Krönika: Har vi det bra bara för att vår granne har det sämre?
När man som svensk reser i andra länder får man ofta höra hur bra vi har det i Sverige. Särskilt gäller det om man har en funktionsnedsättning. Vi har det bättre ur alla aspekter; lagar, hjälpmedel, personlig assistans, mediciner, behandling, tillgänglighet, arbetsmarknad och så vidare. Och ibland har de ju rätt, beroende på vilket land man besöker.
Vissa länder i EU har det annorlunda än vad vi i Sverige har det, det är uppenbart, men betyder det automatiskt att jag som lever i Sverige inte kan uppleva att mitt liv saknar vissa grundläggande aspekter? Är det bara den som har det sämst som har rätt att protestera och ge uttryck för orättvisa och ställa krav på åtgärder?
Jag besökte nyligen ett annat land inom EU och vi kom att prata om hur personer med en funktionsnedsättning har det i vardagen. Särskilt pratade vi om vilka chanser man som vuxen har att få ett jobb på den öppna arbetsmarknaden. Personen i fråga sa då att vi svenskar verkligen har det bra! Han sa det på ett sätt som betydde att vi inte har något att klaga på.
Om vi trots detta klagar så är det ett bevis på att vi är gnällspikar och inte förstår hur bra vi har det!
Detta trots att andelen funktionshindrade i Sverige som har en fast anställning inte förändras oavsett om vi har hög- eller lågkonjunktur, en sanning som säger en hel del.
Min samtalspartner lider, enligt mig, av vanföreställningen att bara för att vi i Sverige säger att personer med funktionsnedsättningar är likvärdiga i alla avseenden, så är det så i verkliga livet också!
Ambitionerna i Sverige är värda all respekt. Jag är mycket stolt över våra deklarationer över vilket samhälle vi vill skapa och leva i. Det är en uppfattning som går över alla politiska och yrkesmässiga gränser, och bekräftas i de flesta sammanhang. Problemet är bara hur vi skall förverkliga våra ambitioner. Och så länge som framgången varierar, så länge kvarstår behoven hos de av våra samhällskamrater som har en livslång funktionsnedsättning. Och tyvärr är det de som betalar priset! Det är inte vi, som är befriade från funktionsnedsättningar, som drabbas, det är alltid andra.
Det är i denna skillnad som insikten finner sin grund. Om jag inte ingår i den grupp som får betala priset tror jag att vi lever i den värld som vi alla är överens om att ha. Vi tvingas inte ta oss över hindren på vägen, vi tvingas inte möta oförståelsen eller okunskapen. Vi kan hantera vardagen trots alla dess problem för vi har ingen egen funktionsnedsättning och kan hantera vardagen själva med våra egna resurser.
Hur ska man förklara detta för en person som inte ser? Hur ska jag förklara för en person från ett avsevärt fattigare EU-land att en person med funktionsnedsättning i Sverige har anledning att klaga och kräva förändring utan att för den skull be kallad gnällspik. ”Tänk om vi i vårt land hade det som ni har det i Sverige, då skulle vi vara själaglada!”
Min tanke går osökt till Tage Danielssons sketch om han som klagade över att han hade fått en spik i foten. Då sa Hasse Alfredsson att under franska revolutionen högg man huvudet av folk, chopp chopp på löpande band. De skulle vara djävligt glada om de bara hade en spik i foten.
Men den som har fått en spik i foten kommer ihåg hur hemskt det var och att livet förändrades direkt till något helt annat än det som man hade innan spiken kom på plats. Och om man inte gjorde något åt spiken så skulle konsekvensen bli mycket allvarlig. De som bara har hört talas om hur det är att ha en spik i foten, förstår aldrig hur det egentligen är, och därmed inte dess sanna implikation.
Nu tycker jag inte att alla skall få en spik i foten för att kunna förstå! Det är inte min önskan. Min önskan är att vi alla ska tro på den som verkligen har eller har haft en spik i foten, och vad de säger sig behöva, och på vilket sätt de behöver ha stödet. Då först tror jag att vi kan få till stånd en förändring i den riktning som vi alla egentligen är överens om!
Då får vi det vardagsparadis som vi alla människor vill ha.
Anders Olauson
