Jurist slår larm: Många riskerar att förlora sin personliga assistans

Försäkringskassan har en ny striktare syn på vilka som behöver personlig assistans. Många som idag har assistans riskerar att förlora den. Nu måste domstolarna slå fast att det nya bedömningssättet är felaktigt. Det skriver Sofia Tedsjö, jurist på Confrere Juristbyrå, i en debattartikel i Föräldrakraft.

Sofia Tedsjö driver idag, tillsammans med sina kollegor på Confrere Juristbyrå, flera ärenden i domstol där sökanden fått avslag av Försäkringskassan. Avslagen har motiverats med att behoven inte är av tillräcklig personlig karaktär för att klassas som grundläggande behov.

– Vår förhoppning är domstolarna fastställer rättsläget genom att konstatera att Försäkringskassans nya bedömningssätt är felaktig, säger Sofia Tedsjö.

– Det som är så olyckligt är att tiden det tar att avvakta domstolarnas beslut drabbar ytterst de personer som i samhället har de största hjälpbehoven. Detta kan inte uppfattas som annat än upprörande.

Här är Sofia Tedsjös artikel i sin helhet:
Det förefaller vara som så att Försäkringskassan intagit en ny striktare ståndpunkt när det gäller bedömningen och beräkningen av de grundläggande behoven. Detta har resulterat i ökade svårigheter för sökanden att få rätt till assistansersättning enligt LASS. Bakgrunden till denna nya striktare bedömning av vad som utgör ett grundläggande behov torde vara Försäkringskassans Informationsmeddelande Im, 2007:161, daterat 2007-11-09. I Im:et har Försäkringskassan förtydligat beskrivningen av de steg i bedömningen av rätten till assistansersättning som följer av 3 § LASS. Den omedelbara slutsats som kan dras av informationsmeddelandet är att för att ett visst grundläggande behov skall ingå i beräkningen av assistansersättningen så skall behovet vara kvalificerat och av mycket privat karaktär.

Länkar:

Confrere Juristbyrå

Försäkringskassan www.forsakringskassan.se I Im:et hänvisas framför allt till lagens förarbeten såsom bland annat: ”av förarbetena framgår att det ska handla om krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer, i regel av en mycket personlig karaktär (prop. 1992/93:159 sid. 64, 174 och 175). Behovet av hjälp med de grundläggande behoven skall med andra ord vara av en sådan karaktär att det inte rör sig om en insats som likväl kan utföras genom kommunal hemtjänst. Denna utgångspunkt måste finnas i bedömningen av behovet av stöd för vart och ett av de grundläggande behoven. Bedömningen av om den sökandes behov av hjälp kan klassificeras som ett grundläggande behov handlar således inte om den sökande har behov eller inte, utan om den hjälp den sökande är i behov av är av en viss karaktär.” Vad gäller exempelvis personlig hygien anges att ”Utifrån perspektivet att behovet måste vara av en mycket personlig karaktär för att kvalificeras som ett grundläggande behov följer att inte alla behov av hjälp med personlig hygien ensamt kan definieras som grundläggande behov. Om en person exempelvis enbart är i behov av hjälp för att tvätta håret, men i övrigt själv kan tvätta sig, sköta sina toalettbesök etc. kan i princip inte detta behov ensamt anses som ett sådant kvalificerat behov av mycket privat karaktär att det definieras som grundläggande behov”, och när det gäller måltider anges ”att för att behov av hjälp med måltider ska beaktas som ett grundläggande behov i lagens mening krävs att det finns ett behov av mycket personlig karaktär”.

Försäkringskassan förefaller ha tolkat uttalandena i förarbetena som att det skall göras en åtskillnad mellan å ena sidan ”kvalificerade grundläggande behov” och å andra sidan ”icke-kvalificerade grundläggande behov”, där det enbart är de kvalificerade grundläggande behoven som skall grunda rätten till assistansersättning. Detta kan dock inte ha varit lagstiftarens intention och framgår inte heller av förarbetena om man läser förarbetsuttalandena i sin helhet.

Av förarbetena framgår bland annat följande: Assistansen skall vara förbehållen krävande eller i olika avseende komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär. Avgörande bör vara att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för att klä sig och klä av sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med andra. Avsikten bör emellertid vara att assistansen därutöver också skall ges i andra situationer där den enskilde behöver kvalificerad hjälp och som ingår i det dagliga livet, t.ex. om personen behöver hjälp för att komma ut i samhället, för att studera, för att delta i daglig verksamhet eller för att få eller behålla ett arbete.

Personlig assistans bör alltid övervägas som alternativ för barn och ungdomar till att bo utanför föräldrahemmet och för vuxna till att bo på institution. Vidare framgår att den enskilde skall ha ett klart behov av personlig assistans i de situationer det är fråga om. Den funktionshindrade skall ha behov av assistans för att kunna klara sådana mycket personliga angelägenheter som den personliga hygienen, att inta måltider, att kommunicera med andra. Insatsen skall alltså vara förbehållen krävande eller i olika avseende komplicerade fall. Något krav på att stödbehovet skall ha en viss tidsmässig omfattning föreligger inte. Dock har tidsfaktorn självfallet betydelse. Ju större stödbehov i tid som föreligger desto mer talar omständigheterna för att rätt till biträde av assistans föreligger.

Det är visserligen korrekt att det i förarbetena anges att assistansen är ”förbehållen krävande, alternativt komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär”. Emellertid anförs även att ”avgörande bör vara att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för att klä sig och klä av sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med andra”. Således gör lagstiftaren en uppräkning av situationer som lagstiftaren redan bedömer vara av mycket personlig karaktär. I förarbetena uttalas även att ”avsikten bör emellertid vara att assistansen därutöver också skall ges i andra situationer där den enskilde behöver kvalificerad hjälp och som ingår i det dagliga livet, t.ex. om personen behöver hjälp för att komma ut i samhället, för att studera, för att delta i daglig verksamhet eller för att få eller behålla ett arbete”. Detta uttalande visar ytterligare att de tidigare uppräknade situationerna, dvs. hygien, klä sig och klä av sig, inta måltider och kommunicera med andra medför behov av kvalificerad hjälp.

Det som har varit mest framträdande i besluten från Försäkringskassan är bedömningen vid måltider. Av Försäkringskassans Im framgår att Försäkringskassan har inskränkt definitionen till att hjälp med måltider endast skall betraktas som ett grundläggande behov om sökanden har behov av hjälp med att äta. Först då beaktas även tid för alla övriga moment såsom framplock, avplock, lägga upp mat och dryck etc. Försäkringskassans krav på att sökande måste ha behov av hjälp med att äta kan varken utläsas av lagtext eller förarbeten. I lagtexten framgår direkt vad som är ett grundläggande behov, dvs. hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade. Om lagstiftarens tanke hade varit att endast sökanden som har behov av hjälp i form av matning endast har ett grundläggande behov vid matsituationen borde lagstiftaren istället rätteligen ha valt att uttrycka sig med exempelvis ”hjälp att äta” eller ”hjälp med måltider bör, förutsatt att hjälp behövs vid själva intagandet av föda, innefatta hjälp med att ställa i ordning före och efter måltiden”.

Av Försäkringskassans interna meddelande framgår även att ”behovet av hjälp med de grundläggande behoven skall med andra ord vara av en sådan karaktär att det inte rör sig om en insats som likväl kan utföras genom kommunal hemtjänst”. Det bör kommenteras att det är irrelevant att väga in om hjälpinsatsen skulle kunna utföras av kommunens hemtjänst. LASS är en rättighetslagstiftning för personer med vissa särskilda typer av funktionshinder som inryms i lagens personkrets. Faller en person in under personkretsen har den personen rätt till insatser enligt lagen. Om det sedan kan konstateras att hjälpbehovet med de grundläggande behoven uppgår till minst 20 timmar per vecka har personen rätt till LASS. Bedömningen av rätten till insatser enligt LASS har inget att göra med om insatserna skulle kunna utföras av hemtjänsten. En person som exempelvis drabbas av en stroke och därmed får ett omfattande hjälpbehov med de grundläggande behoven under en begränsad period, innan vederbörande har återhämtat sig, kan komma att nekas assistansersättning enligt LASS om funktionshindret inte bedöms vara varaktigt. Personens hjälpbehov finns dock alltjämt och kommer därför att tillgodoses av hemtjänsten. Detta beror inte på att personens hjälpbehov är mindre kvalificerat, utan på grund av att han eller hon inte faller in under personkretsen. Inryms personen däremot i personkretsen har personen redan bedömts ha ett sådant funktionshinder att personen har rätt till särskilda insatser enligt lagen. Det avgörande vid bedömningen av om sökanden har rätt till assistansersättning är således inte om insatserna kan utföras av hemtjänstpersonal. För de allra flesta som beviljas assistansersättning torde hemtjänsten rent faktiskt kunna utföra assistansen. Men genom LASS har lagstiftaren slagit fast att den grupp av människor som faller in under lagens personkrets har ett sådant hjälpbehov att ett begränsat antal personer men ingående kunskaper om den funktionshindrade skall utföra hjälpen – dvs. en personlig assistent.

Försäkringskassans nya ståndpunkt när det gäller bedömningen och beräkningen av de grundläggande behoven är även felaktig när det gäller hur domstolarna har bedömt i frågan. Som exempel kan nämnas vid bedömningen av matsituationen. Av flera kammarrättsdomar framgår att behov av hjälp i samband med måltider, trots att personen i fråga kan äta självständigt, utgör ett grundläggande behov.

Försäkringskassans synsätt att de grundläggande behoven skall delas upp i kvalificerade och icke-kvalificerade behov saknar stöd i såväl lag som förarbeten. Har man väl konstaterat att personen har ett hjälpbehov med måltider, personlig hygien, kommunikation eller på- och avklädning utgör detta ett grundläggande behov. Detta var lagstiftarens intention, vilket med tydlighet framgår av lagens förarbeten. Att göra någon ytterligare bedömning av om hjälpbehovet är kvalificerat eller inte var inte avsett. Redan genom att specificera hjälpbehoven; måltider, personlig hygien, kommunikation eller på- och avklädning, har lagstiftaren tagit ställning till vilka behov som är av sådan personlig karaktär att de skall bedömas som grundläggande behov. Denna uppfattning vinner stöd, inte enbart av den språkliga tolkningen av lagtexten och dess förarbeten, utan även av Försäkringskassans eget rättsliga ställningstagande där det uttryckligen stadgas att all den tid det tar att tillgodose ett grundläggande behov i sin helhet skall ingå i beräkningen av de grundläggande behoven. Tid emellan olika eller från varandra avskilda grundläggande behov skall däremot inte ingå i beräkningen. Vidare vinner uppfattningen stöd genom domstolarnas bedömningar.

Försäkringskassans nya strikta inställning får konsekvensen att en stor del av den grupp funktionshindrade som tidigare haft möjlighet att få hjälp från ett mänskligt hjälpmedel genom assistansersättning fråntas denna möjlighet. Risken finns att fler personer kommer att få avslag på sina ansökningar och att de som redan har assistansersättning riskerar att förlora insatsen vid Försäkringskassans 2-års omprövning. Detta är givetvis inte en önskvärd utveckling och innebär att många människor med de största funktionshindren kommer att går miste möjligheten att leva som alla andra med goda levnadsvillkor, vilket inte var lagstiftarens intention med lagen.

I dag driver jag tillsammans med mina kollegor flera ärenden i domstol där sökanden fått avslag på sina ansökningar just av den anledningen att Försäkringskassan inte anser att deras behov av hjälp är av tillräcklig personlig karaktär för att klassificeras som grundläggande behov. Vår förhoppning är domstolarna fastställer rättsläget genom att konstatera att Försäkringskassans nya bedömningssätt avseende de grundläggande behoven är felaktig. Det som är så olyckligt är att tiden det tar att avvakta domstolarnas beslut drabbar ytterst de personer som i samhället har de största hjälpbehoven. Detta kan inte uppfattas som annat än upprörande.

Sofia Tedsjö
Jurist på Confrere Juristbyrå