Lega innan han blev ett varumärke

David och mamma Karin om utmaningarna som banade väg för en närmast osannolik framgångssaga.

Trettiofem år efter David Legas födelse är både han och hans mamma Karin populära föreläsare inom ledarutveckling.

Medan David Lega fortsätter sin makalösa karriär inom idrott, företagande och ledarskap har hans föräldrar sålt allt de äger för att starta utbildningsverksamheten Djupedal.

Men hur var vägen hit? Föräldrakraft träffade David och Karin för ett samtal om vad som hände före succéerna.

Vilka milstolpar hade störst betydelse när David var ett litet barn och när han tog steget ut i vuxenvärlden?

Karin: Med milstolpar är det ju så att man inte upptäcker dem när de inträffar utan när man, en tid senare, börjar reflektera kring vad som hände. Det handlar om att tillägna sig kunskap och ny förståelse. Man skapar milstolpar när man reflekterar över det som varit. Det är konstruktioner.

David: En rolig milstolpe inträffade när min pappa Micke tränade mig. Det var alltid träning. Hur mycket som helst. Och han skulle aldrig låta mig vinna. Inte en chans. Vi tränade, tränade, tränade och tävlade. Och han vann.

När David var 17-18 år hade han blivit mycket starkare i delar av benmuskulaturen, men mycket återstod. När han förde ihop knäna klarade han inte ens ett kilo. Men han hade kommit på att han var betydligt starkare när det gällde att trycka knäna utåt.
 


Har inte dödat varandra. David tog själv initiativet till att flytta hemifrån, innan det blev för sent. Foto: Jeanette Larsson.
 

Jag sa ”håll ihop nu” och så skulle han trycka ihop mina knän utifrån, det är då jag har styrka. När han kände att han inte orkade tryckte han in sina fingrar i låren på mig så att det gjorde så ont att benen gick ihop. ”Det var inte svårt”, sa han.

För mig var det ett jättestort erkännande. Han fuskade för att vinna. För mig var det helt rätt. Snudd på att jag hade blivit besviken om han inte vunnit, men jag visste att han fuskade och han visste det. För mig blev det ett erkännande och en bra milstolpe.

David har hållit på med sjukgymnastik så länge han kan minnas. Till en början bestod den mest av klassisk rehabilitering, som att ”sitta upp och att äta själv”.

Sedan blev det mer och mer idrottsträning, i och med att jag var så idrottsintresserad. Pappa triggade mig mer och mer, som när vi var i Dubrovnik i Jugo­slavien på semester och han sa att ”för varje längd du simmar simmar jag två”. 

Det blev hela tiden en utmaning, fast på lek. Ett av mina starkaste minnen var att vi alltid tränade och alltid lekte. Det var väldigt bra, jag blev hela tiden triggad.

Karin: Jag minns en händelse som jag kände direkt var en milstolpe. Det var när du var elva år och hade fått nya helbandage från midjan ner till fötterna.

Då var tårna och fötterna insnörda i bandage (”och det var mina händer, de som jag använder till allt”, inflikar David), stålskenor kring knäna, ledad höft, bälte runt midjan.

David skulle stärka skelettet genom att ståträna och gå samtidigt. Jag ville ha ett barn som gick. Målet var hela tiden att räta ut Davids ben så att han skulle kunna gå. (”Frankenstein var rörlig jämfört med mig”, skjuter David in.)

Jag stannade aldrig upp för att fundera över varför David skulle lära sig att gå.

Händelsen har satt ett djupt spår i minnet, och Karin vänder sig direkt till sin son när hon fortsätter.

Då lärde du dig att gå, du gick över hela vardagsrumsgolvet med de nya bandagen som hade kostat 15 000 kronor. Sedan tittade du på mig och sa: Är du nöjd nu?

Då insåg jag att dina fötter var insnörda, händerna kunde du inte använda, du kunde inte göra något med munnen – du som hade byggt hela Lego-borgar med munnen och tårna.

Jag insåg att jag hade velat att David skulle gå för min skull, inte för hans egen skull. Jag tog av bandagen och gick ut till soptunnan och slängde dem.

Det var naturligtvis fel att slänga dem, men ingen annan kunde ju använda dem. Plötsligt förstod jag att jag hela livet tränat honom för något som var viktigt för mig, inte för honom. Det gjorde ont och den gången var jag arg på mig själv.

David: Men jag såg det aldrig på det sättet, jag var bara glad att jag slapp bandagen.

Karin: Nej, och jag sa det aldrig till dig. Vi frågade aldrig David om han ville ha bandagen. Det var bara: du skall gå. Om man aldrig ifrågasätter så ifrågasätter inte heller barnet det.

David: När jag sa ”är du nöjd nu” var det helt ärligt, det var ingen kritik utan ”är du nöjd, nu kan jag”. Jag tänkte aldrig att det fanns en undermening.

Karin: Men undermeningen slog mig rakt i hjärtat. Jag förstod att det här inte var för Davids skull utan för min. Jag ville ha ett barn som kunde gå.

Sedan ringde jag till ortopeden och frågade om det inte gick att träna David på annat sätt. Jo, han kan få stå på knä. Då fick vi knäskydd med hål, eftersom David inte har några knäskålar, och nu kunde han läsa, bläddra med munnen, sätta sig ned, vara rörlig.

Träningen hade inte varit dålig för David, men jag hade lurat mig själv och det störde mig.

David: Det är tack vare den träningen som jag är så rörlig som jag är idag. Jag tror vi underskattar den typen av träning idag. Om jag hade varit fem år i dagens samhälle skulle jag aldrig bli lika rörlig.
Varför det?

David: För jag skulle inte ha behövt röra mig, jag skulle ha fått en cool elrullstol och mycket mer hjälp. När jag var sex år gammal och behövde komma ur sängen fick jag ligga och ropa tills någon hade tid, lust eller ork att hjälpa mig – eller lära mig själv.

Det var de alternativen jag hade som sex­åring, och då lärde jag mig komma upp ur sängen själv. Idag har barn personliga assistenter som hjälper dem upp ur sängen tre se­kunder innan de behöver hjälp.

Om jag tappar en penna behöver jag inte ta upp den, för då kommer en assistent springande. Jag är livrädd för hur våra barns rörelseträning blir.

Karin: Föräldrar behöver reflektera över vad de håller på med. Vi måste då och då stanna upp och samtala kring hur vi gör och fråga oss om det är meningsfullt. Gör en avstämning, istället för att bara fortsätta i samma hjulspår.
 


Klädsamma affärer. LegaWear, ett av varunamnen i David Legas entreprenörskap.

Hur kan man undvika att hamna i denna situation?

David: Det är svårt, för vi har femåriga barn som är chefer. Så är det faktiskt och jag är livrädd för det! De barnen behöver aldrig vänta på sin tur.

En person finns där för att hjälpa dem hela tiden. Vi måste vara vaksamma så att alla barn får lära sig att vänta som alla andra. Hur ska de någonsin få ett normalt liv om de alltid får gå först?

För att inte tala om barnen som har sina föräldrar som assistenter. Det är jättebra i tidig ålder, men jag har träffat 18-19-åringar som säger till mig, när föräldrarna inte hör, att ”det hade varit kul att flytta hem­ifrån, men då blir mamma arbetslös”.

Tänk dig – en 18-årig rullstolskille eller tjej som är familjeförsörjare för sina föräldrar! Det får inte hända. De barnen måste få bli självständiga, det är föräldrarnas viktigaste jobb.

Karin: Vårt viktigaste jobb är att förbereda barnen på vår död. Om jag är för snäll, för vänlig, för hjälpsam gör jag mitt barn för svagt.

Den dag jag dör finns ingen som älskar mitt barn så mycket som jag och som kommer att sätta sig själv på andra plats. Alla andra kommer att prioritera sig själva, framför mitt barn. Lär jag inte mitt barn hur världen utanför hemmet ser ut så är mitt barn skört när det kommer ut i verkligheten.

Vad gör man om man upplever att det inte klarar sig och man vill skydda det så mycket man kan, så länge man kan?

Karin: Då måste man se till att man väljer ut sådana personer som barnet kan känna tillit till. Vi måste börja när barnet är litet. Det är när vi väljer gudmor, gudfar, och fadder som vi börjar plocka in andra personer.

Jag har fått lära mig att en fadder är den som ska hjälpa föräldrar i fostran medan gudmor och gudfar är de som ska ta över om föräldrar går bort. Vi väljer gudmor och fadder, men vi använder dem inte som det var tänkt från början.

Förr i tiden var det viktigt att barnen placerades någonstans där vi föräldrar skulle vilja att de var om något skulle hända oss. Men idag vågar vi inte tänka på döden, vilket gör att våra barn är helt ensamma om det händer något.

Jag känner att jag själv fick bra erfarenheter av detta när jag var barn. Jag var med om mycket sjukdom och död, bland annat när min pappa dog. Jag visste att sådant kunde hända och jag visste att det då fanns andra jag kunde lita på.

Jag kände en tillit, jag visste att mina föräldrar hade valt andra personer som skulle finnas där för mig. Det är en viktig erfarenhet som jag har med mig i livet. Det kan inträffa något sorgligt men jag går inte under för det.

Under Davids uppväxt och senare, har det varit många saker som ni omvärderat?

David: Jag vet inte om vi har omvärderat något, där­emot har vi olika uppfattningar och ska ha det. Vi är helt olika personer.

Du, Karin, gjorde själv uppror och var rebellisk när du själv var yngre. Har du och David haft liknande konflikter?

Karin: David och jag har haft en massa konflikter, men vi har löst dem. Vi kom överens om att jag inte skulle stå och skrika på David när han skulle gå på toaletten, för han fick väldigt ont i öronen då.

David: Toaletten var en frizon! Där var det inget bråk, när jag behövde hjälp på riktigt. Jag skulle inte behöva känna att jag inte kunde be om hjälp där, för att jag hade gjort något dumt i något annat läge. Vi var alltid tydliga med sådana regler.

Karin: Jag fick skälla, tills du sa att du var kissnödig. När jag satte dig på toaletten fick jag inte skälla. När vi hade knäppt byxorna och du satt på pallen igen, så fick jag skälla igen. Men detta utnyttjade David förstås. Så fort jag var riktigt arg sa han att ”nu behöver jag kissa”.

David: Det är klart att jag inte gjorde!

Karin: Det gjorde du visst!

David: Nä, aldrig!

Karin: Det gjorde du.

Karin skrattar och David vänder sig mot mig, som intervjuare.

David: Det var ju för att hon aldrig slutade skälla, det kunde ta åtta timmar. Nån gång måste man ju kissa!

Mer skratt.

David: Jag tror att folk tyckte du var tuff.

Karin: Ja, folk tyckte jag var alltför hård mot David. De tyckte att han fick mycket skäll.

David: Folk tycker automatiskt synd om mig i det läget, för att jag är handikappad. De ser bara det. De ser inte det, som jag har sett, att många barn aldrig får lära sig bli svikna och inte får en vanlig uppfostran.

Jag brukar skilja mellan kortsiktig och långsiktig snällhet. Kortsiktigt är det ”snällt” att aldrig skälla, långsiktig snällhet är uppfostran. Vi vill gärna var snälla och göra rätt, men långsiktig snällhet är viktigare än kortsiktig.


1. Upp. David lärde sig snabbt att själv komma ur sängen 2. Här kommer jag. David påbörjar en simkarriär.

Du tycker att du fick en bra uppfostran?

David: Jag är jättenöjd. Alla säger ”ja, men du måste haft fantastiska föräldrar”. Det finns en fara i det också. Samtidigt som man säger att vi alltid haft en jättebra relation riskerar man att ge uttryck för att det skulle vara kört om man inte har bra föräldrar!

Karin: Man säger också – eller man säger inte, men tänker – att om du är deprimerad måste du haft väldigt dåliga föräldrar.

David: Och barnet kan tänka att ”mina föräldrar var dåliga på att ställa krav och då behöver jag inte göra någonting heller”. Jag tror inte på det. I slutändan är det alltid mitt ansvar.

Det är lättare om mina föräldrar stöttar mig på ett bra sätt, men jag kan inte gå runt hela mitt liv och skylla på att mina föräldrar inte varit bra.

Jag träffar 40-åringar som säger att ”mina föräldrar sa aldrig det till mig…” Ja, det är ju tråkigt, men nu är du 40!

Karin: Du sa till mig när du var 20 eller 21 år att ”jag vill inte döda dig nu, men om ett år tror jag att jag kommer att döda dig, så det är väl lika bra att vi letar lägenhet nu”.

David: Ja, det minns jag!

Karin: Det var en varning och jag började leta lägenhet på en gång. Då var du färdig med oss. Det var ingen sorg. Jag tyckte det var skönt att du flyttade, du tyckte det var skönt och sedan lärde dina assistenter mig att inte gå in i ditt kök och torka på din köksbänk utan att du hade bett mig.

Du hade väldigt bra assistenter. De hade spillt kaffe på bänken, vi står och pratar i köket, jag tar – utan att titta på David – disktrasan och börjar torka av bänken.

Sånt gör man inte hemma hos andra! Assistenten tittar på mig och säger ”men vad gör du, Karin? Släpp trasan!” Okej… Jag förstod att jag måste respektera att han fick avgöra om han ville ha kaffespill på bänken eller inte. Jag hade bara tagit över per automatik.

David: Det är en process.

Karin: Ja, och där var assistenterna väldigt bra. Jag tror inte du tänkte på det, för du var så van vid att se mig göra saker.

Du, Karin, hade inte förberett så mycket för att David skulle flytta hemifrån utan det var David som tog initiativet?

David: Ja, det var jag.

Vad var det som fick dig att känna att det var dags?

David: Jag var ju färdig, jag hade gått ut gymnasiet, jag läste på universitetet, jag hade mitt liv och mina vänner. Jag ville kunna komma hem klockan tre på natten utan att mina föräldrar skulle gå upp och hjälpa mig.

Vi skapade allt med assistenter när jag flyttade. Innan dess var det mina föräldrar som hjälpte mig.

Karin: Ja, jag ville inte ha assistenter hemma.

David: Jag ville få ett helt självständigt liv, en möjlighet att få det var att bo inne i stan, nära skolan, ta mig fram överallt, träna, plugga. Separationen var ju klar.

Den hade jag fått genom idrotten. Jag flyttade hemifrån -94, samma år som jag, precis före flytten, hade varit på världmästerskapen.

Jag hade varit på träningsläger i hela månader, under fyra år. Det blev min separationskanal – att åka med tränare och andra som hjälpte mig.

Och därför blev flytten helt odramatisk?

David: Jag minns den dag jag flyttade, samtidigt som jag flyttade ut mina grejer stod min lillasyster och drog i sin säng för att flytta in den i mitt rum, hon ville ha det rummet, för det var större. Det var inga problem!

Karin: Vi hade en rabbin på besök, han hade själv en syster med Downs syndrom, och han sa att ”om Davids syskon skulle behöva lite counselling så ställer jag upp, för jag vet hur det är att vara syskon till barn med funktionsnedsättning”.

Jag sa att jag aldrig hade tänkt på det, men frågade min äldsta dotter om hon ville prata om hur det var att vara syster till David. ”Äsch”, svarade hon, men sen sa hon ”jo vänta, jag vill nog det”.

Då blev jag jätteorolig. Vad är det hon ville prata om? Jag är ju själv psykolog. ”Jo, jag tänkte att nu när David flyttar tar han med sig alla saker, det blir inget kvar till oss.”

David: Ja, vi har nog haft det rätt normalt… Jag tror det finns en fara att hela tiden försöka förebygga problem. Ibland är det bättre att köra, åka på några nitar, jobba med det och gå vidare.

Det är det som klassisk mental träning går ut på. Våra hjärnor förstår inte ordet ”inte”, det här får inte bli ett problem och inte heller det här… Det enda hjärnorna hör är hur mycket problem vi har. Ibland måste man gå vidare och göra på annat sätt.
 


En väg ut. Träningsläger blev en separationskanal.

Vilka smällar har ni gått på?

David: Vanliga saker. Att jag slagit mig som alla andra barn, att jag ramlat ur stolen. Att mamma inte kunde ha koll på mig varenda sekund var något vi blev tvungna att vänja oss vid.

Karin: Du var väldigt irriterad på för mig att jag sa ”huh!” vid varje trottoarkant. Han har vält så många gånger att det blev ett irritationsmoment att jag alltid hoppade till. Det kunde bli ett stort problem – jag fick gå tio meter ifrån ibland.

David: Jag höll på att bli galen! Du kan ju fortfarande ställa till det – du ska hålla emot i trappor och då tappar jag balansen istället.

Karin: Han hade en trehjulig cykel som han föll handlöst framåt från, han hade ju inget att ta emot med!

David: Varenda gång jag gnällde sa hon ”du har ju ingen livmoder, så du vet inte hur det känns”. Vad ska man svara på det? Nej, det har jag inte, men sluta ändå!

Karin: Det är en ryggmärgseffekt. Fallet hade jag svårt att ta, att våga släppa iväg David när att jag visste att det skulle sluta med att han stod på huvudet.

David: Första april lurade jag dig att jag brutit armen på en trottoarkant, kommer du ihåg? Jag tyckte det var jätteroligt.
Har det inte funnits stunder då det känts deprimerande?

David: Det låter ju som att vi inte talar sanning, men det har inte varit det.

Karin: Jag vet att andra har frågat flickorna också; är ni aldrig deppiga? Nej, aldrig. Men jag vet att den minsta svarade att hon var ”ledsen om nån har dött”. Vi reagerar inte med depression på svårigheter, utan vi reagerar med aktivitet. Det är olika sätt att lösa problem.

David: Om jag hamnar i ett problem funderar jag alltid på hur jag ska lösa det. Malin, min flickvän, vill inte alltid göra så utan kan säga ”jo, men den där jäkla lösningen, kan jag inte bara få grotta ned mig ett tag?” Man är olika.

Karin: Jag ser det som en strategi. Jag har upplevt mycket som det finns att vara ledsen för, men det leder ingenstans. Jag konstaterar det, gråter en skvätt men det leder inte till någon depression. Jag kan sörja och jag kan vara arg, men jag blir inte maktlös.

Jo, kanske kände jag mig maktlös den gången Rebecka (Davids lillasyster) fick hästen över sig och låg på sjukhuset med bäckenbrott, då kände jag mig riktigt maktlös.

David: Ja, du hittade på en skuld, att du inte borde ha låtit henne rida.

Karin: Ja, så var det.

David: Det är ju samma för föräldrar med handikappade barn – att de känner skuld. I onödan.

Karin: Men jag minns inga deprimerade perioder, eller så har jag glömt dem.

David: Jag kan önska att jag inte var handikappad, men jag kan inte sakna någonting. Karin kan sakna och sörja att jag inte kan gå, men jag vet inte vad jag missat. Jag har ingen aning och om inte Karin för över de känslorna på mig, och lär mig att sakna och sörja det jag inte känner till, så vet jag fortfarande inte.

Karin: Om din existens gör mig ledsen…

David: … så blir jag ett ledset barn. För jag ser bara att du är i tårar. Det är klart att jag då inte blir speciellt glad som person.

Karin: Men jag har inte tänkt så.

David: Och inte jag heller!

Karin: Vi måste skilja på det barn vi drömt om och velat ha. Det barn vi ville ha, dör vid förlossningen, medan vi får ett annat barn, som inte ser ut som vi tänkte oss.

David: Det låter brutalt, men det är ju sant.

Karin: Man sörjer fantasibarnet men får glädja sig åt det barn man får istället. Jag har haft lätt för att ställa om, att inte fastna. Min man är extremt bra på det, han har lärt mig mycket.
Man får höra att glädjen är ett försvar, att man nog inte är så glad som det verkar. Egentligen blir man ledsen fast man förnekar det.

David: Men det är inget fel på den försvarsmekanismen så länge den funkar, då gör den bara sitt jobb.

Karin: Du får höra att du är nog inte ”så glad som du ser ut”…

David: Ja, det är väldigt vanligt att man får höra det.
 


Kunglig glans. David Lega och Kronprinsessan Victoria delar ut David Legas stipendium till Boråstjejen Sandra Derbring på Riksförbundet Sällsynta diagnosers konferens 2008.

Vad tänker ni om framtiden? Du, David, har flickvän men inga barn än?

David: Det kommer, jag har planer, som alla andra, att bilda familj. Att skaffa barn är nästa steg. Alla gör olika saker först. Jag valde att satsa otroligt mycket på träningen. För mig är det väldigt viktigt att vara så självständig som möjligt.

Första prioriteringen för mig var att veta att jag kunde klara mig fysiskt och sedan ekonomiskt, att jag kunde ha ett arbete. Nästa steg är familj och barn och dit har jag börjat komma nu, men jag var tvungen att beta av de två andra grejerna först, för jag kan aldrig ta vilket jobb som helst.
Jag är morbror nu, min lillasyster har precis fått barn, så nu är man ännu mer sugen!

Karin: Jag håller på att bygga upp en ny, egen verksamhet. Min man Michael och jag har sålt allt vi äger för att köpa en gård och utveckla vårt arbete med ledarskap. Jag har blivit inspirerad av folk som jobbat på det här sättet. Jag vill jobba med en sak där jag inte blir beroende av bidrag, projektpengar eller EU-pengar.

Jag vill kunna förverkliga det fullt ut och ska inte vara beroende av att någon säger att det här är inte bra eller att pengarna är slut. Jag har faktiskt valt att vara hemma sju år, skött all markservice medan min man har kunnat jobba.

När jag sa att det här var min dröm sålde vi allt, för att göra det möjligt. Vi har byggt upp en föreläsningssal, ett stall, där jag kan använda all den erfarenhet jag skaffat i livet, för att kunna utbilda vårdpersonal och föräldrar. Det är det som ligger framför mig.