Kollo –  Vägen till självständighet

Oscar Sjöqvist. Foto: Anna Pella.

Ur Tema Kollo i Föräldrakraft nr 1, 2013.

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Etac

Att åka på kollo eller läger är bra för självständigheten, säger Oscar Sjökvist, som ända sen tioårsåldern varit på läger varje sommar. Sedan ett år tillbaka är han själv aktiv som ledare. – Självkänslan ökar och självförtroendet blir bättre i alla situationer. Så har det varit för mig.

Att åka på kollo eller läger är bra för självständigheten, säger Oscar Sjökvist, som ända sen tioårsåldern varit på läger varje  sommar. Sedan ett år tillbaka är han själv aktiv som ledare.
– Självkänslan ökar och självförtroendet blir bättre i alla situationer. Så har det varit för mig.

Oscar Sjökvist är 19 år och går sista året på IT-programmet i Borlänge. Han bor en kvart från centrum med mamma, pappa, lillebror och storebror. Oscars pappa kommer ursprungligen från Stockholm och hans mamma från Småland, men ett gemensamt intresse förde dem hit till Borlänge: Orientering. Föräldrarna är fortfarande aktiva, och

Oscars båda bröder orienterar också.

Även Oscar har provat på orientering i en form som kallas precisionsorientering. Denna orienteringsgren sker i lättframkomlig terräng, och istället för att hitta kontroller handlar det om att välja rätt kontroll. Men det var inte hans grej.

Efter att ha provat olika aktiviteter började han med innebandy och de senaste fyra åren har han spelat på allvar. Två gånger i veckan tar han bussen två mil för att träna med IBF Falun. Spelarna kommer bland annat från Säter, Hedemora och Borlänge.

Ett annat intresse är att påverka lokala politiker och verksamheter i Borlänge, genom den ideella organisationen Borlänge Ungdomsråd. Rådet vill öka infly­tandet för ungdomar, och jobbar med elevdemokrati och att få vuxna att lyssna. De lyckas ganska bra tycker han.

Hemma i Borlänge finns det annars inte så många aktiviteter som han kan delta i. Eller som han vill vara med på för den delen.

Oscar föddes med ryggmärgsbråck, och han minns att det var ständiga sjukhus- och habiliteringsbesök när han var liten. Nu är det betydligt mindre, bara någon uppföljning då och då.

Han var tio år första gången han åkte på läger. Sen dess har det inte gått en enda sommar utan att han varit iväg. Han minns att det till en början kändes annor­lunda och konstigt att träffa andra i liknande situation, men att det var väldigt roligt. Han fick nya kompisar. Flera av ledarna hade funktionsnedsättningar, och blev naturliga förebilder för Oscar.

– Jag lärde mig otroligt mycket av att ha ledare som visste vad det handlade om.
Redan på första eller andra lägret lärde han sig att köra utan tippskydd.

– Ledarna tog bort det helt enkelt. Det var läskigt och konstigt. Men sen upp­täckte jag att tippskyddet mest hade varit i vägen, och då kändes det väldigt bra.

Handtagen bak på rullstolen, eller körbågen som den heter, åkte också bort. Oscar förutsattes klara så mycket som möjligt själv. Till exempel att hämta sina egna saker.

– Det gjorde att jag fick lära mig att komma ihåg alla grejer från början, skrattar Oscar.

Deltagarna fick också prova på olika aktiviteter på lägret.

– Det är viktigt att förstå att man kan göra många olika saker trots att man har en funktionsnedsättning.

En annan viktig sak för Oscar var att få känna att han inte är ensam, att andra också har funktionsnedsättningar.

– Man kan prata om saker man har gemensamt med dem.

Det utvecklas också en speciell humor.

– När man träffas och snackar kan det bli en ganska annorlunda jargong. Man kan skämta om saker kring funktionshindret, kanske inte med alla, men med många.

Och man vågar göra bort sig inför varandra.

– Eftersom alla gör saker på olika sätt så blir det inte konstigt.

Sammantaget leder detta till att man blir mer självständig, menar Oscar. Det är syftet med alltihop.

Han har lärt känna många på lägren genom åren, och främst håller de kontakten via Facebook, men de pratar också om att försöka träffas. Han skulle gärna vilja det.

När han blev för gammal för barn- och ungdomsverksamheten fick han frågan om han istället ville prova på att vara ledare. Det ville han.

– Nu får jag chans att ge något tillbaka, till nya deltagare. Det känns väldigt bra.

Under året som gått har han varit ledare på tre olika läger.

– Som ledare tänker jag på att inte hjälpa till för mycket, jag visar hellre hur man gör något. Jag brukar säga, ”jag kunde inte det här heller förut, men lärde mig”. Det handlar mycket om att peppa.

För egen del är detta ytterligare ett steg att bli självständig. Som ledare är han nämligen ansvarig för en av deltagarna.

– Man måste ha koll på både sig själv, aktiviteten och deltagaren. Att hålla alla de bollarna i luften ger självförtroende. Och det känns bra att se andra bli självständiga.
Att lära sig från någon som själv vet hur det är, är speciellt.

– Man träffar inga sådana förebilder på habiliteringen, där är det bara sjuttioelva andra vuxna som ska hjälpa en, man är dittvingad för att nån doktor sagt att det är bra, och man tänker ”Vad hjälper det här mig?”.  Men när någon annan gör, och man ser att det går, då är det en helt annan sak.

Visst hade de nog säkert rätt där på habiliteringen, säger han, men tillägger:

– Som barn gör man inte som andra säger utan som de gör.

Det är något han märker tydligt på lägren.

– Det handlar inte bara om vad jag lär ut. De yngre iakttar hela tiden och tar efter.

Han drömmer om ett mellanting mellan nuvarande habilitering och den verksamhet som bedrivs på lägren. Något lokalt och vardagsbaserat.

– En ”verklighetshabilitering” skulle vara bra. Jag kanske startar en …

Men lägren är också viktiga för den övriga familjen. Oscar säger att det är viktigt för föräldrar att se att barnen faktiskt klarar mer än de tror. Att få en aha-upplevelse som

”Oj då, nu behöver jag inte hjälpa dig med det här längre.”

Vissa föräldrar är överbeskyddande, men han tror att det är lika vanligt, eller till och med vanligare, att man får prova saker och kanske slå sig på köpet.

– Det bästa, men det inser man ju sen, är att man får prova sig fram, man får igen det. Om föräldern är överbeskyddande så lär sig inte barnet att bli självständigt.

Och det är väldigt olika bland deltagarna som kommer på lägren. Vissa har aldrig kört rullstolen själv, fast de egentligen skulle kunna. Föräldrar och syskon får också möjlighet att prova på barnens aktiviteter när de kommer på besök. Men alldeles för få vågar, de är rädda för att göra bort sig tror Oscar.

Han tycker att det är lite synd, eftersom det är kul för barnen att vara bättre än sina föräldrar på något, och att göra saker tillsammans på barnets villkor.

Erfarenheterna från lägret tar man med sig hem, det är Oscar övertygad om.

– Självkänslan ökar och självförtroendet blir bättre i alla situationer. Så har det varit för mig. Man lär sig säga ifrån när man blir dåligt bemött och när folk pratar över huvudet på en.

Men Oscar tror ändå att det skulle behövas fler förebilder i vardagen, på hemmaplan.

– Jag tror väldigt mycket på den filosofin, förebilder behövs i vardagen, inte bara en eller två veckor på sommaren.

Till sommaren tar han studenten. Just nu är han osäker på vad han ska ta itu med sen. Han tror att han ska plugga vidare, men kanske inte direkt. Och kanske inte i Borlänge.

– Just nu är jag inne på att bli lärare, men tidigare hade jag tankar på att jobba med digital design, eller som socionom eller personalvetare. Eller varför inte journalist?

Något samhällsinriktat tror han att det blir i alla fall. Och kolloledare, det kommer han fortsätta vara.
– Absolut.

 

Publicerad:
2013-01-10

Av: Anna Pella

Nyckelord:
Intervjuer, kollo, kollo och läger, självkänsla


ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Humana