Juridik och sunt förnuft

KRÖNIKA. En period av mitt yrkesliv arbetade jag ofta nära affärsjurister i processer där parterna ofta var oense om avtalstolkningar. Mina jurister lärde mig att ”juridik är i grunden sunt förnuft”. På så sätt avslutades de flesta processerna i förlikning. Rimligt då båda parter kunde prognostisera utfallet i en eventuell domstolsförhandling!

Som förälder till en son med autism och utvecklingsstörning var jag därför oförberedd på att vi föräldrar måste kämpa för varje behov av hjälp och stöd till funktionshindrade sonen, trots att lagar även före LSS gav oss och honom rättigheter. Med LSS 1994 blev stödet mycket tydligare! Men samtidigt skedde kommunaliseringen av LSS. Kommunen som saknade både kunskaper och erfarenheter samt dessutom var måttligt intresserad skulle ta över stödet!

Jag insåg att jag som förälder och god man måste lära mig LSS från grunden. Jag pluggade förarbeten och propositionen. Jag läste kurslitteratur som gavs ut av Karl Grunewald och Carl Leczinsky i flera utgåvor mm.

Efter att ha tillägnat mig LSS och förarbeten tyckte jag åter att LSS intentioner var sunt förnuft. De stämde bra med alla människors lika värde och kompensationsprincipen.

Men tyvärr skiljer sig teori och praktisk verklighet ofta från varandra. Det sunda förnuftet har försvunnit i någon sorts bokstavstolkning av lagtext. LSS handläggare (eg. kommunpolitiker) har letat kryphål, ibland med hjälp av konsulter, men även med hjälp av Förvaltningsdomstolarna. ”LSS är dyrt – vi måste spara!” har blivit parollen – istället för goda levnadsvillkor och ett liv som andra som är LSS mål. Den som sparar mest får beröm.

Just hur Förvaltningsrätten fungerar har vi, Länsförbundet FUB i Stockholms län, undersökt i 4 rapporter från 2011 – 2014. Det är skrämmande läsning för oss som tror att lagar är till för den lilla människan, i detta fall den enskilde funktionshindrade. I 9 fall av 10 stödjer domstolen kommunernas avslag. Orimligt även statistiskt! Vissa domar blir märkligt nog i en superindividualistisk lag som LSS även prejudicerande? Och det används av kommunerna för framtida avslag. Utan att utreda de individuella behoven!

Saknar parterna i dagens LSS-processer, inklusive medlemmarna i domstolen, ”sunt förnuft”? Eller kanske skulle även mina gamla affärsprocesser fått annat utfall om vi hoppat över förlikning och fortsatt till domstol?

Jag har uppenbarligen blivit vilseledd – juridik och sunt förnuft har ingenting med varandra att göra!

Vad säger ni jurister?