Reportage

Jag vill erövra livet så mycket som möjligt


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

Nya verktyg för kommunikation 2021
Konferens: Livets möjligheter
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Reportage från Tema Kollo och Läger i Föräldrakraft nr 1, 2012.

 

Hanna Öfors har varit på sommarkollo i Småland sen hon var elva år gammal. På höstlovet åkte hon dit igen, men nu som praktikant genom sin fritidsledarutbildning.
– Jag vill också vara med och ge ungdomarna det jag själv har fått genom åren. Att se andra få samma positiva upplevelse gjorde mig helt överväldigad. Detta vill jag jobba med i framtiden

Hanna är enäggstvilling och lever med en cp-skada som hon fick i samband med att hon och hennes syster blev för tidigt födda.

Idag, 21 år senare, är hon hemma och hälsar på i Haninge söder om Stockholm. Hon har några dagar ledigt från fritidsledarutbildningen i Vimmerby. Mamma Åsa Öfors är också hemma den här förmiddagen, och berättar om hur det var första gången de hörde talas om sommarkollot.

– Jag tror att det var genom skolan Han­n­a gick i då. Vi var inte inne på kollo, men när vi hörde talas om det lät det så roligt att Hanna skulle få komma iväg på egen hand.

Mamma Åsa säger också att hon tror att hon och Hanna blivit extra tajta, som man lätt blir när man får ett barn med särskilda behov, och att det därför var bra för Hanna att göra något själv. Och för henne att släppa taget lite.

– Föreståndaren, som var utbildad sjuk­sköterska, och Hannas kollofadder kom hem och träffade Hanna innan, vilket kändes tryggt.
– Som förälder vill man ju vara där och dutta, men vi förstod att det var kunnigt folk, och kunde slappna av, säger Åsa.

Första gången
– Lämnade vi dig på kollot första gången, eller hur var det? funderar mamma Åsa högt, nej, nu minns jag, vi släppte av dig vid Gullmarsplan och sen hoppade du in i en bil med dina ledare.

I tio dagar var Hanna på kollot. En gång om dagen fick hon ringa hem om hon ville, men Hanna pratade bara med föräldrarna två gånger, sen hade hon inte tid att ringa.

– Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Jag minns att jag var förvånad över att det var så fint, det låg mitt i skogen invid en sjö. Här fanns brygga och bad, en lada med loge, en gammal prästgård, det var tyst och stilla.

De flesta återvänder
Hanna har blivit nära vän med både deltagare och kolloledare och de flesta återvänder år efter år, så även Hanna. Det brukar vara många aktiviteter, bland annat tävlingar mellan ungdomar och ledare, en show där man kan sjunga eller spela teater, discon och spökkvällar. Varje sommar har man dessutom spelat in egna filmer och i somras fick alla som ville göra ett eget radio-sommarprogram.

Hanna har lärt känna en av sina bästa vänner på kollo. Hon heter Ebba Jo­hansson och bor i Mjölby. De lärde känna varandra 2003 och har upplevt mycket tillsammans. Ett roligt minne är när de, med Ebba i spetsen, gjorde uppror mot att kollot blivit nedkortat och startade en protestlista, som alla skrev på och lämnade in, varpå kollot blev förlängt igen året därpå. I utvärderingen det året skrev de att det sämsta med kollot var att det varit för få dagar.

Hanna minns kollot de första åren som ett ställe dit hon åkte och blev ompysslad. Nu är det mer ett ställe där man hänger med kompisar. Det har blivit en tradition, med stor förväntan innan samt återträffar.

Mamma intygar:
– När Hanna kommer hem efter en kollovistelse liksom bubblar hon, men hon är också på dåligt humör, eftersom det är över för den här gången.

Hanna nickar:
– När man är där är man bortkopplad från tid och rum. Och sen kastas man tillbaka in i verkligheten.

Självständighet
Kommunen biföll kolloansökan de första åren, men ju äldre Hanna har blivit, desto svårare har det blivit. Familjen har överklagat och fått rätt varje gång, men vid några tillfällen har Hanna fått besked i sista sekunden.

Mamma Åsa säger att hon blir irriterad över att de tvingas bråka och överbevisa varje gång. Hanna funderar:
– Det är nog för att jag behöver så lite hjälp från kommunen annars, därför är det svårt för dem att se att jag ska ha behov av kollo.

I överklagan är det självständighet och oberoende som familjen trycker extra mycket på.
– Hannas enäggstvilling Klara var ute och tågluffade i somras. Kollot är Hannas sätt att vara självständig. Vi har alltid pushat henne att göra saker. Hanna fick till exempel ringa själv och beställa färdtjänst väldigt tidigt.

– Ja, det är klart, om du var hemma hos någon kompis och ville åka därifrån skulle du ju bara kunna ringa. Det är viktigt att kunna bestämma över sig själv, säger Åsa.

När Hanna började på gymnasiet valde hon ett program som bara fanns i Solna, norr om stan, och kommunen vägrade betala skolskjuts. Familjen diskuterade mycket hur problemet skulle lösas och det enda som återstod för Hanna var att åka kommunalt. Buss. Tåg. Buss.

Men med den synskada som Hanna har skulle det vara svårt att hitta, och hon fick gåträna för att klara det.
– Jag vill erövra livet så mycket som möjligt. Jag kan ju inte sitta här för att bussarna är dumma.

Tillbaka som ledare
Som första kolloledare med egen funktionsnedsättning återvände hon till sitt gamla älskade kollo för att göra praktik i höstas. Den här gången var det höstlovsläger för ungdomar med utvecklingsstörning och epilepsi.

– Det var svårt att slita sig, jag jobbade både mycket och gärna. Som ledare är man där för att göra deltagarnas vistelse så bra som möjligt. Målet är att det ska vara de bästa dagarna på året. Och så är det. Den som inte själv varit på kollo kan inte förstå hur det är. Det är en oas, säger hon, och fortsätter:

– Man märker hur stor påverkan det har, jag har bara kunnat märka det själv förut, men nu blev det också påtagligt hur det är för andra. Vår föreståndare brukar gå omkring och säga att det är fantastiskt hela tiden, och vi brukar skoja med henne om det, men nu förstår jag verkligen vad hon känner.

Hanna har svårt att föreställa sig en sommar utan kollo, men hon hoppas att det framför allt blir som ledare i fortsättningen.

– Näst intill alla mina riktigt nära vänner har jag mött genom kollo och jag hoppas kunna vara en del av det hela i många år till. Inte ens föreståndaren förstår nog hur bra det är. Det är en oas. Allt är självklart, inget är krångligt. Man får göra bort sig, ingenting är pinsamt! Jag har lärt känna mig själv där.

Vill göra skillnad
Hanna blir klar på fritidsledarlinjen på Vimmerby folkhögskola i sommar. Under våren ska hon göra praktik på två ungdomsgårdar i Stockholm, Träffstugan och Andra hemmet, och på den senare ska hon vara med och sätta upp en show.

Hanna vill vara en förebild för andra. Från sin uppväxt minns hon en arbetsterapeut som själv satt i rullstol, och som blev en förebild för henne.

– Jag vill göra skillnad. Jag kan tänka mig att jobba politiskt i framtiden, eller hjälpa ungdomar med funktionsnedsättningar att hitta jobb. Men en viktig dröm är att få jobba på kollo. Jag vill bli den första ledaren med eget rörelsehinder. Jag ska försöka nästla mig in, säger hon och skrattar.

På höger arm har Hanna en egenhändigt illustrerad tatuering. Den föreställer en maskros som brutit sig igenom asfalten och nu står i full blom.
– Det är en frihetsgrej, att stå för den man är. Jag gjorde den som symbol för min självständighet.

 

ANNONSER
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons för Mo Gård
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
ANNONSER
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för JAG
  • Annons för STIL
  • Etac R82 Caribou tippbräda
  • Annons för Särnmark
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för Fremia
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Primass
  • Annons för Tidvis
  • Annons för Tobii Dynavox