”Lagstiftning är inte svaret på alla frågor”

DEBATT. Jag läser en artikel i Föräldrakraft i december 2013 om ”grundläggande kunskaper hos personal som ger stöd, service eller omsorg enligt LSS och Socialtjänstlagen”. I artikeln hänvisas till ett förslag från Socialstyrelsen.

Jag läser förslaget och tänker spontant att det inte kommer att uppnå någon förändring till det bättre. Tvärtom, i värsta fall.

Anledningarna är flera. Dels finns det egentligen redan tillräcklig lagstiftning. Förslaget är mer ett förtydligande och vad hjälper det? Ingenting.

Vidare, som man får förstå det, så har befintlig lagstiftning de senaste åren inte förmått förändra assistentens yrke nämnvärt.

Jag är därför övertygad om att ytterligare detaljreglering genom lag bara får negativ verkan, om någon, genom att öka spänningen mellan lagstiftningen och den flexibiliteten man gärna vill behålla. Denna risk betonas även i artikeln då man uttrycker farhåga för minskad valfrihet för brukaren.

Jag tror man i stället bör göra allt för att höja statusen på assistent- och ledsagaryrket genom att höja kvaliteten på utbildningen i skolan.

Yrkestagarna blandas i dag mellan fantastiska eldsjälar och – tyvärr – även personer som inte kan få något bättre arbete eller bara söker något för stunden tills något bättre dyker upp. Denna situation är varken värdig för de duktiga assistenterna som finns eller för brukarna.

Här i Lund, var jag bor, finns där t.ex. många studerande som arbetar som assistenter och det är ju bra på så vis att det är lätt att få tag på assistenter.

Men som jag förstår det så varken kan eller vill assistenten prioritera sitt assistentjobb framför studierna. Arbetet är bara ett sätt att under studietiden dryga ut det knappa studiebidraget.

Vidare så slutar assistenterna när de är klara med studierna eller när de får en ny kurs vars tider inte ger utrymme för att assistera brukaren och egentligen är det ofta just när de börjat lära sig hur brukaren fungerar som de slutar.

Även om de flesta städer långt ifrån är universitetsstäder så uppstår liknande situationer på andra grunder, i andra städer och jag uppfattar det i allmänhet så att assistentyrket är något som det är i sin ordning att man arbetar temporärt med.

Detta är också en förklaringen till att det ställs låga krav på yrkesrelaterad utbildning och lön från assistenternas sida.

Varför ställa krav när man ändå snart slutar? Konkurrensen om jobben, trots låg lön, är därför fortsatt hög eftersom yrket accepteras av många assistenter som något tillfälligt medan man skaffar sig utsikten till ett annat, bättre betalt, yrke.

Den som på detta vis först och främst kommer i kläm är förstås, och helt oacceptabelt, brukaren.

Men effekten är också att yrket som assistent, helt felaktigt, har blivit som något av ett lågstatusyrke och kommer att förbli i det läget tills man använder nya verktyg.

I stället för att försöka detaljreglera assistentens arbete genom lag som vi redan sett inte förändrat något under lång tid så tror jag därför på att genom högre lön skapa en mer marknadsrealistisk verkan samt på så sätt även en högre status på yrket.

Vinsten blir dessutom att vi kommer runt problemet med risken för inskränkning av friheten för brukaren att själv bestämma vilken assistent hon vill ha.

Högre utgångslön skulle generera ökade förutsättningar för nöjda assistenter som skulle vilja stanna i yrket (jag tycker i detta sammanhanget att det vore intressant att få veta hur många fast anställda ledsagare det finns i Sverige).

Lönen borde dessutom stiga i takt med assistentens erfarenhet.

I dag är det i allmänhet inte så, som jag förstår det.

Konkurrensen om assistentjobben skulle öka om lönen ökade vilket skulle starta en positiv, uppåtgående, spiral.

Brukaren skulle därmed fortsatt få ett stort val av sökande assistenter att väljare mellan och assistenten skulle på så vis av egen vilja utbilda sig för att säkra sig en plats bland de assistenter som skulle kunna komma på fråga.

Den ökade utbildningen skulle i sin tur förklara den höjda lönen och samtidigt skapa en yrkeskår med stolthet över sitt yrke.