KFUM Tigers biter ifrån

Det var tufft att starta innebandylaget Boo KFUM Tigers. Likväl finns det nu en handfull tjejer och killar för vilka onsdagens stående träning är veckans höjdpunkt. Föräldrakraft har varit där.

Vi börjar inte i träningslokalen utan hemma hos familjen Ousbäck Lind­ström. Jag är välkommen dit i god tid före träningen för att få lite mer kunskap om föreningen, laget, spelarna, motgångarna och framgångarna. Camilla Ousbäck avslutar ett samtal med en förälder på gårdsplanen vid villan i Lännersta utanför Stockholm, när hon ser att jag kommer. Vi hälsar och hon visar mig in i huset. Så långt har jag något slags koll på ­läget.

Men när dörren slås upp och den stora nästan helsvarta schäfern Sheriff buffar hej samtidigt som sonen Marcus Ousbäck 13 och kompisen Gustaf He­den­ström 14, från sin utsiktspunkt högt upp i trappan som leder till övervåningen, låter mig förstå att de är målvakt respektive utespelare i Boo KFUM Tigers, och Robert ”Robban” Lind­ström förtydligar för mig, och för dem, vem jag och de är medan han, i det stora öppna och läckert nyrenoverade köket, ser till att minsta sonen Lucas Lind­ström Ousbäck är tillfreds och att matlagningen flyter på så att middagen kan serveras inom kort, känner jag mig förflyttad långt bort från min, inser jag då, förhållandevis stillsamma tillvaro som reporter.
Camilla och Robban noterar vant min villrådighet och hänvisar till en av barstolarna vid bardisken som skiljer matsalen från köket.
Jag tar plats på stolen och snart har jag en kopp kaffe i handen.

Kraftfulla föräldrar
Namnet på den tidning jag representerar har sällan känts mer passande – framför mig ett par föräldrar för vilka det inte finns annat val än att lägga in högsta växeln. Jag smakar på kaffet och frågar om jag kan ta fram kameran. Jag har förstått så pass mycket att reportaget om innebandylaget Boo KFUM Tigers börjar här, just i det kök som måste ha varit i renoveringsstadiet för något år sedan när laget startades och Lucas, som nu är två år och springer omkring med boll och innebandyklubba som den farliga forward han kanske en dag blir, var ett spädbarn.

För Camilla och Robban är det jag bevittnar sannolikt en lugn och ordnad föreställning, i ett fungerande hus, och med glada barn.
Camilla står någorlunda stilla vid baren och ger mig bakgrunden, medan Rob­ban skjuter in sina tillägg samtidigt som han ser till att middagen blir klar, att barnen kommer på plats kring bordet och att maten förtärs.

Marcus har MMR, en svag utvecklingsstörning som bland annat gör det svårt att lära sig läsa och skriva. Han spelar fotboll i AIK Alliansen, med träning i Solna norr om Stockholm en kväll i veckan och seriespel på helger. Sträckan Nac­ka – Solna är en ganska lång och tids­ödande resa, speciellt i rustningstrafik. Men Marcus brinnande intresse för sport gör att avståndet inte uppfattas som ett hinder. När Marcus ville börja spela fotboll var familjen nyligen inflyttad till Nacka och Camilla och Robban försökte hitta en förening i hemtrakten. Med Boo FF, en av Sveriges största idrottsföreningar, runt knuten hade de gott hopp. Men det visade sig svårare än de kunnat tro.

Vill du börja…
… spela med Boo KFUM Tigers, kontakta lagledaren Camilla Ousbäck på telefon 08-718 22 64 eller mejla camilla@bookfum.se– Boo FF hade ingenting för personer med funktionsnedsättningar inom fotbollsdelen, säger Camilla och understryker att hon var allt annat än nöjd med det bemötande hon fick där.

Där fanns ingen dörr på glänt till hur ett samarbete kunde startas, trots att Ca­milla klargjorde att både hon och hennes man var beredda att dra ett stort och tungt lass för att få igång en verksamhet.
Boo FF hänvisade till Hammarby IF, men även dit skulle det bli en beskedlig resväg, och dessutom var det inte tänkbart för Marcus att dra på sig en Ham­marbytröja.

Fanns inget innebandylag
När Marcus även ville börja spela innebandy insåg Robban och Camilla att inte heller sådana möjligheter fanns i närområdet.
–  Vi var på idrottsskola på Nacka handikappidrottsförening, men där hade man nästan bara aktiviteter för barn och ungdomar med fysiska handikapp. Man skulle lära sig köra rullstol för att tränaren satt i rullstol, och det var inte aktuellt för Mar­cus, han har tillräckligt jobbigt ändå, säger Camilla.
Familjen beslöt att starta ett lag på egen hand. Värmdö och Nacka är ett stort upptagningsområde, och de var övertygade om att där måste finnas fler ungdomar med utvecklingsstörning som vill utöva en av de populäraste idrotterna i Sverige.

Kontaktade skolledningar
Camilla kontaktade skolledningar och habiliteringen, Nacka kommun informerade på sin hemsida och en halvsidesannons fördes in i Nacka Värmdö-Posten.
Reaktionerna var betydligt färre än vad Camilla och Robban hade räknat med och hoppats på.
– Många är intresserade, men många föräldrar tycker att det är för jobbigt att engagera sig i något nytt, säger Camilla.
Men en grundstomme till ett lag bildades hur som helst, med ungdomar från Hemmestaskolan där Marcus numera går och där både Camilla och Robban är engagerade, samt en kille, Jimmy Jälme­sjö, från Marcus fotbollslag. Jimmy åker nu varje onsdagseftermiddag på egen hand från Solna till träningen i Värmdö.

Läget ljusnade ytterligare när familjen kom i kontakt med Boo KFUM.
–  Föreningen har varit mycket behjälplig. De har gett oss vad vi behöver, som till exempel större mål och målvaktsutrustning, och de har ordnat med halltider, säger Robban.

En verksamhet kom igång, Robban axlade tränarrollen och ledde inledningsvis fyra tjejer och två killar, sedan dess har två spelar till anslutit.
Fullt tillräckligt för att ha meningsfulla träningar, men laget behöver ytterligare några spelare för att nå sitt nästa stora mål, att medverka i Stockholmsserien.
– Vi hade velat vara med redan i år, men avvaktar ett år till. För ett par månader sedan var vi på en prova på-dag i Upp­sala, Fyrishov, med hela laget. Vi gjorde det som en heldagsutflykt och det var otroligt lyckat. Vi badade i äventyrsbadet i Fyrishallen och sedan spelade vi innebandy. Arrangören hade gjort allt jättebra, vi fick visa upp vårt lag och våra spelare presenterades med ljuskäglor och musik i en i övrigt nedsläckt arena, precis som när toppspelarna presenteras. Sedan delade de upp lagen så att elitspelare spelade sida vid sida med våra och andra lags spelare, säger Camilla.

Förnyat mod
Och utflykten gav Camilla och Robban, förnyat mod och nya krafter.
–  Lagledaren där sa till mig att det tar åratal att starta ett lag. Nu har vi ett lag och tränar en gång i veckan, och även om vi hoppas bli fler så har det blivit en jättestor och bra respons från alla de här barnen som är med. Innebandyn har blivit en jätteviktig del i deras liv, och några föräldrar har berättat att deras barn tycker att innebandyträningen på onsdagarna är veckans absoluta höjdpunkt, säger Camilla.
Något senare samlas hela laget i omklädningsrummet till gymnastiksalen i Sågtorpsskolan i Saltsjö-Boo. Prick 18.00 öppnar en av spelarna dörren och basketbollar från föregående verksamhet plockas undan och innebandybollar kommer i deras ställe. Ungdomarna i laget och deras föräldrar är förberedda på mitt besök och jag får en chans att samla alla spelare innan träningen drar igång.

Uppsala var speciellt
Och jag får snart bekräftat för mig att den där utflykten till Uppsala var något alldeles speciellt.
–  Innebandy är jättekul, säger Emelie Hamberg, och när jag frågar vad som var roligast under året kommer svaret från henne och några av lagkamraterna:
- Uppsala!

Men innebandy är mer än ett spel.
– Träffa kompisar, säger Vanja Färdig och förklarar därmed att det inte är enbart spelet i sig som är kul och viktigt.
Träningen drar igång och spelarna joggar några varv i hallen, sedan blir det skottövning.
Alla tar del utom Gustaf som känner sig trött och därför inte har lust att spela.
–  Jag vaknade för tidigt idag, säger han.

När en halvtimme återstår av träningen delar Robban upp laget i två, varav ena hälften drar på sig blå västar. Tränings­match stundar, och spelarna ställer sig i små grupper för att lägga upp strategi.
Jimmy startar målkalaset och hans lag skaffar sig snabbt en till synes trygg ledning. Men det blå laget ger sig inte, och snart får det in sitt första mål för kvällen, kort därpå ytterligare tre och det blir en dramatisk uppgörelse med kamp över hela planen.

Några av föräldrarna har valt att stanna under träningen för att titta på.
– Emelie har testat judo också, men det här klingar högre, säger pappa Fred­rik Hamberg.
–  Det var svårt att hitta något som Celi­ne ville syssla med. Hon har också testat judo, men det var inget för henne. Men innebandy trivs hon med, säger pappa Mattias Spångberg.

Träningen avslutas med sedvanlig straffläggning. Vanja Färdig, som varit en av de verkliga fartfläktarna under matchen, står som segrare denna gång med en iskallt slagen finalstraff.
– Det var ett tag sedan hon vann straffläggningen, nu blir hon glad, säger pappa Olof Färdig.
En timme har gått och bandybollar samlas in, fotbollar rullar ut.
Om en vecka är det dags igen. Tove Boström, Filippa Sarin Wikman och Celine Spångberg, Jimmy, Emelie, Vanja, Gustaf och Marcus börjar nedräkningen medan föräldrarna, inte minst Robban och Camilla, sannolikt ser fram emot några timmars sömn för att göra sig redo för en ny dag, hemma och på jobbet. För Robbans del handlar det om att dra på sig polisuniformen, för Camilla att ta plats i Kanal 5:s kontor i centrala Stockholm.
Livet är inte bara innebandy för familjen Ousbäck Lindström. Men utan innebandyn vore inte livet detsamma.