Juridisk handbok i funktionsrätt: 3. LSS

Vi har kommit till den tredje delen av artikelserien om funktionsrätt.

Jag är glad för det stora intresset som finns. Jag har fått en hel del mail och annan återkoppling som kommer läggas till grund för kommande delar.

Del 3: Rättigheter enligt LSS

I denna del står LSS i fokus, närmare bestämt rättigheterna enligt LSS. Dessa rättigheter är lagens grundprinciper, och väger tyngre än vad många förstår.

Rättigheterna kan vi hitta i 5 – 7 §§ LSS. Spår av dessa syns i andra delar av lagen, och även i Socialstyrelsens föreskrifter.

Redan innan LSS infördes, fanns tankar om delaktighet och inflytande som rättigheter som nu skulle tillfalla personer med funktionsnedsättning. Handikapputredningens betänkande En väg till delaktighet och inflytande låg till grund för Bengt Westerbergs tankar kring det som sedan blev LSS.

I LSS förarbeten står, som propositionens allmänna utgångspunkter och överväganden, att personer med funktionshinder fått för liten del i Sveriges välståndsutveckling, saknar tillträde till arbetsmarknaden, ofta har svåra levnadsförhållanden och bristande möjligheter att bestämma över sin egen situation och påverka utformningen av service- och stödinsatser. Genom individinriktade rättigheter skulle livsvillkoren förbättras för personer med funktionsnedsättningar.

De två viktigaste begreppen inom funktionshinderrättspolitiken sas inför införandet av LSS vara valfrihet och integritet. Målen för funktionshinderrättspolitiken som sådan sammanfattades till delaktighet och jämlikhet.

Att LSS är en rättighetslag förklarades som att lagen skulle garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder stöd som kan undanröja svårigheter i den dagliga livsföringen. Målet för LSS-insatserna (avlösarservice, korttidsvistelse, personlig assistans, boende, etcetera) är att främja den enskildes jämlikhet i levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Verksamheten, vilket får översättas till själva LSS-insatserna, ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. Målet för verksamheterna, alltså själva LSS-insatserna, är att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Det står också i lagens förarbeten att den enskilde ska få direkt inflytande, i planeringen samt utformningen och genomförandet av LSS-insatsen.

Nedan de bestämmelser som innehåller rättigheterna.

5 § LSS lyder:

Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

Denna bestämmelse avsåg att ge uttryck för de bärande principerna för svensk funktionshinderrättspolitik; tillgänglighet, inflytande, delaktighet, självbestämmanderätt, helhetssyn och kontinuitet.

6 § LSS lyder, i relevanta delar:

Verksamheten enligt denna lag ska vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde ska i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges.

Här betonas samarbete, självbestämmande och integritet. För delaktighet krävs att insatser inte ses som isolerade från varandra och att insatser enligt LSS och andra lagar harmoniseras. Bestämmelsen markerar respekten för individens egna önskemål och behov, alltså att stöd och service ges och utformas tillsammans med den enskilde.

7 § LSS lyder, i relevanta delar:

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade.
De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

Detta handlar om de allmänna krav som ställs på LSS-insatserna. Denna bestämmelse innebär också att den enskilde ska kunna lita på att insatser ges så länge behov föreligger. Kontinuiteten ska garanteras och insatserna ska inte isoleras från varandra utan harmoniseras. Till kvalitetsaspekterna hör att insatserna anpassas till mottagarens individuella behov. Att leva ett självständigt liv är kopplat till att insatserna inte ska reduceras till ren omvårdnad där den enskilde är passiv. Även den som har en omfattande funktionsnedsättning ska i största möjliga utsträckning bo och arbeta som andra.

LSS då – och nu

När LSS infördes var inte tanken att lagen skulle vara detaljstyrande, utan lagen syftade till att definiera vilka rättigheter som gavs personer med funktionsnedsättningar. Man tänkte sig att enskilda och myndigheterna själva kunde utforma servicen på bästa möjliga sätt.

Att läsa LSS-propositionen från 1993 idag, 30 år senare, är intressant. Och lite ledsamt. När jag läser redogörelsen för de undersökningar som då gjordes, där majoriteten av personer med funktionsnedsättning upplevde sig inte kunna påverka insatserna de fick genom socialtjänsten och där man upplevde ett regelsystem utan flexibilitet, undrar jag om vi genom den rättsutveckling som skett nu är tillbaka i att detta är mångas känsla av LSS.

Jag känner att det som står i 5 – 7 §§ LSS verkligen har fått genomslag vad gäller vissa av LSS-insatserna, kanske då framförallt personlig assistans i privat eller enskild regi. Personlig assistans i kommunal regi vet jag mindre om, men jag förstår det som att insatsen här präglas av brister.

Var LSS bättre förr?

Vad tycker ni? Upplever ni som har lång erfarenhet av LSS att det var ”bättre förr”, kanske för 10 eller 20 år sedan? Tycker ni att ni känner igen det som var tanken med LSS, exempelvis att få vara med och utforma LSS-insatserna och att insatser enligt LSS och andra lagar samordnas sömlöst?

Min känsla är att möjligheten att påverka utformningen av sin insats (exklusive personlig assistans), och att olika insatser ska harmoniseras genom samverkan, har kommit att ställas åt sidan och att verksamheterna idag styrs utifrån andra principer.

Grundprinciperna inskränks särskilt inom LSS-boende

Jag ser här särskilda svårigheter för grundprinciperna att få genomslag vad gäller bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna.

På många platser finns det inte särskilt många boenden att välja mellan, och inte några alternativ i privat regi. Även i storstäderna talas det om platsbrist; storstäderna sluter avtal med vissa privata boenden och har därutöver sina egna kommunala alternativ men kan av olika skäl välja bort mer högspecialiserade boenden från ”listan”.

Väl på plats i boendet är det svårt att påverka boendeinsatsen som sådan. Den enskildes vilja och ibland även den enskildes behov förväntas anpassa sig utifrån verksamhetens förutsättningar. Ibland kan det talas om att den enskildes behov motsvarar en viss ”nivå”, och nivån översätts till hur mycket tid som personalen tillbringar i den enskildes lägenhet. För den nivån kan boendet fakturera kommunen ett visst timpris.

Istället för att fokusera på den enskildes behov i första hand och önskemål i andra hand, kommer detta kanske alltför ofta i tredje hand. I första hand har vi kanske istället kommunens beställning till utföraren och i andra hand har vi utförarens hänvisningar till dennes verksamhets möjligheter och begränsningar.

När vi hamnar i diskussioner om förutsättningar och begränsningar, finns ramarna för dessa ofta i interna styrdokument hos kommunen eller kanske i avtal enligt lagen om valfrihet med utföraren. Det är svårt att få klarhet i vilka förutsättningarna och begränsningarna är, men man känner tydligt att det är.

Den enskildes behov av särskilt måltidsstöd för att förebygga att denne sätter i halsen och får lunginflammation, exempelvis, är kanske inte ett behov som vi föreställer oss kan ställas emot något annat behov. Men detta behov ska tillgodoses av personal vid vissa tidpunkter. Vid alla dessa tidpunkter ska behovet tillgodoses av personal med tillräckliga språkkunskaper och tillräcklig introduktion i den enskildes problematik. Personalen ska ha haft tillgång till, och tid att läsa in sig i, den enskildes genomförandeplan. Här kan det falla på verksamhetens förutsättningar och begränsningar.

När det faller på själva LSS-verksamhetens förutsättningar och begränsningar är 5 – 7 §§ LSS inte särskilt mycket värda, märker jag. Vi hamnar i ett omöjligt resonemang, med axelryckningar och chefer (kommunala såväl som icke kommunala) på olika nivåer med rynkad panna. Individens behov är inte ifrågasatta och dennes önskemål är helt klart rimliga, men vägen dit är kantad av en märkligt stelbent byråkrati och ett policy- och avtalssystem (kanske snarare än regelsystem) utan flexibilitet.

Låt mig gärna veta om detta är någonting även ni känner igen.

Kommande avsnitt

Detta var tillräckligt komplicerat utan att jag också går in på integritetsfrågorna som präglar LSS, eller frågan om LSS-insatsernas bristande varaktighet ,där besluten tidsbegränsas till något år och behovet ständigt ska utredas och bevisas på nytt. Dessa frågor tar vi i ett kommande avsnitt.

Som vanligt är jag mycket intresserad av era uppfattningar. Om det vi nu har gått igenom väcker några tankar, lämna gärna en kommentar i formuläret här nedan, eller maila mig på jessica.gustavsson@cjadvokat.se

Tills vi hörs nästa gång så får jag önska er en fin december, och hoppas att ni får spendera den på precis det som sätt ni behöver och önskar.