Annons för LSS-skolan

 

Annons för LSS-siolan

 

Annons för LSS-skolan

Jag vill ge barn chansen att vara bästisar även om de är olika

Lotte Lannerberth är författare till böckerna om Lea Lejontämjare. Foto: Jörgen Nielsen.
Lotte Lannerberth är författare till böckerna om Lea Lejontämjare. Foto: Jörgen Nielsen.

Annonser

Annons för Etac

 

Annonser

Annons för Igne.
Annons för durewall.se
Annons för Humana
Annons för Etac

 

Annons (artikeln fortsätter nedanför)
Annons för Humana

Annons

Annons för Föräldrakraft

 

KRÖNIKA. Jag tillhör dem som anser att bilderböcker har en viktig roll att spela. De ska bilda, utan att utbilda. De ska ge barn chansen att träffa människor som de inte möter i sin vardag.

Och bilderböckerna ska spegla. Alla ska få känna igen sig själva i litteraturen och känna igen andra.

Men olikheterna får inte bli en grej. Blir det en grej blir olikheterna utpekande och inte inkluderande. Allt vi inte nämner, beskriver och förklarar för mycket blir i barnens ögon bara naturligt.

Det ska alltså finnas stora, små, tjocka, smala, mörka, ljusa och funktionshindrade med flera i bilderböckerna men utan en massa kommentarer.

Så visst är det min tanke med Lea-böckerna - att visa på olikheter. Men det är inte böckernas fokus.

När jag skrev första utkastet till Lea Lejontämjare och översovningen hade Elliot inte Downs syndrom. Och det fanns inga TAKK (Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation) i berättelsen.

Det var bara en historia som handlade om fantasi. Jag ville fånga leken som blir till i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Och jag ville skildra en kompletterande vänskap och visa barnens mod.

Allt det där – fantasi, mod och vänskap – är fortfarande böckernas fokus. Men när Elliot ”fick” Downs syndrom och när han och Lea började använda TAKK, hände något som gjorde berättelserna mer intressanta.

Frågan är vad det är som gör berättelserna mer intressanta. Är det att en pojke med Downs syndrom får vara en av huvudkaraktärerna i en bok? Är det att en pojke med Downs syndrom får vara bästa kompis med en flicka som inte har Downs syndrom? Är det att det finns TAKK i böckerna?

Eller är anledningen, helt enkelt, att en pojke med Downs syndrom är bästa kompis med en flicka som inte har Downs syndrom, att de delvis kommunicerar med hjälp av TAKK och att det inte är en grej?

Det bara råkar vara så. Berättelserna om Lea och Elliot handlar inte om att Elliot har Downs syndrom. Berättelserna handlar om fantasi, mod och vänskap.

Lotte Lannerberth

 

Lotte Lannerberth är författare till:
Lea Lejontämjare och översovningen
och
Lea Lejontämjare på prinsesskalas
Illustratör: Johanna Rehn
Förlag: Kikkuli

 

Annonser
Annons för Igne.
Annons för Humana
Annons för Etac

 

Annons för durewall.se

Nya kommentarer

Inte förvånad

Nuvarande ledning för KD är inte vänner till LSS gruppen. De som var det har marginaliserats.

Frågan är om...

En bra chef behöver inte vara otrevlig

Det är möjligt att Begler bara gjort vad regeringen har gett henne i uppdrag? Men det har skett på ett onödigt...

Följ oss

HejaOlika på sociala medier

           


Föräldrakraft på sociala medier

           

Om HejaOlika

hejaolika.se utges av förlaget FaktaPress AB. För mer information om FaktaPress, besök webbsidan www.faktapress.se