Jag vill ha en Merca!
Jag vill ha en Merca i stället för den Ford jag har idag! Men Mercan är för dyr och eftersom jag måste betala själv har jag inte råd. Dessutom fungerar min Ford bra för mina behov. Men drömma måste man få göra, eller hur?
Detta gäller även för LSS. Alla som vill ha assistansersättning (f.d. LASS) kan inte få detta. Idag är det knappt 19 procent av alla med LSS som har den insatsen. Drygt 80 procent har andra LSS-insatser och cirka 6 procent av dessa har personlig assistans från kommunen. Av de 80 procenten har 40 procent insatsen särskilt boende, det som förespråkare för personlig assistans slarvigt kallar institution. Hälften av de 80 procenten har insatsen daglig verksamhet, som lika slarvigt ofta sablas ner som ”låtsasjobb”.
Ni som läst 1989 års Handikapputredning och LSS-propositionen 1992/93:159 vet att alla tio insatserna är väl genomtänkta och alla är viktiga!
Så här står det i propositionen om personlig assistans:
Rätten till biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans är avsedd att omfatta svårt funktionshindrade som behöver hjälp med den personliga hygienen, med intagande av måltider och med annan personlig service. Det personligt utformade stödet skall ge den funktionshindrade möjlighet att som andra i samhället kunna studera, delta i fritidsverksamhet, få möjlighet till eget boende m.m.
Assistansen skall vara förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär. Avgörande bör vara att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för att klä sig och klä av sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med andra. Avsikten bör emellertid vara att assistansen därutöver också skall ges i andra situationer där den enskilde behöver kvalificerad hjälp och som ingår i det dagliga livet, t.ex. om personen behöver hjälp för att komma ut i samhället, för att studera, för att delta i daglig verksamhet eller för att få eller behålla ett arbete. Personlig assistans bör alltid övervägas som alternativ för barn och ungdomar till att bo utanför föräldrahemmet.
LSS är inget smörgåsbord eller godisbutik. Du kan inte bara peka på vad du vill ha. LSS är en viktig och seriös lag, där varken önskningar eller pengar ska styra. För att få en LSS-insats ska du ha behov av den och naturligtvis tillhöra personkretsen. Självbestämmande i LSS är inte fritt val av insats, trots politikers populistiska tjat om LOV.
Jag saknar den seriösa debatten om LSS. Nu är den definitivt ofta oseriös från många parter, inkluderande ”pappan till LASS” Bengt Westerberg. ”Pappan till Omsorgslagen och LSS” Bengt Lindqvist är tyvärr död och pådrivaren Karl Grunewald likaså. De är saknade, eftersom de med säkerhet skulle ha gjort att debatten om LSS mer inkluderat alla insatser.
Observera att jag inte påstår att personlig assistans är fel! För många är den insatsen nödvändig. Assistans är en förutsättning för många familjer med hemmaboende barn med svåra funktionsnedsättningar. Det har visat sig att den avlösning via andra LSS-insatser för dessa familjer inte fungerar som det var tänkt enligt propositionen. En orsak kan vara att de flesta nu får sin skolgång nära hemmet, vilket också var en förhoppning i LSS. Att dessa barn då får personlig assistans det antal timmar som behövs för individen men också för familjen, är helt rätt! Onormalt föräldraansvar måste stödjas med insatser från samhället. Att behovet omprövas när barnet/ungdomen flyttar hemifrån är också rätt, men först då. Då handlar det om den enskilde ungdomens behov, och inte längre hela familjens, som ska stödjas med rätt LSS-insatser.
Låt mig få se en saklig debatt om ”för vem LSS finns”, ”varför LSS finns” och ”målet med LSS”. Då faller hela debatten om vad LSS kostar och hur många som sysselsätts, samt också vilken kassa som ska betala.
Finansieringen av LSS är en egen fråga, liksom hur LSS-gruppens ekonomiska situation ser ut. De förtjänar egna, sakliga debatter!