Jag vill inte bara älta mitt men det är fantastiskt när jag förstår vilken betydelse det har för andra

Mia Skäringer får unga kvinnor och män att resa sig upp och protestera, bryta mot normer och tabun, fatta livsavgörande beslut. Genom att avslöja djupa hemligheter har hon skakat om många som läst henne eller sett henne på scenen eller i tv-rutan.

Stökig tonårstid

Särskilt när det gäller unga har hon fått många att reflektera över utsatthet. Mia Skäringer har själv en stökig barn- och tonårstid bakom sig. Som vuxen blev det, så småningom, en raketkarriär som ståuppare och skådespelare. Följt av genomklappning och inställda föreställningar, skilsmässa och flyttar men också nya tv-serier, filmer och bokutgivning.

Nu när hennes höstbok, Avig Maria, landat i bokaffärerna är det lite lugnare. Dags att ta hand om sina barn, familjen.
Nu ser hon fram emot att spela andra roller än sin egen – helt andra karaktärer utan koppling till egna erfarenheter.
Men ändå, hela tiden, ett engagemang för barn och unga, särskilt de som har behov av extra stöd.

Allt, betonar Mia Skäringer, kommer att handla om utanförskap.

– Det går igenom allt vad jag gör och det ska jag aldrig sluta med, säger hon när vi får en pratstund per telefon en dag i november.
– Och när jag själv har helat mig lite mer, och fått ny kraft, hoppas jag kunna göra något mer omfattande, fortsätter hon. Jag brinner för unga tjejer, eftersom jag själv hade det extremt jobbigt under tonåren och kände mig så utanför och annorlunda.

Om mötet med killarna

– Min önskan är att göra ett större arbete som rör unga tjejer och mötet med killarna, för att förklara för dem hur man upplever världen.
– Något om att hitta sin iden­titet och respekten för sig själv, så att det inte blir så himla fel som det kan bli när man söker bekräftelse i tonåren. Jag vet inte vad eller när, men det är något jag ruvar på.

Mia Skäringer har kommit i kontakt med barn med stora behov i flera olika sammanhang. Och hon har starka åsikter, bland annat om hur skolan tar emot barn som behöver extra stöd.

Svårt se vad det rör sig om

– Ofta har skolorna svårt att se vad det rör sig om när barn har olika former av koncentrationssvårigheter eller andra mindre handikapp som ADHD. Man blir lätt utpekad som en bråkstake eller omöjlig att ha att göra med. Det är något man kan få brottas med länge i livet, fastän det ofta bygger på en missuppfattning.

Hon önskar att det fanns mycket mer kunskap och förståelse för barn, och även för vuxna, med den typen av utmaningar.
– Det är så lätt att man får en stämpel man måste leva med hela livet. Det är hur man blir behandlad socialt som sätter spår. Själva handikappet går ju ofta jättebra att leva med.
– Handikapp, förresten, det är fel ord, rättar hon sig. Det kan faktiskt vara en tillgång att man är på ett visst sätt. Man är ämnad för något. Man kommer till jorden med ett jävla knippe energi och man behöver kanske få hjälp att få ut energin i rätt kanal.

Du får många brev och andra reaktioner på dina framträdanden, känner du att du hjälper många?
– Ja, det känner jag och jag får jättemycket respons på utanförskap från alla möjliga människor i olika åldrar. Ofta är det personer som inte haft det så lätt och har fått kämpa för att vara sig själva, vare sig det har handlat om ADHD, övervikt eller homosexualitet.
– Det finns många beröringspunkter och en igenkänning hos alla dessa människor. Man behöver inte ha samma problem för att uppleva samma utanförskap.

Mia vill inte ge sken av att ha svar på svåra frågor. Hon är försiktig med att tacka ja till alla förfrågningar om att komma och prata i olika sammanhang.
– Jag kan lyfta frågorna och skapa en tröst i igenkänningen, visa att man inte är ensam, men jag har inte tillräckligt på fötterna för att föreläsa och komma med pekpinnar. Jag har bara mina egna erfarenheter och så får det räcka så långt som det räcker.
– Ibland är det inte en lösning, utan en medkänsla, som är det betydelsefulla.

Söker upp Maria

Ett tecken på att det fungerar är att många unga kvinnor och män söker upp Mia för att berätta om de avgörande beslut de fattat efter att ha sett hennes föreställning.
– Det har varit personer som bestämt sig för att gå ut med sin homosexualitet och berätta för släkt och vänner. Andra har bestämt sig för att säga ifrån och inte låta sig behandlas illa. Det handlar om självrespekt och det är jätteroligt att jag får så mycket respons på det.

En hel del brev till Mia kommer från familjer som har barn med funktionsnedsättningar.
Trots att hon knappast alls pratar om funktionsnedsättningar i sina framträdanden drar hon ändå till sig den typen av uppmärksamhet.
– Det kan bero på att jag inte håller upp fasader. Jag påstår aldrig att jag skulle vara perfekt i mitt eget föräldraskap. Jag gör så gott jag kan. Det är så mycket hurtighet överallt, man ska vara si och så. Så gör du familjen frisk och så blir du en bra mamma. Det finns hur många recept som helst på att bli perfekt och det är folk i allmänhet ganska trötta på.

Vad tycker du själv är viktigast i livet?
– Det är absolut mina barn och min familj. Att ta hand om dem och få dem att känna sig som bra individer. Att fylla dem med kärlek så att de kan stå på egna ben och vara glada för sina liv. Jag vill att de ska se möjligheter, tro på sig själva och hitta en plats och en samhörighet.

Men det är inte så lätt om man gör karriär och utsätts för olika påfrestningar?
– Nej, och det är mycket det jag tar upp. Man kan ha framgång i jobbet och en sida utåt som man kan putsa hur mycket som helst. Men det finns en annan sida också, en sida som man inte pratar om men som de flesta i karriärsvängen upplever: Att inte räcka till. Det måste man våga prata om innan man kan skapa balans i sitt liv.

Mias texter från bloggar och krönikor visar upp många av kändislivets baksidor.
– Jag for ut som en raket i rymden, när det började gå bra. Sedan har jag långsamt tagit tillbaka min tid och kraft till familjen. Det börjar fungera bättre och bättre, men det är något jag måste vara uppmärksam på hela tiden. Man behöver inte vara skådis eller artist för att uppleva detta – det räcker med chefsjobb eller en karriär.

En fråga om jämställdhet

– Det är också en fråga om jämställdhet. Det handlar inte om att jag ska bete mig som en man. Visst ska en kvinna få vara ute och resa utan dåligt samvete, men jag vill hitta ett eget sätt att få balans, att vara en bra mamma och ändå må bra i arbetet.

Mia är väl medveten om att många föräldrar har tuffare påfrestningar än hon själv.
– Jag har en lyxsituation där jag kan bestämma mycket själv över mitt arbete. Det är inte lika lätt för en ensamstående mamma som måste jobba sina bestämda timmar.
– Jag har jobbat mig upp till en nivå där jag kan säga ”så här ska jag ha det”. Men eftersom jag är skild handlar mitt liv, tyvärr, mycket om att ha barnen varannan vecka. Så jag försöker jobba så lite som möjligt de veckorna och resa de andra. Det är inte ultimat, för man måste ju vila själv, men jag får mycket tid med barnen när jag väl har dem.

När det gäller barn som har extra svårigheter har Mia en egen tro.
– Det är en tröst för mig att tänka att barnen kommer till oss efter att ha valt ut sina föräldrar. Som mamma har man blivit vald av ett barn med speciella behov för att det barnets själ har ansett att ”du klarar den här biffen”. Man har fått ett förtroende som förälder.

Mia vill lyfta fram fördelarna med att vara förälder till barn med extra behov.
– Man kan lära sig otroligt mycket om sig själv. Tillsammans med ett sådant barn har man många fler möjligheter till utveckling.
– När man lyckas slussa barnet rätt, när man ser frigörelsen, då är det en enorm tillfredsställelse som inte går att jämföra med något annat. Det är en ynnest att få uppleva detta. Även om det innebär fruktansvärt mycket jobb ska man banka sig för bröstet om man har blivit utvald att vara en sådan förälder. Man måste ta till vara på detta och lita till det, när man känner sig otillräcklig. ”Det är jag som har nycklarna.”

Ofta något konstnärligt

– Dessa barn blir speciella och sköna människor, ofta något konstnärligt. Jag känner en enorm samhörighet med dem som har ADHD och liknande, som är känslomässiga, snabba i energin, lite dramatiska. Det tilltalar mig.

Du skriver, i din bok, att du själv är överkänslig.
– Jag vet inte vem som är känslig. Egent­ligen är många underkänsliga! Man kan fundera på vem som sätter upp normerna för hur man ska vara. Jag har svårt att acceptera vissa grejer som man bara ska göra för att ”så gör man”. Jag vill ifrågasätta och analysera. Jag kan lätt tappa lusten och lätt få lust. Känslorna växlar snabbt.

Innebär det problem för dig?
– Ibland. Det är inte lätt att gå omkring och vara känslig i den här världen. Man behöver stålsätta sig och lära sig att skydda sig så att saker inte går för djupt in.

Tänker du på några speciella situationer?
– Det är värst om det inte går bra för ens barn, det är en jättejobbig situation. Men det är också ett problem i min bransch, där jag vill hålla mig utanför kändismyset, där kändisar ska träffas och gå på en film ihop och tugga på någon snitt. Där är jag inte med. Jag har jättesvårt för att spela min roll, mingla, visa upp mig. Där finns en osynlig lag för hur man beter sig och jag undviker sådana situationer. Jag håller mig till de som jag lärt känna på annat sätt.

När känner du dig mest hemma?
– När jag är mitt arbetsjag. När jag vet vad jag håller på med och är trygg med vad jag kan. Och tillsammans med mina närmaste vänner och min familj.

Vad vill du helst göra?
– Det känns bra att jag har några filmroller som väntar. Jag behöver vila lite från att hämta saker från mitt eget liv, som jag har gjort i den senaste föreställningen. Nu planerar jag att spela andra personers roller och utveckla mitt skådespeleri.
– Sedan ska jag nog skriva en roman, och så småningom en ny föreställning. Det är där jag vill vara de närmaste åren.

Och när får vi veta mer om din egen vardag?
– Det blir i min nästa föreställning, men innan dess måste jag hinna leva lite för att samla material. Det har inget eget ändamål att göra självutlämnande saker – det måste vara något där man har något att säga.

Vilka budskap kommer du att lyfta i framtiden?
– Det blir nog mycket om relationer och kommunikationen i relationer. Man­ligt och kvinnligt på ett nytt sätt. Hur man beter sig själv i livet och i kärleksrelationer, det är det som är så roligt.

Men det kommer också att handla mycket om föräldraskap och sårbarhet.
– Barnen är det mest sårbara och de kan driva åt vilket håll som helst, säger Mia.
– Jag får se vad som kommer igenom. Jag kanske tror att jag har en jättebra idé, men sedan, när jag skriver, märker jag att det är alldeles för allvarligt eller sorgligt.

Sitt eget värde

Vad vill du säga till föräldrar som har barn med funktionsnedsättning, barn som löper extra stor risk att utsättas för kränkningar?
– Förmedla till barnen att de ska tänka på sitt eget värde och lära sig säga nej, säger Mia.

– Det första man måste lära sig är att förstå vad man själv vill. Som ungdom ropar man på mycket, och får ofta fel svar. Det gör det så viktigt att man själv lär sig känna vad som är rätt och fel. Att känna efter vad jag vill. Man glömmer ofta bort att man ska vilja själv. Istället gör man saker för att man ska få vara med och bli älskad, bekräftad. Vad man själv ville var inte ens något man funderade över.

– Det är viktigt att prata om detta med sina barn så att de lär sig sätta gränser för andra människor. ”Så här får du inte göra med mig, för jag vill inte.” Många vuxna har också svårt för att säga det. Jag har det fortfarande. Man måste jobba med sig själv hela tiden, men man kan lika gärna börja tidigt, så att man har det med sig.

Risken är att barnet inte får vara med och hur ska det då klara ensamheten?
– Det är jättehemskt – jag vet inte vad man ska svara på det. Det gäller att söka nya vägar. Även om jag säger till mitt barn att ”du är bra” så räcker mina ord inte så långt om hela världen visar något annat. Jag måste naturligtvis fortsätta hävda det, men när världen visar arslet är det inte så lätt.

Måste våga bryta

– Som förälder måste man våga bryta vid en viss punkt. Om barnet hamnar i en skola där han eller hon inte får vara med, där man som förälder blir utmålad som bråkstake, där man har försökt prata med lärare för att komma vidare och det inte går – då måste man bryta och inte låta barnet vara kvar i den miljön. Då måste man bestämma sig, tacka för sig och bygga upp en ny identitet.
– Ibland vill barnen inte själva bryta upp, de är rädda för förändringar och väljer att gå kvar i en pissmiljö för att det kan bli ännu värre på ett annat ställe. Då måste man vara vuxen att ta även den fajten.

Hur ska man kunna förstå barnets situation?
– Det är jättesvårt, men man måste försöka ta reda på hur det är. Barn är så lojala och vill inte bekymra sina föräldrar. De vill inte vara till besvär och tycker ofta att det är så pinsamt och sorgligt att de inte vill erkänna hur illa det är.

Vad tänker du om den där första snabba hjälpen till en elev som har fått en diagnos?
– Det viktigaste är ofta att det behövs resurser i skolan. Om man behöver en extra lärare ska man få det. Inte på ett sätt som pekar ut barnet, utan in med ett stöd för klassen. Ett stärkande jag bakom barnet men osynligt för gruppen. Då kan man slippa konflikter med andra barn och deras föräldrar, de som har perfekta små barn som blir jättestörda av andra barn.
– Om man sätter in stöd direkt löser det många bekymmer, men många får sitta i möte efter möte, klä av sig nakna inför hela skolan när det ska rotas i familjesituationen.
– Så många föräldrar sliter ut sig för att de inte får rätt stöd för sina barn. Och sedan finns föräldrar som aldrig vill erkänna att det behövs stöd. Många tycker att det är pinsamt att ha barn  som behöver extra stöd, det passar inte deras familj som ska vara så himla perfekt.

Vill inte bara älta mitt

Utan att göra det medvetet hjälper Mia Skäringer många utsatta.
– Det är inte så att jag tänker, när jag sätter mig för att skriva,  ”hur ska jag nu kunna hjälpa till”. Det skulle bli pretentiöst. Men om man bjuder på sig själv så hjälper man ofta till.

– Det jag vill få ur mig försöker jag få ur mig. Om det hjälper någon så blir det hela mycket större och roligare. Jag vill inte bara älta mitt, men det blir som en betalning när jag förstår att det jag gjorde hade betydelse för någon annan. Det känns fantastiskt. Jag vill inte göra något ytligt, utan det är skönt om det består och växer till något positivt.