Krönika

Lättnad och tacksamhet över att ha klarat covid-19


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Ny krönika av Anna Pella: Det enda vi vet är nu – del 2.

Anna Pella och dottern Agnes

Anna Pella och dottern Agnes.

 

Det är nog bäst att börja med att säga att allt har gått bra, även om det bara passerat två veckor sen du konstaterades smittad med covid-19. Jag borde kanske istället säga att vi tror att det har gått bra. Det enda vi vet är ju nu, som jag skrev här i våras. Men vi tar det från början.

”Det kommer närmare nu.” Så säger din pappa på fredagen den 18 december när ytterligare personal på din skola konstaterats sjuka. På nyheterna pratar man nu om att vaccinet är på väg in, och om drygt en vecka ska de första svenskarna få det. Diskussionen om vilka som ska prioriteras är i full gång.

Personalen på korttids är klädda i munskydd och visir när vi hämtar dig måndagen den 21 december. Du sover, som vanligt på förmiddagarna nu för tiden, men är det något med hudfärgen, med andetagen? Borde jag ana något?

När vi kommer hem och ska laga lunch ringer din klasslärare och berättar att hon precis fått veta att hon också är smittad. Några minuter senare kommer ett sms från din assistent som jobbat i skolan förra veckan. Hon känner symtom.

Vi granskar dig nerifrån och upp. Du sover fortfarande. Du brukar ju ändå vakna vid lunch. Eller vad är det assistenterna har sagt de senaste veckorna? Att du sovit mer än vanligt, ibland ända tills ni sätter er i skoltaxin på väg hem från skolan. Nåja. Om du bara får en bra natt och sova ut i morgon så blir det nog annorlunda. Borde jag ana något?

Tisdag 22 december. Du var lite varm i natt, hade 38 i temp. Som du har i bland utan orsak, om du svalt fel eller om det varit extra varmt i ditt rum. Du är lika trött som igår. Borde jag ana något?

Onsdag 23 december. Ingen feber, men lika trött som i går och i förrgår. Jag anar något. Jag mejlar din lungläkare och neurolog. Är det nån som jobbar denna dag före dopparedagen och kan hjälpa oss med en remiss till hemsjukvården för provtagning? Neurologen fixar det. En sjuksköterska kommer hem till oss på kvällen och sticker in en tops i din näsborre.

Julafton. Vi har sovit någon timme när sms:et kommer 19 minuter efter midnatt. ”Vill bara meddela att Agnes är positiv för covid-19. Så assistenterna kan skyddas och även ni andra.” Det vi väntat på sen mars har nu hänt, på självaste julafton.

Hur ska du klara detta?

Vi är plötsligt klarvakna. Flera olika scenarier flimrar förbi framför ögonen, samtidigt. Hur ska du klara detta?

Du, med din flerfunktionsnedsättning som innebär nedsatt lungfunktion och andningsdrive, som sen tio år tillbaka sover med BiPaP och vid vanliga förkylningar behöver syrgas från din syrgaskoncentrator.
Du, som dagligen behöver andningsgymnastik, inhalationer, hostmaskin och kontroll av din syresättning.
Du, som den här hösten har haft ett koldioxidvärde som ligger för högt, och som bekymrat din lungläkare.
Du, med dina koloniserade pseudomonas-bakterier, som emellanåt gör att vi måste lägga dig med huvudet nedåt och suga bort slemmet som bildas, för att du inte ska drunkna i det.
Du, som mot alla odds ska fylla 18 om sex månader, och som räknas som riskgrupp för andra virus, men inte för covid-19. Kommer du att dö nu?

Anna Pella och dottern Agnes
”Du är piggare. Vaknar med pigga ögon och ett leende.”

Hur ska vi skydda assistenterna?

Vi sover inte så mycket mer den natten, din pappa och jag. Vi pratar. Hur ska vi skydda assistenterna? Har vi tillräckligt med skyddsutrustning i förrådet? Ska vi dela upp huset, dela upp oss? Ska en av oss ta syskonen och flytta upp i gäststugan? Ska vi alla bära mask och visir? Är vi redan smittade? Har vi smittat någon annan?

Din pappa går upp och berättar för nattassistenten att det nu är bekräftat. Hon drar på sig visiret över det munskydd hon redan har på sig. Framåt morgonen försöker vi somna om en stund.

Du sover hela julafton också. Syresättningen är fortsatt bra och du har nästan inget slem alls. På kvällen, efter julklappsöppningen, börjar jag få ont i kroppen. Jag känner också en metallsmak i gommen. När jag nämner detta nickar din pappa. Han har också ont i kroppen, och huvudet. Vi beställer varsitt test.

Juldagen. Jag vaknar dyngblöt. Febern har härjat under natten. Jag är matt och urlakad. Din pappa har ont i kroppen. Dina systrar klagar på huvudvärk. Din läkare säger, utgå från att ni alla har det.
Men.
Du är piggare. Vaknar med pigga ögon och ett leende.

Är du frisk nu?

Dagarna som följer. Du fortsätter vara pigg. Kanske har du lite fler ep-kramper än vanligt, men de är korta och snabba. Är det möjligt att du nu är frisk? Jag blir också piggare, har lite snor, men din pappa är glansig på ögonen och det sätter sig i bröstet. Vi testar båda positivt. Din mellansyster är trött och sover mycket. Din lillasyster har ont i örat men vill ut i snön som äntligen kommit.

Nu, en dryg vecka senare, är vi friska allihop. Det dröjer kanske innan lukt- och smaksinnet är intakt och kanske kommer din pappa och jag vara täppta i näsan ett tag till.
Men.
Du klarade det.
Lättnad.
Tacksamhet.
Och samtidigt. Det enda vi vet är nu.

Fler artiklar om detta ämne

Krönika av Anna Pella
Artikelns författare Anna Pella tillsammans med dottern Agnes.
Det enda vi vet är nu
”Vi skulle aldrig kunna isolera oss eftersom du är beroende av många människor för att varje dygn ska fungera”

 

   

One Comment

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *