detta är vardagen för många”

Läkarteamet diskuterar med en ung flickas pappa om att hon behöver operera bort båda armarna – för att de ändå bara är i vägen. Skådespelarna har dysmeli eller liknande diagnoser och framställs som normen. Ur filmen ”En sällsynt vanlig dag”, UR. Foto: Annika Busch.

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för LSS-skolan

I tvärtom-världen är det sällsynta det vanliga, och att ha funktionsvariationer det normala. Med novellfilmen ”En sällsynt vanlig dag” vill UR-producenten Helene Näslund få människor att reflektera över hur vi bemöter det vi inte är vana vid.

I tvärtom-världen är det sällsynta det vanliga, och att ha funktionsvariationer det normala.

Med novellfilmen ”En sällsynt vanlig dag” vill UR-producenten Helene Näslund få människor att reflektera över hur vi bemöter det vi inte är vana vid.

– En del personer med funktionsskillnader kan uppleva att de blir förminskade och ignorerade, men även glorifierade. I den här novellfilmen utmanar vi folks fördomar och visar det absurda i bemötandet många får, genom att vända på vad som är det normala, säger Helene Näslund.

Hon är själv mamma till tioåriga Tuva, som har en kranofacial diagnos och hon står bakom dokumentärfilmen ”Brev till allmänheten”. I hennes nya novellfilm, som har premiär på Svt på skottdagen, den 29 februari 2016, har hon arbetat med kända namn som Jonas Franksson och Mikael Andersson. Faktum är att bara tre av skådespelarna är utan en funktionsvariation.

– Genom hela manusarbetet har jag pratat med personer med olika funktionsskillnader, det är deras historier om bemötande som vi berättar. Även skådespelarna kom med synpunkter och reflektioner ibland. Mikael Andersson lade till exempel till repliker utifrån sina egna erfarenheter som barn. Så filmen är på så sätt väldigt realistisk och berättar om verkligheten, säger Helene.

 

Foto på Helene Näslund.
Helene Näslund. Foto: Magnus Bergström.

 

Många berättelser handlar om hur vården och samhället hela tiden vill normalisera personer med funktionsvariationer. Man ska ha protes, trots att man kanske faktiskt klarar sig lika bra, eller bättre, utan.

– Jag har upplevt samma sak med min dotter. Barn med kranofaciala diagnoser vill man gärna operera, inte bara för hälsan, utan även operera för att de ska se mer ”vanliga” ut. När man vänder på det i en novellfilm, då blir det väldigt absurt, säger Helene.

Hon beskriver en scen där ett läkarteam diskuterar med en ung flickas pappa om att hon behöver operera bort båda armarna för att se normal ut, även om hon har två fullt funktionella armar. Skådespelarna har dysmeli eller liknande diagnoser och framställs som normen.

Helene vill med filmen skapa diskussion och provocera, så att folk vågar börja prata om frågorna. Hon menar att media överlag måste bli bättre på att ge plats åt olika typer av människor, och att även public service, hennes egen arbetsplats, har mycket kvar att lära när det gäller att ge plats åt alla människor, oavsett funktionsvariation.

– Det finns en stor vilja och också en medvetenhet om bristerna. Vi inom public service är bra på att arbeta med mångfald, men på något sätt hinner vi inte alltid fram till funktionalitet. Men vi kan inte bara blunda för en viss grupp, alla måste få plats, säger Helene.

 

Foto.
Helene Näslund tillsammans med dottern Tuva när hon var mindre. Idag har hon fyllt tio år. Foto: Privat.

Hon tror att bristen ofta beror på att det finns en rädsla att göra fel. Man är rädd för att såra och trampa folk på tårna.

– Det är därför jag arbetar så aktivt med detta. Jag har en stor ödmjukhet inför att det kan vara svårt, när man inte har några personliga erfarenheter. Innan jag fick min dotter förstod jag inte, det var verkligen en ögonöppnare för mig och det har varit en lång resa, säger Helene.

Och rädslorna hos sig själv att göra fel, arbetar hon fortfarande med. En hel del scener i novellfilmen kände hon oro inför, eftersom de tar upp känsliga ämnen.

– Filmen tar upp frågor som kan vara väldigt svåra att fundera över, hur man till exempel kan välja bort människor genom fosterdiagnostik. Jag var rädd att det skulle vara för känsligt för skådespelarna. Men insåg direkt att det här är vardag för många. Man tvingas hela tiden fundera kring de här svåra frågorna och att spela in scener om förminskande och diskriminering kan snarare vara befriande, säger Helene.

 

Vi inom public service är bra på att arbeta med mångfald, men på något sätt hinner vi inte alltid fram till funktionalitet.

 

Helene tror att film är ett av de bästa och starkaste verktygen vi har för att förändra folks fördomar och motverka rädslor. Och hon tycker att det är viktigt att vara ärlig med att vi alla har svårigheter med bemötande och att det är okej, bara man diskuterar och försöker förändra.

– Som med min dotter. Vi möter ofta människor som inte vet hur de ska bete sig. Jag blir så irriterad när jag träffar vuxna som inte kan hantera sina barn. Istället för att låta barnen gå fram och fråga min dotter, drar de undan sina barn. Men sen hamnar jag själv i en liknande situation, blir ställd och gör precis likadant, säger Helene.

Där spelar media en stor roll i framtiden – rollen att skildra olika människor för att bredda begreppet för vad som är normen.

– Det vi känner till är vi inte rädda för, så enkelt är det. Dokumentärer och spelfilmer av den typen som jag har producerat har en stor roll, men vi måste framför allt bli bättre på att inkludera alla människor i alla typer av program med helt andra teman, säger Helene Näslund.

    

Publicerad:
2016-01-09

Av: Sara Bengtsson

Nyckelord:
Reportage, Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Sällsynta dagen, TV, sällsynta diagnoser


ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Egen assisans