Lägret som stavas Ä-V-E-N-T-Y-R

Att bo i tält i ösregn och lera, att träna så hårt att hjärtat pumpar och svetten lackar, att gå på toa bakom en tunn presenning, det är vardag för ungdomarna här på äventyrslägret utanför Norrtälje. Under en vecka utsätts de för stora utmaningar, och när de kommer hem är de dödströtta, men fulla av jävlar anamma.

Lögla. Mörtsunda. Gärdsnäs. Känner du igen dig?

Vi befinner oss i Tranviks naturreservat strax utanför Norrtälje. Här pågår äventyrsläger för barn och ungdomar mellan 13 och 17 år med rörelsehinder på grund av till exempel ryggmärgsbråck, muskelsjukdom, cp-skada eller ryggmärgsskada. Den enda gemensamma nämnaren är att deltagarna helt eller delvis använder manuell rullstol. Lägret är uppbyggt kring tränings-, frilufts- och fritidsaktiviteter, och tanken är att inspirera ungdomarna till att vilja träna upp sin styrka och teknik för att kunna leva ett aktivt och självständigt liv.

Emma Grundström och Susanne Nielsen är ledare här på äventyrslägret. Båda är utbildade hälsopedagoger.

– Det är ett påfrestande leverne, det är tungt hela dagarna. Vi pressar dem ganska hårt, och det är ganska vanligt att de gör stora framsteg på kort tid.  Saker de kämpat länge med hemma, funkar här, säger Emma.

Under veckan de är på lägret genomgår många en stor förändring.
– Nya deltagare är ofta blyga och ompysslade av föräldrarna när de kommer. När de sedan kommer hem är de ”kan själv”-monster, säger Susanne och skrattar.

Tanken bakom lägret är att man blir självständig genom friluftsliv. Men också att deltagarna ska prova på nya fritids­aktiviteter. Den här veckan har de fått testa bland annat tennis, kajak, fiske och vattenskidåkning.

– Tanken är att man ska bli peppad att prova igen. Om en deltagare fastnar för en aktivitet kan vi hjälpa till att hitta en klubb som sysslar med detta nära hemorten, säger Susanne.

Men även andra aktiviteter står på agendan. Häromdagen åkte de in till Norrtälje och hade trappträning och gick på restaurang. Och i morgon avslutas lägret med en tur in till Gröna Lund. Deltagarna får också lämna in önskemål om vad de vill ska vara med på programmet nästa år, och klättring finns redan på önskelistan.

En återkommande punkt på lägret är också tjej- och killsnack. Där man kan prata om skola, sex, kompisar, eller något annat som känns viktigt att ta upp.

– Det är väldigt fritt, och det som sägs stannar i gruppen, säger Emma.

Inga assistenter är välkomna till äventyrslägret. Däremot finns många ledare på plats, och alla har en egen ledare som hjälper till vid behov. Vissa behöver ingen hjälp alls, men det händer också att det kommer ungdomar till lägret som aldrig kört sin rullstol själva. Därför är integritet ett viktigt ord som ungdomarna får lära sig här.

– Du måste kunna gå på toa själv, klä på dig, klara förflyttning och köra din egen rullstol, så att du kan sova över hos en kompis eller gå på stan en hel dag, säger Susanne och Emma nickar:

– Stoltheten lyser när en deltagare klarar en förflyttning själv för första gången. Alla gör framsteg här, både fysiskt och mentalt. De lär sig se möjligheter istället för begränsningar.

Hälften av ledarna är själva rullstolsburna. Även detta är en medveten tanke. 

– Genom att träffa vuxna i liknande situation, och se vad de klarar av, får ungdomarna förebilder och känner ”jag kan också”. Det är stor skillnad om jag som inte är rullstolsburen säger ”du kan fixa detta” eller en av ledarna i samma situation, skrattar Emma, och tillägger, vi gångare är bara slavhästar här.

Många av deltagarna bor på små orter och träffar sällan andra i liknande situation.
– Vi försöker så långt det är möjligt matcha vilken typ av rörelsehinder deltagarna och ledarna har, så att varenda deltagare får en egen förebild här, säger Susanne.

Det första ungdomarna får göra, när de kommer till lägret, är att resa tälten de ska sova i. Under veckan får de också lära sig rullstolsteknik och rullstolsmek, så att de kan hantera så många situationer som möjligt på egen hand.

Denna förmiddag står kostföreläsning och cirkelträning på schemat.
– Kostföreläsningen är en ny punkt för i år, och handlar om hur viktigt det är att hålla vikten när man sitter i rullstol, för att orka i längden, säger Emma.

Det har blivit dags för cirkelträning. Deltagarna är fortfarande lite morgontrötta, och när de får höra vad de ska göra på de olika stationerna utbryter ett knappt hörbart suckande här och där.

Cirkel­träningen består av sex stationer, där man ska göra varje aktivitet under 50 sekunder i tre omgångar. På första stationen ska deltagarna med gemensamma krafter forsla en vattendunk från en punkt till en annan. På den andra ska de lyfta hantlar, som för dagen består av fyllda petflaskor och ett fiskelod. Sen följer en station där man tillsammans ska lyfta en stör från ena sidan av rullstolen till den andra. Därefter är det boxning. På den näst sista ska man lyfta sig själv upp och ned ur rullstolen, och sist men inte minst ska man köra så fort man kan upp för en lång backe. Nu hörs suckarna tydligt.

 

Isak Hagman jobbar på med vattendunken. Foto: Anna Pella.

 

Musiken dunkar över viken. Den taktfasta basgången från högtalarna mixas med ledarnas peppande tillrop: ”Kom igen Isak!” ”Kämpa Johanna!” ”Härligt Nina!” ”Bra jobbat Paulina!” ”Ta i Maja!” ”Snyggt Olle!” ”Öka Nathalie!”

Efter 50 sekunder är det paus och sen är det dags igen. Och igen.

Alla hjälps åt. Och biter ihop. Leenden börjar spricka upp här och där. Ansikts­färgen förändras. Andhämt­ningen ökar. Kläder åker av.
Kämparandan växer sig starkare och starkare ju längre träningspasset pågår, och snart är stämningen på topp.

Deltagarna kommer från hela landet och ungefär hälften har varit här förut. För Matilda Persson, 16, från Hudiksvall, är det andra gången på lägret.
– Det är jätteroligt att träffa folk som är i samma situation. Man lär sig något varje år.

Tennisen var extra rolig i år.

Hon tycker att ledarna inspirerar henne till att våga nya saker.

– Det är roligt när jag ser att ledarna kan saker som man inte tror är möjliga. Jag har lärt mig åka rulltrappa tack vare dem.
På fritiden ägnar sig Matilda åt fotografering och åt sina hästar. Hon tävlar i trav med sulky, åker på manga-konvent och bloggar. I övrigt finns det inte så många fritidsaktiviteter som är anpassade och som hon kan delta i, säger hon.

Calle Larsson, 14, från Sölvesborg, är också på lägret för andra gången.
– Man får lära sig mycket här, och vara med om så mycket som man inte trodde var möjligt. Vattenskidor till exempel. Jag kom faktiskt upp!

Och när det är dags att åka hem så vill han vara kvar, för att det är så roligt, trots att tältet är en lerpöl, säger han.
Hemma i Sölvesborg ägnar Calle fritiden åt att spela data och innebandy.

Calles pappa Ulf Larsson berättar att familjen redan lever ett aktivt liv, men att de får nya dimensioner och idéer av det Calle gör på lägret, som att till exempel testa vattenskidåkning.

Men det bästa med lägret är att ungdomarna får förebilder som själva kör rullstol.

– Förebilderna är fantastiska, de har själva gått på nitar och kan säga, gör så här, det funkar bättre. De ser inte deras handikapp, de bara kör på. Folk här hemma gullar för mycket. Calle växer en halv meter på lägret, självförtroendet får en riktig ”boost”. Om man som förälder aldrig har skickat sitt barn på läger, eller är tveksam till det, så gör det, de kommer tillbaka som vinnare!