Kan LSS till vuxen avslås på grund av ”föräldraansvar”? Ja!

DEBATT. Här på Föräldrakrafts webb har vi haft en debatt om god man och förälder. Att många myndighetspersoner inte tycker att förälder skall få vara god man. De hänvisar till att ungdomen måste få frigöra sig från sina föräldrar som alla andra.

Det låter naturligtvis inte helt fel om det gällde vanliga unga vuxna. Men komplikationen är ju att de som har måttlig till grav utvecklingsstörning ofta har en annan mental ålder än sin fysiska. Och att det som erbjuds istället har dålig kvalité. Läs gärna denna debatt så får ni andra komplikationer som vi föräldrar för fram.

Här tänker jag fokusera på paradoxen att föräldraansvar använts av samma myndigheter när de vill avslå begäran på LSS-insatser! Då är vi bra att ha.

När LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) inte fungerar och de som omfattas av lagen inte får de insatser som de är i behov av, drabbas hela familjen. Att en familj med ett barn med funktionsnedsättning behöver bra stöd under barnets uppväxt är knappast okänt. Trots det nekas ibland nödvändigt stöd med hänvisning till ”föräldraansvaret”.

Det absurda är att föräldraansvaret används av kommunen för avslag på insatser, inte bara i orimlig grad för våra små barn, utan även för våra vuxna barn!

Grunden för ett normalt föräldraansvar hittar man i Föräldrabalkens regler om barns rätt till uppfostran och omvårdnad. Vad man utreder när det gäller onormalt föräldraansvar är i vilken omfattning barnets behov eller i vilken omfattning de grundläggande behoven är så pass grava, till exempel att det rör sig om medicinsk behandling, andningsövervakning, aktiv vaken tillsyn hela natten som inte ett barn i motsvarande ålder skulle ha.   Om ett barn har omvårdnadsbehov utöver det som ett friskt barn i motsvarande ålder har är det ett onormalt föräldraansvar.

Normalt föräldraansvar bygger således på en föreställning om vad en förälder till ett barn utan funktionsnedsättning antas klara av. Det kan avse omvårdnad och hygien, men också att sörja för en meningsfull fritid och ge förutsättningar för socialt umgänge. Det hjälpbehov och de insatser som går utöver vad som är normalt för ett barn i samma ålder utgör grunden för att bedöma behovet av insatser.

När detta används av handläggare redovisas dock sällan varifrån innehållet i ”normalt föräldraansvar” har hämtas. Någon gång hänvisas till domar, men även detta måste anses för vagt för att användas som prejudikat i LSS, som ju är en lag där individens behov är styrande. Vad som kan anses som normalt föräldraansvar tolkas olika av handläggare, vilket rapporter från FoU Södertörn liksom IFS tydligt har visat.

Mycket små barn har oftast ett mycket stort behov av tillsyn varför det är svårare ju yngre barnet är att hävda att det inte skulle ligga inom det normala föräldraansvaret. Att föräldraansvaret normalt minskar med barnets ålder, och definitivt upphör när barnet blir myndigt, är dock självklart!

Som en mamma säger:

Frågan om föräldraansvar gäller inte bara när barnen är små. Det är ett livslångt problem. Min 31-åriga dotter med utvecklingsstörning behöver enligt förvaltningsrätten varken ledsagare/assistent eller kontaktperson eftersom hon har föräldrar som bryr sig om henne och försöker leva upp till LSS intention att ge henne ”ett liv som andra” trots att gruppbostaden bara låter henne utöva en egen aktivitet i veckan – så länge de inte infaller lördag eller söndag för då är det helt omöjligt.

Vi föräldrar till vuxna barn sitter i en rävsax. Om vi slutar engagera oss för våra barn kanske rätten gör en annan bedömning och tvingar kommunen att tillföra resurser. Men det är ett stort ”kanske” och risken är överhängande att barnen blir lidande. Därför ställer vi upp så mycket vi orkar – och lite till. Då hänvisar rätten till detta som argument för att gå på kommunens avslagslinje. Det är en kamp som inte går att vinna. Och vi tvingas leva med ångesten inför vad som sker den dagen vår egen kraft inte räcker till.

Det hindrar dock varken handläggare att använda begreppet indirekt även för vuxna som söker insatser i LSS.

Ett talande exempel läste jag på en politikers blogg där en 46-årig mans begäran om en LSS-insats avslagits med hänvisning till detta föräldraansvar! Det är tyvärr inget skämt! Det brukar då handla om kontaktperson och ledsagare som avslås för att föräldrar träffar sina barn. Precis som vi ju gör med alla våra barn även de som inte har funktionsnedsättning. De innebär ju inte att de friska barnen inte har andra kontakter och egna kompisar som de går på egna aktiviteter med!

Glädjande nog ser vi att förvaltningsdomstolarna speciellt för yngre barn ofta underkänner handläggarnas avslag. Tyvärr gäller detta dock oftast personlig assistans där behovet är tydligare.

Det måste också få gälla övriga insatser i LSS, till exempel kontaktperson, ledsagare och sommarläger.

Harald Strand
Ordförande Stockholms läns FUB