Tema | Utsatthet

”Jag växte upp i ett kylskåp”

Nästan inga känslor fick existera när Petra växte upp

Utsatthet genrebild. Foto: Linnea Bengtsson

Personen på bilden har inget samband med artikeln. Foto: Envato elements.

ANNONS
Annons för HEA
Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

I denna artikel

När Petra var liten blev hon utsatt för både psykisk och fysisk misshandel av sina föräldrar och sin lillebror. Hennes föräldrar förklarade det som skedde med att hon fick skylla sig själv. I den här intervjun berättar hon om en uppväxt där nästan inga känslor fick existera. Intervjun ingår i Tema Utsatthet.

Petra, 40: Jag bestämde mig i tidig vuxen ålder att jag skulle försöka överleva det här

Som ung vuxen insåg hon att hon hade två val, antingen skulle hon låta sina negativa tankar fortsätta styra – och ta livet av sig, eller så skulle hon bygga upp sig själv från grunden och börja om helt. Hon valde det andra alternativet.

Petra växte upp under 80-talet i ett litet samhälle i mellansverige med sin mamma, pappa och två yngre syskon. Hon föddes med en cp-skada, men är ”tack vare mycket träning” idag gående med rollator, kör bil och använder bara permobil vid längre sträckor utomhus.

Hon beskriver sin uppväxt ”ungefär som att växa upp i ett kylskåp”, där nästan inga känslor fick existera.

– Vi barn hade alltid rena kläder, mat på bordet och så vidare, men inget annat fungerade. Känslor resulterade ofta i bråk. Jag slog och bet ofta min yngre bror. När han blev större och starkare gav han igen. Men den här gången långt värre, med sparkar, slag och stryptag. Inga konflikter löstes och inga ursäkter fanns, åtminstone inga ärliga. Mina föräldrar stod alltid på min brors sida, själv fick jag minsann skylla mig själv.

Under uppväxten var hennes mamma mycket själv med barnen, medan pappan, som hon beskriver som ”arbetsnarkoman”, jobbade väldigt mycket.

– Mamma fick ta alla ”fighter” med oss barn själv. När väl pappa kom in var han riktigt arg, då ville man inte vara i närheten. Ibland kunde han slänga in en i väggen, inte ofta, men det hände.

Ensam och totalt övergiven

Petra säger att hon mådde fruktansvärt dåligt och hade självmordstankar från cirka tio års ålder.

– Jag kände mig så dålig och hatade verkligen mig själv. Jag kände mig ensam och totalt övergiven. Jag var konstant ledsen och nedstämd, men det fanns inte direkt någon trygg och vuxen famn att sjunka ner i.

Hon minns att hon försökte prata med en i personalen på korttids, men också en personlig assistent och sina få kompisar, som också har rörelsehinder. Ingenting resulterade dock i att något hände.

– Jag gick hos psykolog på habiliteringen ett tag, men vad jag kommer ihåg, så var det ingen inom habiliteringen som frågade hur jag hade det i min familj eller om någon varit dum mot mig.

Som vuxen har hon insett att det fanns andra vuxna som anade att något inte stod rätt till, men ingen vågade ”komma in och sätta ner foten”.

Idag är hon 40 år och tycker att hon ändå förhållandevis mår väldigt bra.

– Jag bestämde mig i ganska tidig vuxen ålder att jag skulle försöka överleva det här. Jag hade två val, antingen låter jag mina negativa tankar fortsätta styra och då hade jag inte levt idag. Jag valde det andra alternativet, att fortsätta, att bygga upp mig själv från grunden och börja om helt.

Det innebar bland annat att Petra flyttade till annan ort, för att över huvudtaget klara av att förverkliga sina personliga mål.

”Mina föräldrar ville passa in och kände mycket skam”

Hon är övertygad om att hennes föräldrar aldrig ville sina barn något illa, utan att de gjorde ”så gott de kunde” utifrån deras egna erfarenheter.

– Vi har aldrig pratat om det, men som vuxen har jag förstått att de förmodligen hade det allt annat än lätt när de själva växte upp. Det är absolut ingen ursäkt, men jag behövde själv en förklaring.

Att bo på en liten ort och föda ett barn med ett ganska omfattande rörelsehinder var bara det en utmaning för dem, tror Petra.

– Mina föräldrar ville inget annat än att passa in med Volvo och ett rött hus med vita knutar. Jag tror att de kände mycket skam och var besvikna på att allt inte blev som de tänkt sig. Jag tror att det än idag handlar om skam, fast de själva inte alls ser det på det sättet.

Samtidigt är Petra väldigt tacksam över att föräldrarna var så noga med att hon skulle träna upp sina förmågor, för att kunna bli så självständig som möjligt.

– Om man tittar på mina under­diagnoser, så tror man nog inte att det är sant. Jag är väldigt tränad, och utan mina envisa föräldrar så hade jag nog i princip inte kunnat göra något praktiskt över huvudtaget.

Ingen gjorde orosanmälan

Hon ser idag ingen anledning över att vara bitter för att ingen vuxen reagerade och försökte hjälpa henne och hennes familj, till exempel genom att göra en orosanmälan till socialtjänsten.

– Idag har vi alla anmälningsskyldighet till socialtjänsten, den fanns inte på samma sätt då. Men visst fanns det en del vuxna då som hade kunnat anmäla, men jag anklagar ingen idag för att detta inte gjordes.

– Om jag själv hade vetat att jag skulle få tillbringa hela mitt vuxenliv med att försöka reparera alla känslomässiga skador, då hade jag själv direkt gått till socialtjänsten. Men det är inte så lätt när man är en arg, ledsen och vilsen tonåring.

Fotnot: Petra heter egentligen något annat

 

Beställ HejaOlikas nyhetsbrev

Sidor ur Föräldrakraft nr 4

Beställ senaste numret av Föräldrakraft

Bli expert på LSS med hjälp av LSS-skolan!

Skip to content