Kanske måste konventionen bli lag för att målet med LSS ska uppnås
När jag skrev artikelserien ”Funktionsrättskonventionen – en orientering”, och läste genom konventionen flera gånger, upptäckte jag att den på ett utmärkt sätt kompletterar och i vissa fall även förstärker rättigheterna i LSS!
Eftersom många kommuner har Funktionsrättskonventionen som sin funktionshinderplan eller sitt funktionshinderpolitiska program, så kanske vi i intresseorganisationerna måste börja använda den i vår dialog med kommunerna och övriga myndigheter?
Den är ännu inte svensk lag, men sedan barnkonventionen nu beslutats bli det, så pågår diskussioner om att även denna konvention ska bli svensk lag. Egentligen har dock staten redan vid sin ratificering av konventionen lovat att innehållet, det vill säga rättigheterna, ska förverkligas på alla nivåer i samhället. Liksom LSS, som är svensk lag, brister det dock även i efterlevnaden av Funktionsrättskonventionen.
Men för FN-konventionen finns regelbundna uppföljningar från FN:s övervakningskommitté, en extern uppföljning! Kommittén påpekar brister i sina rapporter till regeringen. Att blunda för FN-konventionen blir därför svårare än för LSS, där fokus bara är kostnader (något som för övrigt inte finns i LSS-lagen) och inte på om lagen fungerar som den var tänkt (och dessutom inget om behov av förtydligande av de stycken som via märkliga domar i HFD i praktiken har ändrat lagen och därmed”förstört” lagens mål).
Utvecklingen för LSS-gruppen har försämrats de senaste 10 åren, i stället för att förbättras som för de flesta övriga
Kunskapen om LSS har inte prioriterats varken av kommuner, landsting, departement eller av Förvaltningsrätten. Samhällsutvecklingen för LSS-gruppen har försämrats de senaste 10 åren, i stället för att förbättras som för de flesta övriga. Det intressanta är att det strider både mot LSS mål och mot artiklar i FN-konventionen.
FN:s övervakningskommitté har också konstaterat att Sverige brister i sitt ansvar att se till att både allmänheten och ansvariga myndigheter har tillräcklig kunskap om olika funktionsnedsättningar. Det leder bland annat till att gruppen har sämre hälsa, högre arbetslöshet och sämre ekonomi än de flesta övriga i samhället.
Artiklarna 12–20 i konventionen beskriver våra lagstadgade rättigheter som är personliga, rättigheter som personer med funktionsnedsättningar historiskt haft stora problem med att få tillgång till. Här ser vi fortfarande brister i vårt samhälle. Det gäller bland annat det stöd i rättsprocesserna och i ”relevanta anpassningar” av domstolarna som konventionen föreskriver. Det gäller även kravet från konventionen att alla de som arbetar i domstolarna ska ha god kunskap om funktionsnedsättningar och vad dessa innebär!
Artiklarna 18-20 beskriver rätt till fri rörlighet, rätt till att leva självständigt och att delta fullt ut i samgället samt specifikt i artikel 20 om personlig rörlighet. I alla dessa fall finns hinder i vårt samhälle, vilket innebär otillåtna begränsningar för personer med funktionsnedsättningar.
Kanske måste FN-konventionen bli svensk lag för att målet med LSS ska uppnås
Artikel 29 handlar om att kunna delta fullt ut i det politiska livet och är just nu högst aktuellt. Att så inte är fallet har knappast undgått någon. Det leder till att personer med funktionsnedsättningar är kraftigt underrepresenterade i våra folkvalda församlingar.
Målet med LSS är inte uppnått efter de 25 år lagen har funnits. Kanske är det så att Funktionsrättskonventionen måste bli svensk lag för att LSS-målet om ett liv som andra med goda levnadsvillkor, trots funktionsnedsättningar, äntligen ska uppnås?
Funktionsrättskonventionen = FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
