” Lägg tid på relationen”

Det är lätt att man glömmer bort varandra när man har ett barn med särskilda behov.
– För att ha en relation måste man lägga tid på den. Det man inte lägger tid på försvinner, säger Britta Lundkvist, beteendevetaren som startade parkurser när hennes egen relation gick i kras.

Solens styrka lämnar inga tvivel den här dagen. Den ler mot Saltsjön som inte kan låta bli att glittra tillbaka. Som om det finns ett samband strålar Britta Lundkvist när hon möter de sex par som kommit till Ersta diakoni där habiliteringens kurs ”Styrkan i att vara två” strax ska äga rum. Hon avslöjar nästan omedelbart att hon är nyförälskad, och att det därför är extra roligt att hålla denna kurs idag.

Hennes egen son Emil, som idag är 17 år, har en medfödd hjärnskada på lillhjärnan som bland annat innebär att han är rullstolsburen. Britta minns att hon och Emils pappa åkte på en familjehelg när Emil var nyfödd och att hon slogs av att alla var så ledsna. Hon tänkte att det måste gå att göra något åt saken.

Sedan Emil var fyra år har hon därför hållit kurser på Habilitering och Hälsa inom Stockholms läns landsting, om hur man hittar styrkan igen (under samma namn som tidningen du håller i handen) men det kom att dröja tills hon själv skilt sig innan hon höll en kurs om hur man får kärleken att hålla. Hon utgår från vad hon själv kunnat göra annorlunda.

Sex par har kommit till Ersta konferens i dag. Några har nyligen blivit föräldrar, några har barn i tioårsåldern. Britta inleder med att berätta att detta är en ”egodag” där fokus ligger på dem själva och deras relation. Dagen ska få paren att tänka efter vad det egentligen var de föll för hos varandra, och försöka hitta tillbaka till den känslan igen.

Hon vill veta lite om paren som kom­mit, om deras barn, hur de träffades och vilka förväntningar de har på dagen. Alla turas om att berätta.

Maria Salomon och Björn Larsson har fyra barn. Sonen Vilhelm, som är 7 år, har adhd, autism och utvecklingsstörning. Maria och Björn träffades när båda pluggade i Uppsala och Maria hoppas att de ska gå stärkta härifrån idag.

– Vi behöver prata om annat än vem som ska åka och handla på lördag, säger hon, och ett skratt sprider sig i rummet.

När alla presenterat sig säger Britta att ”när vi blir förälskade blir gladkänslan hög”. Passionen varar mellan en månad och ett år. Sen kommer nästa fas med fördjupning och utveckling av relationen. Många par hon mött är ofta ”osynkade” kring barnet. Det börjar ofta redan när barnet är litet och visar de första tecknen på att något är annorlunda.

– Man ser barnet på olika sätt. ”Det är väl inget” säger pappan kanske, man förstår inte varandra, har olika världsbilder, är på olika planeter. Men det som är jobbigt, är sant för den som känner så. Det är helt okej. Det finns ingen sanning som är ”rätt”.

Hon ber var och en att försöka vara ödmjuk inför detta med sin partner och fortsätter:

– Som par är man nära, man sover tillsammans, men man kanske inte är nära mentalt. Det kan också vara så att man tänker för mycket på vad den andra ska tycka, och kanske vill man därför inte bråka, men det är inte bra i längden.

Hon berättar om sin egen situation, om hur svårt hon tyckte att det var att hitta ”den rätte”. En kompis till henne sa ”Du behöver inte få allt från en person”, och då började hon tänka: ”Vad behöver jag i mitt liv?”.

– Det är orealistiskt att få allt från en person. Ofta försöker man förändra varandra. Men det går inte. Den enda man kan förändra är sig själv. Tänk därför: ”Vad vill jag?” och ”Vad har jag för behov?”, och var tydlig med det till din partner.

Britta går fram till blädderblocket och ritar två cirklar som överlappar varandra en aning:

– När vi träffas är vi två jag, säger hon och pekar på respektive cirkel.

Sen pekar hon på överlappningen: ”Mitten är vi:et.”

– När barnen kommer bli vi:et större, hela familjen får större plats, men parrelationen desto mindre. Tiden och energin räcker inte till. Framför allt inte energin.

Hon menar att det är viktigt att hitta ett sätt att hushålla med energin, att den är begränsad. Hon vänder blad i blädderblocket och ritar upp en urna som ska symbolisera den totala energimängden hos en människa, där bottenlagret motsvarar den energi vi behöver för att vara vakna. Ovanpå detta finns ett skikt med saker som ”ligger och skvalpar”, gamla tankar, kanske sorg över barnet, svärmor, jobb eller vad det nu kan vara.

– Så länge urnan inte är full har vi kraft. Men en dag blinkar det rött. Som när bensinen börjar ta slut och lampan blinkar, och då har vi lite reservkraft kvar. Vi har alla en personlig lampa som säger ifrån, det gäller bara att lyssna på kroppen.

Britta säger att hon själv brukar känna det i sina axlar. Andra kanske får huvudvärk eller orolig mage.

– Vad gör man då när ”bensinen” håller på att ta slut? frågar hon.

– Tar en tablett och kör på! säger flera i kör och skrattar.

– Just det. Vi lyssnar inte på signalerna. Istället kapar vi av känslorna och stänger av kontakten med kroppen.

Britta har träffat ”massor med föräldrar” som har gått in i väggen, och hon vet att det tar lång tid att komma tillbaka. Hon har själv varit med om det.

– Det är ett kretslopp, vi ger energi men vi måste också fylla på. Vad kan vi då fylla på med? frågar hon.

Någon säger ”träna”, en annan ”läsa”, en tredje ”att gå ut i solen”.

Maria Salomon flikar in:

– Att ligga ner och vila fungerar inte för mig, men att gå ut och springa, gärna mer än 45 minuter, då händer det något. Då försvinner tid och rum.
Britta nickar och säger att man ska försöka fylla på lite energi varje dag. Att tömma ur allt det gamla är också bra.

– Att bearbeta genom att prata med någon professionell som hjälper en att komma vidare är bra.
Andra förslag för att bearbeta? Flera förslag kommer in: Sjunga i kör. Måla. Skriva. Hugga ved. Boxas.

Paren får i uppgift att fundera på vad som tar respektive ger mest energi i relationen just nu. Britta delar in föräldrarna i mamma- och pappagrupper och de får en halvtimme på sig.

Maria säger i sin grupp att relationen går igenom faser, det har varit mycket en period, och hon har känt sig arg. Det påverkar henne och tar all energi. Just nu känner hon ett tryck för bröstet.

– Men vi har börjat prata om vår relation nu.

Björn säger i sin grupp att han och Maria varit i olika faser ända från början. Deras diskussioner har tagit, och tar fortfarande mycket energi.

– Vi är ganska osynkade och har olika syn på saker. Jag anade inte att något var annorlunda med Vilhelm i början. Men Maria hade rätt. Hon fick ta mycket med Vilhelm första året och när jag sen var pappaledig var det en mer positiv period.

Maria och Björn hoppas gå stärkta från kursen ”Styrkan i att vara två”.

För att komma iväg och fylla på med energi åkte de iväg till Berlin och Venedig för att fira sina 40-årsdagar.

– Det var jättebra, men när blir det nästa gång, när vi fyller 50? Man kan inte hänga upp livet på sådana händelser, det måste vara vardagssaker. Förut hade vi den där timmen på kvällen, när man tittar på teve eller bara sitter tillsammans, men nu finns den inte mer eftersom vi har en 14-åring som är uppe längre än vi. Just nu är det svårt att hitta något som ger energi.

När grupperna kommer tillbaka får de ge exempel. Först på vad som tar energi:

Tidsbrist, att fundera på saker som redan har hänt eller har svårt att släppa taget om saker, stress, sömnbrist, flyktbeteende, oro för framtiden, att man är i olika faser och reagerar olika, är några av de saker som kommer upp. Britta fyller på:

– Om man dessutom har låg energi från början, räcker det med något litet för att det ska bli stort. Det tar också energi att försöka vara normal. Det blir ett utanförskap, där man gärna vill gå in i en bubbla och isolera sig. Jag kände vid en tidpunkt att jag hade ett val, skulle jag fortsätta isolera mig? Jag kände att jag lika gärna kan vara olik, och befrias från normaliteten med gott samvete.

Britta säger också att det är vanligt att paret också fastnar i rutiner kring bar­net, om vem som gör vad, och eftersom mamman oftast är hemma först så är det vanligt att hon tar merparten av det som ska göras, men sen när man byts av sker ingen ”revision”.

Nu ska paren ge exempel på vad som ger energi: Att hinna prata om saker som inte rör barnet, att skratta, att göra saker tillsammans som att se på film eller ta en promenad, att strunta i måsten som tvätt och disk då och då, att ha något att se fram emot. Britta skriver upp exemplen på blädderblocket och säger:

– Att gå ut och äta eller åka på resa är såklart bra, men det är i vardagen det behövs mest. Det kanske räcker att möta varandra kärleksfullt med blicken?
Beröring, att kramas, är viktigt. Men också att ha en kravlös samvaro utan förväntningar.

– Prata om det! ”Jag känner att du har sådana här förväntningar på mig, har du det?” Det kan lätt bli ett prestationskrav att man borde ha sex.

Hon fortsätter:

– Säg också ”Vad behöver du just nu?” Lyssna. Man kan inte gissa vad den andra vill.

Det har blivit dags för lunch, och sen fortsätter dagen, då paren ska få jobba med hur de delar upp arbetsuppgifterna i hemmet – dels var och ens egen uppfattning, dels hur den överensstämmer med partnerns. De kommer att få fundera över om de är nöjda med uppdelningen eller om de vill ändra på något, samt få handledning i hur förändringen ska gå till och vad första steget är.

– Insikten om förändring tar tid, och att ändra ett beteende tar sex till åtta veckor – minst, säger Britta.

Avslutningsvis ska hon försöka hjälpa paren att hitta tillbaka till ”essensen”, vad var det de föll för hos varandra från början.
Fördelen med att ha det jobbigt är att man inser vad som är viktigt i livet, konstaterar hon innan hon går ut i solen till lunchrestaurangen mitt emot.

”Det kan lätt bli ett prestationskrav att man borde ha sex”, säger Britta Lundkvist.