Kammarrättens dom om återkrav begränsar personlig assistans
En kammarrättsdom i april 2022 är dåliga nyheter för alla som har behov av personlig assistans. Domen skapar begränsningar av personlig assistans som inte stämmer överens med LSS intentioner, säger Sophie Karlsson, ordförande för IfA, Intressegruppen för assistansberättigade.
Domen anger att det i arbetsgivaransvaret ”ingår att känna till omfattningen av den beviljade assistansen, vilket behov den assistansberättigade har och hur den beviljade assistansen disponeras under dygnet.”
UPPDATERING: Hård kritik mot att omstridd assistansdom inte prövas av HFD
LÄS ÄVEN:
Sämre skydd mot felaktiga återkrav inom personlig assistans
Assistansbolaget: Vi kan inte tilltvinga oss tillträde till kundens bostad
Domen innebär samtidigt att assistansanordnare som handlat i god tro kan få Försäkringskassans återkrav reducerade. Kammarrätten i Stockholm halverade ett sådant återbetalningskrav på Frösunda Omsorg.
Återbetalningskravet gäller assistans under år 2014. Kravet sänks av kammarrätten till 410 200 kronor eftersom Frösunda inte haft kännedom om den enskilde inte uppfyllt kraven för att beviljas assistansersättning. Frösunda Omsorg hade yrkat att beslutet om återbetalning helt skulle upphävas. Bolaget anser att man vare sig lämnat oriktiga uppgifter eller brustit i uppgifts- eller anmälningsskyldighet.
MISSA INTE:
Konferens: Försäkringskassans återkrav och dess konsekvenser
Frösunda anser att man ”har följt Försäkringskassans instruktioner”, och att det ”av assistansförordningen klart och tydligt framgår att det är den försäkrade som ska redovisa till Försäkringskassan att pengarna har använts till köp av personlig assistans”.
Bolaget menar vidare ”inte har något mandat att tilltvinga sig tillträde till sina kunder, varken i deras bostad eller på annan plats. Bolagets mandat att kalla till möten begränsar sig i stället till bolagets anställda personal, dvs de personliga assistenterna. När den assistansberättigade och dennes assistenter är i maskopi med varandra är det omöjligt för bolaget att få sådan information som Försäkringskassan påstår ingår i bolagets arbetsgivaransvar.”
Frösunda överklagar domen till Högsta förvaltningsdomstolen för att få Försäkringskassans återkrav upphävt i sin helhet.
Försäkringskassan: Bolaget har alltid ansvaret
Försäkringskassan hävdade i kammarrätten att ”av kammarrättspraxis framgår att i arbetsgivaransvaret ingår att veta var och hur assistenternas arbete utförs. En anordnare kan därför, även om den inte har haft anledning att misstänka att oegentligheter förekommer, ändå hållas ansvarig för att ersättning har lämnats felaktigt.”
Försäkringskassan argumenterade vidare att assistansbolaget som arbetsgivare ett ”har ansvar för hur assistansen bedrivs och att utföra uppföljning av denna. Försäkringskassan anser därför att bolaget lämnat oriktiga uppgifter och därigenom orsakat att ersättning betalats ut felaktigt. Återkrav av felaktigt utbetald assistansersättning ska ställas mot bolaget i egenskap av assistansanordnare. Försäkringskassan anser att det inte framkommit några skäl för eftergift av återbetalningsskyldigheten.”
Kammarrätten: Assistansbolaget har varit i god tro
Kammarrätten skriver i domen (mål nummer 3751-21, från den 6 april 2022) att ”assistansanordnare bör visserligen organisera sin verksamhet på så sätt att den möjliggör insyn i verksamheten, kunskap om brukarens behov samt hur assistansen genomförs samt uppföljning av densamma. Mot detta ska ställas att det fanns ett, vid tidpunkten för när assistansen påstås ha utförts, relativt nyligen fattat beslut där Försäkringskassan ansett den försäkrade berättigad till assistansersättning och som bolaget i normalfallet inte ska behöva ifrågasätta.”
Kammarrätten bedömer att bolaget varit i god tro vad gäller de uppgifter om assistans som lämnats in – och därför kan det vara berättigat till eftergift (reducerat återbetalningskrav).
Kammarrätten väger också in att det gått lång tid (tre år) från indikationer på felaktigheter till återkravsbeslut. Det är också skäl till sänkt återbetalningskrav.
Frösundas chefsjurist: Kammarrätten kräver orimligt stor kontroll
– Vi håller inte med kammarrätten, eftersom deras bedömning medför att alla anordnare skulle behöva en orimligt stor kontrollorganisation som övervakar både assistenter och brukare. I slutändan inte är möjligt för privata bolag, kooperativ eller föreningar att bedriva assistans., säger Christian Källström.
– Det är intressant att Kammarrätten öppnar upp för att assistansanordnare kan beviljas eftergift när de är i god tro. I det här fallet borde de dock beviljat eftergift för hela det återkrävda beloppet.
– Domen kommer att överklagas. Vår förhoppning är att HFD kommer att pröva ärendet och att principen om att anordnaren inte har någon skyldighet att efterforska korrektheten i beslutet upprätthålls. Det behövs även klarhet i vad anordnarens arbetsgivaransvar är och om, när och hur påstådda brister i arbetsgivaransvaret ska kunna ligga till grund för återkrav riktade mot en anordnare.
Kammarrätten: Detta måste anordnaren kontrollera
Det största problemet är att kammarrätten lägger ett mycket stort ansvar på assistansanordnaren att förhindra att assistansersättning betalas ut felaktigt.
Kammarrätten beskriver att Försäkringskassan anser att Frösunda ”i egenskap av assistansanordnare, orsakat att ersättning betalats ut felaktigt genom att oriktiga uppgifter lämnats i tidsredovisningar. De aktuella tidsredovisningarna baseras på intygande från de personliga assistenterna om utförd assistans. Assistansanordnaren intygar i sin tur uppgifternas riktighet inom gränserna för sitt arbetsgivaransvar. I detta arbetsgivaransvar ingår bl.a. att känna till omfattningen av den beviljade assistansen, vilket behov den assistansberättigade har och hur den beviljade assistansen disponeras under dygnet.”
Christian Källström invänder starkt mot kammarrättens beskrivning. Han menar att det inte är tidrapporten som ligger till grund för utbetalningen av ersättningen, utan det är räkningen som är grunden för utbetalningen. Detta innebär att eventuella felaktigheter i tidrapporten inte medför att det per automatik är anordnaren som anses orsaka den felaktiga utbetalningen.
– Det är ett stort problem att kammarrätten anger att anordnaren intygar riktigheten i uppgifterna i tidrapporten inom gränsen för sitt arbetsgivaransvar, kommenterar Christian Källström.
– Detta eftersom det aldrig tidigare framgått vad arbetsgivaransvaret omfattar och det fortfarande i högsta grad är oklart. Det är i synnerhet kännedomen om den assistansberättigades faktiska hjälpbehov som är problematisk. Anordnaren kan inte, ska inte behöva, ha mer kunskap om hjälpbehovet än vad kund delger och vad som framgår av Försäkringskassans beslut. Det förefaller därför orimligt att det är något som kan intygas av anordnaren. Vi menar att anordnarens underskrift på tidrapporten inte kan avse intygandet av annat än vad som framgår av tidrapporten, dvs att assistent varit på plats.
”Rikta återkraven mot de som medvetet fuskar”
Christian Källström vill få det fastställt att Försäkringskassan enbart ska rikta återkraven mot de som medvetet och med uppsåt orsakat att ersättning utbetalats felaktigt.
– Annars ökar incitamenten att fuska, för den som aldrig blir återbetalningsskyldig. Eventuella felaktigheter i tidrapporter som anordnaren inte haft kännedom bör inte medföra att anordnaren blir återbetalningsskyldig.
Han menar också att anordnaren inte kan ansvara för felaktigheter i tidrapporter, med mindre än att den enskildes hjälpbehov efterforskas och det finns ytterligare en person på plats, utöver assistent och kund, när assistans utförs.
Varför ställs inte återkravet mot den som fuskat?
– Det är oklart varför Försäkringskassan valt att enbart kräva in ersättning från anordnare, istället för att rikta sig mot den som medvetet och med uppsåt fuskat oavsett om detta är kund eller anordnare. Motivet är oklart men i slutändan urholkar detta valfriheten för alla kunder att välja anordnare. Till slut riskerar bara kommunen finnas kvar som alternativ, vilket Försäkringskassan torde vara medvetna om, säger Christian Källström.
Han påpekar också att ”om tanken är att alla anordnare ska ha en övervakningsfunktion är detta också något som borde förtydligas i lagar och regler, och som måste beaktas när schablonbeloppet fastställs”.
– Det är orimligt att arbetsgivaransvarets förekomst och omfattning ska bestämmas utifrån Försäkringskassans praxis om återkrav, säger Christian Källström.
Kundkännedom ska vara till för kvaliteten, inte för kontroll
Han anser att det är viktigt att assistansanordnarens kännedom om den assistansberättigade ska handla om kvaliteten på assistansen – inte vara en kontrollfunktion för staten.
– Det är den enskilde eller dennes gode man som bedömer kvaliteten av insatsen, utifrån hur denne upplever utförandet. Om varken kund eller god man har synpunkter på kvaliteten, måste anordnaren kunna utgå från att assistansen fungerar som det är tänkt, säger Christian Källström.
IfA: Kammarrättens dom begränsar assistansen i strid med LSS
Sophie Karlsson, ordförande för IfA, Intressegruppen för assistansberättigade, är starkt kritisk till kammarrättens syn på assistansanordnaren ska känna till. Det som oroar är att den aktuella domen i Kammarrätten i Stockholm är att domskälen anger att det i arbetsgivaransvaret ”ingår att känna till omfattningen av den beviljade assistansen, vilket behov den assistansberättigade har och hur den beviljade assistansen disponeras under dygnet.”
Assistansanordnaren har inte rollen att kontrollera korrektheten i den personliga assistansen, påpekar Sophie Karlsson:
– Domstolen verkar ha missförstått assistansanordnarens uppdrag. Det måste finnas tillit mellan den assistansberättigade, de personliga assistenterna och assistansanordnaren. Den assistansberättigade ska ha frihet att använda den personliga assistansen och beviljade timmar hur hen vill.
– Livet går inte att leva efter en mall och det måste finnas stor flexibilitet i vad som ingår i den personliga assistansen. Det har alltid byggt på den enskildes självbestämmande och så ska det fortsatt vara, säger Sophie Karlsson.
Behovsutredningen är en fråga för Försäkringskassan och den enskilde
– Den som anlitar en assistansanordnare köper en tjänst. Det brukar basera sig på ett beslut som inte alltid så utförligt. Utredningen kan vara mer utförlig, men assistansanordnaren ska inte ha utredningen. Utredningen är något som gäller mellan Försäkringskassan och den enskilde.
Genom beslutet får assistansanordnaren veta hur stor omfattning i tid som ska assistans utföras. Den enskilde är inte tvungen att använda all beviljad tid, även om anordnaren inte får neka till att utföra all tid.
– Det åligger inte assistansanordnaren att ha kontroll över assistansbehovet, säger Sophie Karlsson.
– Om anordnaren får kännedom om sådant som tydligt är felaktigt eller som anordnaren vet kan påverka assistansbeslutet så ska anordnaren anmäla detta. Det ska då handla om uppgifter som det ska stå klart att de påverkar, inte att assistansanordnaren själv ska behöva besitta långtgående juridiska kunskaper och mer eller mindre löpande överpröva Försäkringskassans beslut.
– Om uppgifter behöver anmälas till Försäkringskassans anser IfA att detta ska ske i samförstånd med den assistansberättigade, så att den enskilde har kontroll över vilka uppgifter som förs fram om hen. Helst ska den enskilde själv lämna uppgifterna.
Assistenter ska inte rapportera allt till anordnaren
Sophie Karlsson anser att det är ”direkt felaktigt” att assistansanordnaren automatiskt genom sitt arbetsgivaransvar ska ha kännedom om assistansbehovet.
– Den personliga assistansen utförs där den assistansberättigade befinner sig, och det sker mellan den assistansberättigade och de personliga assistenterna.
– Arbetsgivaransvaret gäller mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, men det innebär inte att arbetsgivaren vet allt om vad den assistansberättigade behöver assistans med. De personliga assistenterna kan inte förväntas rapportera om allt till assistansanordnaren.
”Kammarrättens dom strider mot LSS intentioner”
Sophie Karlsson säger vidare att kammarrättens synsätt negativt påverka alla som har behov av personlig assistans, och skapar begränsningar som inte stämmer överens med LSS intentioner eller Funktionsrättskonventionen.
– Jag känner inte till de exakta omständigheterna i det omnämnda målet, och tar inte i försvar ett bedrägligt beteende, men jag anser att domstolens resonemang inte stämmer överens med vad som gäller för den personliga assistansen. Deras resonemang ska vara tillämpligt på hela den personliga assistansen och resonemanget är felaktigt. Det måste ligga på Försäkringskassan att fatta korrekta beslut och att följa upp dessa, inte på assistansanordnaren, säger Sophie Karlsson.
FLER ARTIKLAR OM ÅTERKRAV:
Återkrav och indraget tillstånd – hur räddar man den personliga assistansen?
