Kommer LSS att göras om, trots vårt massiva motstånd?

Det har varit oroande tyst sedan remisserna på LSS-utredningen SOU 2018:88 lämnades in i mitten av november. Istället för en ny lag behövs förtydliganden och kvalitetsåtgärder så att vi åter kan vara stolta över LSS. Men vilka planer har socialdepartementet?

Nuvarande lags innehåll påbörjades av Omsorgskommittén 1977, som la fram sitt slutbetänkande ”Omsorgerna om vissa handikappade” 1981. Redan 1983 tillsattes Omsorgsberedningen för att skriva propositionen som blev klar 1985, kallad 1986 års Omsorgslag.

1989 tillsattes Handikapputredningen, som lämnade ett antal delrapporter och ett slutbetänkande 1991, ”Handikapp – Välfärd – Rättvisa”. Att märka är att utredningen hade elva ledamöter, 14 sakkunniga och tre experter! Dess cirka 2000 sidor var underlag till propositionen om LSS (och LASS) som blev klar 1993 och började gälla 1994. Summerar vi den tid det tog från 1977 till 1993 (15 år) med ett stort antal personer involverade.

Alliansen vill stoppa kostnaderna

Sedan kostnaderna för assistansersättningen ökat kraftigt från ursprunglig prognos i propositionen tillsatte Alliansregeringen 2004 en LSS-utredning med huvudsakligt mål att stoppa ökningen av kostnaderna för personlig assistans. Kostnaderna för resterande LSS hade inte nått upp till prognosen i propositionen och de övriga insatserna var därför (!) inte med i ursprungligt direktiv.

Med tilläggsdirektiv blev utredningen så småningom mer heltäckande. Den var vid överlämnandet 2008, ”Möjlighet att leva som andra” (SOU 2008:77), på nästan 1100 sidor. Utredningsgruppen bestod av 18 ledamöter, 11 sakkunniga och 18 experter. Den hamnade ganska omgående i papperskorgen på departementet, då regeringens syfte inte var att förbättra LSS utan att spara pengar i assistansersättningen. Några enstaka punkter med det syftet plockades upp och fördes in i befintlig LSS.

Dags för ny sparutredning

2016 var dags igen för en utredning. Åter var målet att spara pengar inom personlig assistans och assistansersättning. Denna gång skulle utredningen göras av en ensamutredare med hjälp av fyra sakkunniga och sju experter. Det stod klart att målet inte var att utveckla LSS för att uppnå förbättringar för de personer som omfattades av lagen, trots att det behovet fanns.

Denna LSS-utredning blev från start präglad av direktiv som var historielösa och stred mot gällande konventioner. Jämför detta med den ursprungliga LSS-proposition där en enhällig riksdag röstade för att ge förutsättningar för personer med omfattande funktionsnedsättningar att leva ett liv som andra.

Det ursprungliga lagförslaget lades fram under en period då Sverige befann sig i en mycket djup lågkonjunktur. Arbetslösheten var närmare 12 procent för män och 9 procent för kvinnor åren 1993–1994, då LSS beslutades och infördes. Räntorna påminde mer om dem som vi är vana att se från länder i Sydamerika. Detta är viktigt att påminna om i en tid med ett ensidigt fokus på kostnaderna.

Hoppades på förbättringar

Det hade inte behövt bli en utredning som ledde till massiv kritik från dag ett och som avslutades med en uppmaning från funktionsrättsrörelsen att slänga hela betänkandet i papperskorgen. I april 2015 uppvaktade Riksförbundet FUB socialdepartementet och framförde vilka områden som var i störst behov av reformer.

Funktionsrättsrörelsen hoppades på en LSS-utredning med en genuin ambition att förbättra för de människor som har rätt till LSS-insatser. Men när utredningsdirektiven publicerades i maj 2016, stod det klart att den nya utredningen hade fått ett helt annat uppdrag. Det var enbart inriktat på nedskärningar och begränsningar. Den blev klar i december 2018, SOU 2018:88 med 1080 sidor.

Oväntad remiss

Trots funktionsrättsrörelsens krav på att utredningen skulle ”kastas i papperskorgen” skickades plötsligt remissen, under semestertid 2020, ut till 203 remissinstanser, varav hälften var kommuner inklusive några regioner. 151 svarade på remissen. Egentligen blev bortfallet större, då merparten av svaren avslöjar att man inte förstått varför LSS finns och vilka mål lagen har. Några av de mest insatta organisationerna, däribland Funktionsrätt Sverige, har helt avvisat förslaget.

Utredningens brister är stora. FUB har försökt göra detta tydligt i ett omfattande remissvar (klicka för att hämta pdf), där alla punkter har behandlats och kommenterats. Inledningen avslutades med detta stycke:

Det är lätt att ropa på en ny lag när den befintliga inte längre fungerar som det var tänkt. Idag är det många som kräver att LSS ska skrivas om från grunden, men FUB hävdar bestämt att LSS alltjämt är ett vasst rättighetsverktyg med mål, intentioner och styrande principer, som är lika banbrytande idag som när lagen trädde i kraft den 1 januari 1994. Det är alltså inte lagen det är fel på utan uttolkningen som lett till den urholkning som har ägt rum; en följd av bristfällig kunskap om lagens förarbeten, begränsande kommunala riktlinjer, undermålig tillsyn och uppföljning av beslut samt bristande rättssäkerhet. Istället för en ny lag vill FUB se förtydliganden av nuvarande lag, som i kombination med de nödvändiga kvalitetsåtgärder vi redovisar, kan stärka LSS och återigen göra den till en unik lag som Sverige kan vara stolt över.

Tystnad oroar

Det har varit oroande tyst efter att remisserna lämnades i mitten av november. Försöker socialdepartementet ändra lagen, trots massivt motstånd från funktionsrättsrörelsen, genom att skicka ut remissen till en massa kommuner som liksom de själva fokuserar på sina egna kostnader?

Ett stort antal kommuner har svarat att de är positiva till att staten övertar alla kostnader för personlig assistans (trots att den frågan skulle utredas separat i en annan ny utredning).

Det förstärker min farhåga att det bara handlar om besparingar även för kommunerna. Inte som det borde om förbättringar, som verkligen behövs efter drygt tio års neddragningar.

Glömt bakgrunden?

Har ansvarig minister glömt att LSS handlar om att den redan utsatta gruppen som omfattas ska erbjudas ett liv som alla vi andra, trots sina svåra funktionsnedsättningar?