Laddat möte

Nedräkningen började redan när slutsignalen gick i 2011 års final. När du läser det här återstår mindre än en månad till nästa drabbning. Malmö Open är turneringen som alla elhockeyspelare vill vinna. Föräldrakraft har träffat Electric Griffins under ett av de intensiva träningspassen inför tävlingen. Om allt går som killarna vill, och kaxigt räknar med, kommer de snart att försvara sin titel för tredje gången.

När dörren slår igen bakom mig är det som att förflyttas från en värld till en annan. Där utanför hukar Malmö under stormen Berits vingslag. Här inne i den korridor som utgör entré till FIFH:s träningslokaler på Pil­dammsvägen i stadens centrala delar, får mina öron vila från de många ljud som en storm med orkanbyar tycks ge upphov till.
Jag kommer att tänka på vad sportchefen Thomas Jönsson sagt om att föreningen har ambitioner på det sociala planet, hit ska man kunna komma och bara hänga.
Jag känner mig trygg här, redan.

Jag tar tag, kanske något ovarsamt, i ett handtag till en dörr som jag förmodar kan leda mig till idrottshallen, men i samma ögonblick som jag släpper handen från den låsta dörren läser jag, på en liten lapp, en uppmaning till besökare att inte rycka i handtaget.
Jag letar fram mobilen men hinner inte ens ringa förrän en förälder till en av spelarna i Electric Griffins öppnar och leder mig till träningslokalen.

Fem spelare, David Aho, Carl Chris­tensen, Linus Flomen, Emil Levin och Linus Lundgren, har redan satt igång.
Elhockey spelas med sex spelare på plan, tre i varje lag. Men Nicklas Halberg-Charlton, lagets danska tillskott, har lämnat återbud på grund av ovädret. Öre­sunds­bron är inte att tänka på just denna dag.

Tränaren Peter Lundgren delar in spelarna i två lag, det fulltaliga laget får halvera bredden på sitt mål så att det kan bli en jämn träningskamp, trots manfallet.

En solskenshistoria
Electric Griffins är en solskenshistoria. För drygt fem år sedan låg all verksamhet nere. Men Peters son, bollbegåvningen och lagspelaren Linus, behövde något att göra.

– Min son Linus, som har en muskelsjukdom, är mycket idrottsintresserad. Vi tittade om det fanns någon sport för honom och fick kontakt med FIFH, via habiliteringen. Vi fick veta att man hade haft ett elhockeylag, men att det var nedlagt, bland annat på grund av ledarbrist, säger Peter.

Med en idrottstörstande son och med en verksamhet som låg nere, var valet enkelt för Peter.
– Jag insåg ganska snabbt vad som behövdes, och engagerade mig. FIFH svarade genom att kontakta dem som tidigare hade spelat, också fick vi tag i några spelare via habiliteringen, säger Peter.

Det här var på vintern och Malmö Open stod för dörren.
– Grabbarna, och den tjej som vi då hade i laget, ville vara med, så vi ställde upp. Vi förlorade alla matcher, men gjorde ett mål – på straff, minns Peter.

Idag kan spelare och föräldrar vara tacksamma att Linus drev på och att pappa Peter fattade initiativ. Laget har fått allt fler spelare, och nått allt bättre resultat.

2009 kom första segern i Malmö Open, en seger som laget försvarade 2010 och i fjol.
Och nu växer elhockeyn. Turneringen i Malmö Open är ett tydligt exempel på det.

– Förra året var Malmö Open den första tävlingen med lag från fyra nationer, sammanlagt tolv lag. Nu drar vi en ny gräns vid 16 lag. Och då kan vi inte vara i de här lokalerna längre, utan kommer att låna Baltiska hallen. Mål och sarg får vi låna från våra vänner i Danmark, säger Peter.

Under vintern och våren planerar FIFH att starta ett tredje lag. Via Idrottslyftet har man fått möjlighet att köpa in två nya stolar.
– Men det där ska jag inte hålla i. Nu har man visst fått tag på någon som kan göra det på sin arbetstid, säger Peter.

Kan växa ännu snabbare
Peter tror dock att det kan finnas utrymme att växa ännu snabbare.
– Vi har inte expanderat jättemycket. I Stockholm står spelare i kö för att få vara med i ett lag. De är duktiga på att sprida elhockeyn där, och de har föräldrar som jobbar heltid som assistenter, säger Peter.

För att växa krävs ledarkapacitet, av olika slag.
– Det som behövs är domare också. Tills nyligen var det bara jag som var utbildad domare. Nu är två till på gång att utbilda sig, en förälder och en assistent, säger Peter.

Peter är en van ledare, förstår jag snart. Som personalchef på Copenhagen Mal­mö Port, styrelserepresentant i FIFH Malmö och tränare för Griffins två lag, är det inte helt lätt att få veckans sju dagar att räcka till. Men han vill absolut inte beklaga sig, glädjen av att se sin son och de andra spelarna uppväger allt annat.

Peter leder oss tillbaka till hallen, där killarna gjort sig klara för dagens höjdpunkt, träningsmatchen, denna gång bevittnad av en handfull föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och därtill en journalist.

Känsla för spelet
Man behöver inte vara elhockeyproffs för att inse att det är motiverade killar som går till drabbning. Och att de har djup känsla för spelet och är drillade i de olika tekniker som sporten ställer krav på: Att beräkna hur klubban, fastmonterad på stolen, rör sig i förhållande till bollen, hur du ska ge bollen fart och riktning med hjälp av hela stolens rörelser. Och, som i alla lag- och bollsporter, måste du ha full koll på var du har dina medspelare och helst vara steget före motståndarlaget, inte minst i tanken.

Eller som Thomas Jönsson sammanfattar det när jag träffar honom efter träningen:
– Det krävs ingen fysisk kompetens, annat än att styra en joystick, och även det går att lösa på andra sätt. Vad som krävs för att bli en bra spelare är bollsinne, taktiskt tänkande, speluppfattning och spelsinne. De här killarna är grymma. Jag får ståpäls när jag ser Linus spela.

Killarna bjuder på en hel del finesser under den två timmar långa träningen. Ett stolpskott från långt håll från David, och något som kan liknas vid en klackspark av Linus Flomen – han styr bollen till en medspelare med hjälp av rullstolens bakhjul.
Ibland blir det närkamp i sarghörnen, inte sällan kommer Linus Lundgren ut ur gröten som skjuten ur en kanon, med bollen under full kontroll.

Carl och Emil har en batalj som väcker stora breda leenden på läpparna, både hos spelarna och åskådarna.
Söndagar är den stora träningsdagen då Griffins båda lag tränar efter varandra, i två tvåtimmarspass. För Peter, och därmed även Linus och Laila, blir det dubbla pass, sammanlagt fyra timmar i hallen, plus förberedelser.

Till det andra passet kommer ett par något yngre spelare, Hampus Wesslén och Jonathan Ljung-Malmström samt Haris Obradovac, som varit med ett tag. De yngre spelarna har inte nått samma spelnivå än, men många färdigheter lyser redan igenom, liksom spelglädjen.
Hampus stampar ivrigt med ena foten av den spänning som uppstår i jakten på bollen.

Justerar huvud och nacke
Haris bryter tillfälligt spelet för att justera huvud och nacke.
– Han  har spelat fyra-fem år och tycker att det är roligt. Men det är lite svårt med huvudet, spänner vi fast det för hårt så ser han inte åt sidorna, och spänner vi för löst så måste vi bryta spelet emellanåt, förklarar pappa Mirsad.

En och annan spontan applåd möter spelarna, samt finstämda hejarop.

En av dem som hejar på är Laila Lundgren, farmor till Linus.
– Det känns bra att kunna hjälpa till, och det råder en fin gemenskap här mellan föräldrarna. Linus tränar en gång i veckan, och jag är alltid här, både för Linus och Peters skull. En gång mamma, för alltid mamma, skrattar hon.

Och så hoppas hon att laget ska få ansvara för serveringen under Malmö Open även denna gång.
– Det ger ett litet överskott och förra året köpte vi hit pizza för pengarna. Det var mycket uppskattat, säger hon.

Andra uppgifter som släkt och vänner, främst föräldrar, hjälper till med är att sätta upp och plocka ned sargerna, att byta ut och ladda batterierna i stolarna.

Fläktar friskt
Det är med känslan av att FIFH Malmö är en förening med vind i seglen, och med vissheten om att det fläktar friskt kring grabbarna i elhockeylaget, som jag drar mössan långt ned över öronen och gör mig redo för hemresan. Det stundar en laddad turnering, hinner jag tänka innan entrédörren blåser upp framför näsan på mig och jag inser att stormen utanför FIFH:s oas inte bedarrat än.
Jag hade gärna hängt kvar där ett tag till. +