”Jag vill visa att man kan åstadkomma något”
Marie Munther är aktuell med självbiografin ”Mitt liv som unik” som utkom i somras.
– Jag vill dela med mig av min historia och stärka andra som har varit eller är i samma situation, men det har också varit en bearbetning för mig själv. Jag vill också visa att man kan åstadkomma något i livet oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Om man vill skriva en bok så kan man. Det är svårt, men inte omöjligt.
Boken gestaltar hennes liv och behandlar ämnen som en slitsam skolgång med läs- och skrivsvårigheter, förlust av närstående, missbruk i familjen, neuropsykiatriska diagnoser, terapi och behandlingshem, Fas 3 och förlorad inkomst.
Föräldrakrafts fotograf Linnea Bengtsson följde med Marie Munther en dag för att i ett bildreportage visa hur en vardag i Maries liv kan se ut.
Marie börjar dagen med att läsa engelska på Lärvux i närheten av Södra station på Södermalm i Stockholm. Hit har hon gått två förmiddagar i veckan i lite över ett och ett halvt år. Hon tycker att engelskakunskaper är viktigt för att kunna hänga med i dagens samhälle.
På väg till företaget Misa berättar Marie om en av de svåraste perioderna i hennes liv: att bli ställd helt utan inkomst.
För flera år sedan fick hon höra från Arbetsförmedlingen att det var hennes eget fel att de inte hade hittat ett jobb till henne. Hon blev då ställd utan vare sig inkomst eller bidrag då stadsdelsförvaltningen ansåg att hon kunde bli försörjd av sin sambo.
Marie besöker Misa för att få hjälp med att hitta en praktikplats som ger meningsfull sysselsättning. Tidigare praktiserade på en daglig verksamhet för pensionärer över 65 år, där hon bland annat fick baka och pyssla tillsammans med de äldre. Där trivdes hon bra, men nu vill hon testa något nytt!
En av många drömmar har varit att bli journalist. Tyvärr har hon inte lyckats ta sig in på någon sådan utbildning, eftersom att hon saknar gymnasiekompetens. Hon säger att det är en dröm hon aldrig kommer att uppnå.
Efter samtalet med en handledare på Misa åkte vi vidare till Högdalen i södra Stockholm för att kolla på hennes utställning i bibliotekets glasmonter. Utställningen pågick till och med 8 februari 2015.
Med dikterna har Marie velat förmedla känslor. Många av dem är också självbiografiska och speglar svåra motgångar i hennes liv.
Hemma i lägenheten har Marie samlat en hylla till minne av sin mamma som gick bort för några år sedan.
– Har man inte förlorat en förälder så är det svårt att sätta sig in i hur det är. Det är det svåraste någonsin som har hänt mig i mitt liv.
På fritiden blir det mest att hon sitter vid datorn eller kollar på tv, men hon gillar även att pyssla och baka. Med sambon delar hon även intresset för musikaler som de gärna går på tillsammans ganska ofta eftersom att sambon får en del genrepsbiljetter gratis genom Musikalkalendern.tk.
Marie har en förkärlek till fjärilar och lägenheten är prydd med allt från tavlor till lampor föreställande olika fjärilsarter.
På frågan om vad skrivandet har betytt för henne så berättar Marie att hon alltid har haft lättast för att uttrycka sig skriftligt, trots dyslexin. Kanske för att skrivandet alltid har varit ett starkt intresse.
– Att skriva hjälper mig att rensa tankar och sånt där. Till exempel om man ligger och grubblar på någonting på kvällen och inte kan sova då kan man gå upp och skriva ner det. Då kan man somna sen.
Med en sambo som tidigare har jobbat på Djurens rätt har Marie varit vegetarian sedan fem-sex år tillbaka. Hon är en djurvän som inte längre ser djur som mat.
Marie berättar om att en annan stor händelse i livet var när hon hittade in i gay-världen som också var en del i att hitta sig själv.
– Första gången jag gick på en tjejfest så gick jag ensam. Likadant första året jag var på Pride 2001. Jag tog mig i kragen och gick iväg och jag kände bara hur rätt det var. Det var en aha-upplevelse. Jag har haft så svårt att känna att jag passar in någonstans och för första gången kände jag att jag gjorde det.
Förutom att skriva fler böcker har Marie en del andra drömmar, som att en gång ha ett eget hus eller sommarställe och att resa runt i Sverige för att se sig omkring.
– Min sambo tycker inte att det är någon idé att hålla på och drömma en massa, när man ändå aldrig kommer att uppnå dem. Men drömma kan man ju alltid göra.
– Hon tycker inte att det är någon mening att hålla på att drömma när man ändå bara blir besviken när man inte kan uppfylla sina drömmer. Personligen tycker jag att man mår bra av att få drömma lite.
– Försöka uppfylla sina drömmar kan man alltid göra, även om man inte behöver ha krav på sig att lyckas.
Slutligen ställer vi frågan om vad hon önskar av samhället i framtiden. Hon hoppas att ingen någonsin mer ska behöva ställas helt utan inkomst, utan att det alltid ska finns en garanti eller en försäkring på att det aldrig ska behöva gå så långt.
Hon vill även att det ska bli lättare att söka bidrag och få sjukersättning. Fas 3 är ingen bra lösning, menar hon, och hoppas att man kan ersätta den med nya vägar för att fler ska få sysselsättning.
