Kristina och Marie står djuren nära

Psykologen och forskaren Kristina Byström tar hjälp av djuren för att behandla andra. Marie Johansson vet att det fungerar. Föräldrakraft har tagit pulsen på ett par sanna djurvänner.

Fågel, fisk eller en mittemellanstor hund. Husdjur finns i många olika varianter, men även om det finns stora olikheter mellan dem har de också många gemensamma nämnare. De förbättrar vårt välmående och kan fungera som familjemedlem, sällskap, fritidsintresse eller som språngbräda för sociala kontakter.

Genom att ansvara för en levande varelse skapas en känsla av sammanhang och att vara behövd. Djur kan också vara resurser inom vård och habilitering av personer med skador eller funktionsnedsättningar.

Psykolog och forskare

En av dem som har stor erfarenhet av djurassisterad habilitering är Kristina Byström, psykolog vid Barn- och ungdomshabiliteringen i Skövde. Hon har forskat kring djurassisterad behandling för barn med autism och lett projekt inom området.

En stor del av behandlingen genomförs hemma på gården. Det första djuret barnen brukar träffa är en glad irländsk setter som lyssnar till namnet Billy.

– Billy fungerar som en bra katalysator för kontakt med barnen, förklarar Kristina. Ibland är han bara med inledningsvis, ibland under hela terapin. Även hästen Carbone, som står i hagen och väntar på att barnen ska komma dit så hon få nosa på dem, är en bra kontaktskapare.

Förutom Billy och två hästar finns även marsvin, katt och inte minst kaninen Hello Hopp på gården. Hon köptes för att användas som hoppkanin, men tyckte att det fanns roligare saker att göra här i livet än att hoppa över fint målade plasthinder. Hello Hopp brukar vara en bra ingång till samtal som handlar om att göra saker man känner sig tvin­gad till eller som är för svåra och hur man kan riva hinder som kommer i ens väg.

En annan ingång är att fråga barnet om det ser hur djuret mår och därefter fråga hur barnet mår. För barn som har autism kan det många gånger vara svårt att prata om känslor och ofta handlar det om barn som farit illa i skolan och fått ett bemötande som inte stämmer överens med vad de behöver. Djuret blir då ett stöd för att kunna prata.

Arbetsgång

– Jag brukar börja med att dela barnets upplevelsevärld runt djuren, sedan samtalar jag med barnet mer direkt i min roll som psykolog och när jag känner att barnet inte orkar med den direkta kontakten för jag över fokus på djuren igen, säger Kristina.

– En viktig del i behandlingen är att spegla barnets känslor och hjälpa dem att förstå och sätta ord på dem. Genom att låta djuret ingå som en del av samtalet avdramatiseras situationen och barnet får lättare att öppna sig. Hur mycket jag behöver använda djur som kontaktskapare varierar, säger Kristina.

Att det finns olika djurslag på gården ser hon som en fördel.

– Alla djuren har något i sin personlighet som passar för terapeutisk verksamhet och tack vare dem får jag en palett med verktyg som jag inte skulle ha tillgång till om vi satt i ett behandlingsrum.

Kristina har utvecklat olika modeller för psykologisk behandling. En form är mer intensiv och pågår varje vecka under två års tid (se även lästipset om FOU-rapporten), andra sker som en kortare behandling om tre till fyra tillfällen. Syftet är att ge utvecklingsstöd inom områden som kognition, identitetsutveckling och social utveckling men också att reparera psykisk ohälsa som uppstått som en konsekvens av barnens möten i andra miljöer. I behandlingen ingår oftast ridning, men stort fokus läggs också på barnens naturliga intressen för natur och djur, vilka bygger broar för kontakt med terapeuten.

– Djur och natur underlättar barnets kognition och gör det lättare för dem att förstå sammanhang. Att klappa ett djur startar dessutom en utsöndring av det kroppsegna hormonet oxycotin, som är en viktig del i människans interna anti­stressystem, säger Kristina.

Med kollegor

Kristina arbetar ibland som ensam terapeut, men ofta tillsammans med kollegor. Framför allt har hon ett nära samarbete med sjukgymnast och hundinstruktör Ingrid Bertilsson från habiliteringen.

Föräldrar är också naturliga samarbetspartners. De säger ofta att barnen börjar berätta hemma om djuren som används, vilket är ett kvitto på att behandlingen fungerar utvecklingsstödjande.

Att dela upplevelser med andra människor är grunden för all utveckling, menar Kristina. Förbättrad kommunikation, samspel och koncentrationsförmåga, minskad rädsla och ökad självständighet i hemmet samt ökad förmåga att förstå en annan människas tankevärld är några av de effekter hon har identifierat i sitt arbete med barnen.

– Djur är inte någon universallösning, men en möjlighet som gör att man kan komma närmare barnen, säger Kristina Byström.