Leken är barnens arbete

Leken är barnens arbete, anser social­minister Göran Hägglund. Han vill ge barn med funktionshinder samma rätt till fritidshjälp­medel som till andra hjälpmedel.

Vilken konkret fråga vill du helst plocka upp och säga att ”det här vill jag göra för funktionshindrade”?
– Det perspektiv som är det allra viktigaste för mig är att arbeta för att hela samhället ska förändras så att hinder inte ska finnas. Hur stora problemen är avgörs av hur omgivningen förmår inrätta sig. Om jag har en funktionsnedsättning beror det på hur miljöerna omkring mig ser ut. Det är det breda anslag vi borde ha.
Tror du att ni klarar målet, i den nationella handlingsplanen, om ett tillgängligt Sverige år 2010?
– Jag kan ärligt säga att för lite har hänt för att jag ska kunna säga att målen kommer att uppnås i tid. Det behövs extra kraftansträngningar.
Vilka kraftansträngningar tänker du på?
– Mycket handlar om att göra butiker, restauranger och andra platser tillgängliga för de som behöver hjälp av till exempel en rullstol.
Hur ska det gå till?
– Det gäller att vara med tidigt i processen vid nybyggnad. Men också att öka medvetandet i alla sammanhang för att
det ska tänkas rätt från början.
– Sedan återstår allt som redan är byggt. Det är ett stort arbete som inte låter sig göras över en natt.
Öka medvetenheten – räcker det?
– Nej, om alla går omkring och är jättemedvetna så hjälper det ju inte om man inte går till handling, men medvetenhet är första steget. Kunskapen har ökat under senare år, men fortfarande finns mycket kvar att göra. Man måste också ta på sig de extra kostnader som det faktiskt innebär att bygga tillgängligt.
Vem ska betala?
– I vissa fall är det staten, i andra kommunen eller landstinget. Företagen betalar förstås sina ombyggnader.
Men hur ska man motivera företagen?
– Det handlar om företagens goodwill och allmänna tillgänglighet. Många företag vill bli förknippade med bra saker och tillgänglighet är en sådan faktor.

När kommer Sverige då att bli fullt tillgängligt?
– Jag tycker inte vi ska ge upp målsättningen om tillgängligt Sverige år 2010. Målet ligger fast.
Vad ska ni då konkret göra för att höja takten på arbetet?
– Jag kan inte presentera några lösningar idag efter knappt två veckor på plats, utan det här behöver vi gå igenom ordentligt. Men om det fortsätter i den takt det har gått hittills kommer vi inte nå målen.
Kommer det en ny diskrimineringslag som gör det straffbart att utestänga personer med funktionshinder?
– Där har partierna ingen gemensam uppfattning idag, men detta är något jag vill gå vidare med. Vi behöver ta ett samlat grepp och se vad som är mest angeläget att göra för att öka tillgängligheten för funktionshindrade.
Tycker du själv att det skulle vara en bra lag?
– Det skulle självklart leda till en större tillgänglighet men det ska vägas mot andra saker. När man kommer med sådana krav får man en mängd invändningar från de som håller i pengarna eller är ansvariga för en viss verksamhet. Därför är det viktigt att förslaget är genomtänkt så att det inte bara blir något på papper.
Det finns redan en utredning och förslag på ny lag. Vad kommer ni att göra?
– Det första vi ska göra är att gå igenom handikappområdet ordentligt. Vi måste börja med att prioritera det som är mest angeläget och lägga kraft på det.
Hjälpmedel är en viktig fråga. Reg­lerna ser väldigt olika ut över landet. Hur ska ni göra dem mer rättvisa?
– Det finns skäl att resonera med Sve­riges kommuner och landsting eftersom det är deras verksamhet. Fördelen med den decentraliserade organisationen, med kommuner och landsting, är att man får ett stort mått av frihet. Avigsidan är att man får olikheter. Man kan på goda grunder fråga sig ”varför ska jag från orten A behandlas sämre än han som bor i orten B, är det rättvist?”. Det första sättet är att få igenom frivilliga överenskommelser om mer likartade regelverk. Går inte det får man naturligtvis pröva lagstiftningen.

Enligt lagen har personer med funktionsnedsättning rätt till hjälpmedel för att klara vardagen, men det står inte så mycket mer. Är det inte ett problem att lagen är så luddig?
– Det ligger i sakens natur. Uttolk­nin­gen görs hos 21 olika landsting. Men skriver man exakt hur det ska vara blir det ohyggligt omfattande och kanske inte tillämpligt för alla. Därför är det bäst om man kan resonera sig fram så att det blir löst på samma sätt vare sig man bor i Väster­norrland eller Skåne.
Landstinget i Halland har antagit en specialbestämmelse för barn med funktionshinder. Där skriver man att barn har rätt till hjälpmedel som gör att de kan delta även i lek. Tror du att det skulle vara bra att ha en sådan skrivning för barn i lagen?
– Det låter angeläget. Man måste komma ihåg att det inte bara handlar om det som vuxenvärlden tycker är viktigt. För barn är leken absolut nödvändig för utveckling och mognad.
En sådan skrivning är alltså något du kan tänka dig?
– Ja, men frågan är vilken form man ska använda. Det är bättre att komma överens med kommuner och landsting än att staten talar om hur det ska vara.
Men du tycker att alla barn med funktionshinder ska ha rätt till fritidshjälpmedel?
– Ja, det tycker jag. Leken är barnens arbete.

Landsting och skolor tenderar att skjuta ifrån sig ansvaret att bistå med hjälpmedel som används både i hemmet och i skolan. Vad ska ni göra åt det?
– Det handlar alltså om att landsting och kommuner tvistar… Det är sådant man borde kunna komma överens om genom att samtala med varandra. Det är också svårt att reglera i en lag, eftersom behoven ser så olika ut hos enskilda personer och inte minst hos barn.
Vad ska föräldrar göra när de hamnar i situationer där olika instanser skjuter över ansvaret på varandra?
– Ibland ger de upp och betalar själva, om de har ekonomiska resurser till det. Den som är riktigt stark och stridbar har en större möjlighet att få det som deras barn har behov av. Den som är mer försiktig och försynt riskerar att få stå tillbaka. Så ska det inte behöva vara, utan barnets behov ska stå i centrum.
Vad kan man göra åt det?
– Återigen, det bästa är om man kan få överenskommelser där man fördelar ansvaret.
– I Sverige är höjden av dådkraft att vi fattar beslut i Stockholm och talar om att så här ska det vara i hela Sverige och på så sätt får man likhet, i den bästa av världar. Men samtidigt kanske man inte får de bästa lösningarna för de som är beroende av verksamheten.

I sådana situationer kan föräldrar behöva juridisk hjälp, men någon sådan finns inte. Tror du att en juridisk fond kan vara ett sätt att stödja dessa föräldrar?
– Det skulle kunna göra det möjligt för föräldrar, som själva inte är så stridbara, att stå på sig bättre. Det låter sympatiskt, men jag gör inget ställningstagande för att det ska utföras. Många föräldrar tar hjälp av organisationer eller får moraliskt stöd av andra föräldrar som befinner sig i likartade situationer, men det kanske behövs mer just när det gäller juridiken, eftersom det är svåra frågor som frivilligorganisationerna ofta inte kan svara för.
Organisationerna har fått minskade statliga bidrag med 25 procent de senaste åren. Det har inneburit att man oftast inte har råd med egna jurister.
– Ja, det skapar ett tomrum och myndigheten får ett övertag gentemot den enskilde.

Mer tid nästa år
Kan organisationerna få tillbaka den gamla nivån på bidragen?
– Det får vi komma igen med i budgetarbetet nästa år. Den här gången hade vi bara några dagar på oss att fastställa bud­geten. Nästa gång har vi hunnit titta mer på behoven.
Är en fond för juridisk rådgivning en idé som du tror kan förverkligas?
– Det är en intressant idé. Ett alternativ är att man ser till att det finns tillräckliga resurser för frivilligorganisationer eller att man finner ett annat stöd för den som behöver juridisk rådgivning.
Ett problem när det gäller hjälpmedel, är att informationen till föräldrar är bristfällig och att man inte har någon chans att påverka valet av hjälpmedel. Bör föräldrar kunna påverka valet av hjälpmedel mer?
– Standardiseringar har fördelen att man håller ned kostnader och de som arbetar inom verksamheten blir välbekanta med hjälpmedlen. Om man breddar utbudet blir det mer komplicerat och dyrare. Men visst tycker jag att man ska kunna välja. Utgångspunkten för stö­det är det enskilda barnet. Det är för barnet vi tillför det här verktyget.

Ett exempel: En mamma vars son är lång och smal berättar att hon haft stora problem med att få en rullstol som passar. I basutbudet finns bara rullstolar som är för barn och då blir för korta. Vuxenrullstolarna är lagom i längden, men blir alldeles för breda.
Ska det vara så?
– Nej, det tycker jag inte. Jag tycker självklart att en person som hamnat i situationen att man är i behov av stöd, för en så enkel sak som att man ska kunna förflytta sig, ska få en utrustning som är rätt anpassad.
Hur ska man komma till rätta med detta?
– Det vet jag inte än. Men för mig är det i alla fall en självklarhet att det är personen som är utgångspunkten, inte rullstolen.

Före valet sa alliansen att ni vill lägga mer ansvar på föräldrar när det gäller ungdomskriminalitet. Samtidigt vet man att personer med läs- och skrivsvårigheter och koncentrationsproblem är överrepresenterade i kriminella sammanhang.
Vad ska ni göra för att inte klämma åt de föräldrar som redan har det svårt?
– Det här får man ta i flera olika steg. Det är värt att påminna att det är föräldrar som ansvarar för att ge sina barn stöd, värderingar och normer. Sedan finns situationer som föräldrar och skolan inte klarar av och där det behövs extra stöd. Vi tycker att vi måste bli bättre på att tidigt fånga upp barn som hamnar efter i skolan, inte för att peka ut dem, utan för att kunna ge rätt stöd och hjälp. Vi vill kunna sätta in lärarresurser och assistenter för dem som behöver.
– Utöver det behövs förstärkningar vad gäller skolhälsovården, kuratorer och tillgänglighet. Man behöver även arbeta med en förstärkning av barn- och ungdomspsykiatrin.
Hur mycket mer pengar satsar ni på barn- och ungdomspsykiatrin och hur kommer det att märkas?
– Idag kan jag inte sätta en exakt siffra, utom att psykiatrin som helhet får 500 miljoner kronor 2007, samma belopp 2008 och ytterligare 250 miljoner kronor 2009. Det handlar bland annat om att förbättra tillgängligheten för barn så att ingen ska behöva vänta. Ofta går det lång tid innan ett behov blir akut men då är det i regel bråttom att barnet får hjälp.
– Det här är inget som får jorden att snurra åt andra hållet från 1 januari  utan det kommer ta lite tid innan man märker en rejäl förbättring. Men ju förr vi påbörjar arbetet desto tidigare kommer vi också att märka förbättringarna.

Ni ska förbättra vårdgarantin. Kom­mer man att få vård inom en månad och vad händer om man inte får det?
– Vår avsikt är att ha en garanti på tre månader inom vården men inom psykiatrin finns särskilt starka skäl till att man inte ska vänta så länge och en månad är den gräns vi sagt. Garantin innebär också att om det finns kortare köer någon annanstans ska man kunna söka sig dit. De flesta av oss tycker att vården fungerar ganska bra när vi väl kommer dit, men vägen dit upplevs ofta som alldeles för lång.
Kommer privata aktörer ha stor betydelse för en bättre tillgänglighet till vård?
– Frågan om privata, offentliga eller kooperativa aktörer är inte viktig för mig. Det centrala är att vi får en bra tillgänglighet och hög kvalitet. Jag tror att det är bra med fler utförare och aktörer för en kvalitetsutveckling.
Kommer ni försöka stimulera privata företag att satsa på barn med funktionshinder?
– Vi har föreslagit ett avknoppningsstöd, i och för sig inga svindlande belopp – 40 miljoner kronor, som ska kunna användas för att stödja vårdpersonal att starta eget.
Kommer föräldrar till barn med särskilda behov att få högre vårdnadsbidrag än andra?
– Det som vi varit överens om är införandet av en barnomsorgspeng som ska fungera ungefär som skolpengen idag. Man ska kunna ta med sig pengen till en annan utförare. Här bör det finnas möjlighet att, för den som har ett barn med särskilda behov, få med sig en större peng. När vi har resonerat om vårdnadsbidraget har vi inte talat om någon sådan förstärkning men det är en tanke att ta med sig och fundera på.

Oklart när peng kommer
När kommer barnomsorgspengen?
– Det vet jag inte riktigt än.
Familjer med barn med funktionshinder har generellt mycket sämre ekonomi än andra familjer, samtidigt som de utsätts för mycket större påfrestningar. Vad ska ni göra åt detta?
– Jag vågar inte säga något bestämt idag. Jag har på nära håll sett föräldrar som har det hyggligt förspänt, men ändå lever under väldig stor press ekonomiskt och känslomässigt. Deras situation är verkligen något ut­över det van­liga och något man inte vill att någon ska behöva uppleva.
– Jag kan idag inte säga vad vi ska göra men jag tycker att de här föräldrarna är värda att tänka ett extra varv kring.
Borde samhället ta ett större ekonomiskt ansvar för dessa familjer?
– Det är i alla fall rimligt att samhället tar ett stort ansvar för att stötta dem.
I det sammanhanget är vårdbidraget en viktig fråga. Vad har ni för planer på det området?
– Där finns idag inget planerat, men det finns skäl att fundera på det fram till nästa budget.
Förra socialminister Berit Andnor satte igång en utredning av vårdbidraget. Hur kommer ni gå vidare?
– Vi får vänta tills utredningen presenteras och se vilka problem som identifieras.

Hur ska ni förbättra arbetsmarknaden för funktionshindrade?
– Bland annat genom att allmänt förbättra villkoren för företagen och företagande i Sverige. När vi får en större efterfrågan på arbetskraft får vi också större möjligheter för personer med funktionshinder. Därutöver vill vi öka antalet lönebidragsanställningar. Det har varit en anställningsform som inneburit att många har fått jobb som de trivs med och för många andra att de har fått in en fot på arbetsmarknaden och kunnat bevisa sin kapacitet.
Hur många fler ska få lönebidrag?
– Det kan jag inte säga exakt idag, men vi är överens mellan partierna om att det måste bli fler. Det har krympt under senare år och dessutom har kraven på ekonomisk medfinansiering, från de som erbjuder jobben, inneburit att det blivit färre än vad det annars skulle ha varit.
Vad blir det av förslaget om ”One stop shops” med Försäkrings­kas­sa, arbetsförmedling etcetera på ett och samma ställe?
– Många privatpersoner upplever kontakterna med myndighet Sverige som oerhört komplicerade och vet inte vart de ska vända sig. Det finns all anledning att gå vidare med detta förslag.
När blir det verklighet?
– Allt ska kunna bli verklighet under mandatperioden, men här fordras en hel del arbete eftersom det handlar om stora verksamheter. Första steget handlar om bättre samverkan mellan myndigheterna.
Hur blir det med den utlovade vårdguiden eller ”lotsen”, hur ska den fungera?
– Tanken är att man ska få hjälp att ta sig genom hinderbanan och enkelt komma till rätt instans. Någon ska ta ett helhetsansvar för mig. Avsikten är att vi ska igång omedelbums med att utforma systemet men det kan ta ett par år innan det kan vara på plats.

Föräldrar till barn med funktionshinder har ofta 30 till 40 olika kontaktpersoner inom vården och myndigheterna. Ska en person hjälpa dem i alla dessa kontakter?
– Ja, det är den ursprungliga avsikten, sedan kanske det inte räcker hela vägen, men vi ska minska antalet kontakter föräldrar behöver ta.
Hur ska en enda person praktiskt kunna hålla i kontakterna?
– Den personen ska självklart ha en hygglig överblick men måste också få utbildning för att kunna göra sitt jobb. Jag tror att detta kan korta kontaktvägarna och öka tillgängligheten, men det kan också effektivisera verksamheten.
När blir detta verklighet?
– Jag kan inte lova att allt ska vara slutfört under mandatperioden men vi ska påbörja arbetet.

Vad händer med LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade? Tar staten över ansvaret?
– Den frågan behöver diskuteras ytterligare. LSS är den viktigaste reform som genomförts under de senaste 20 åren i Sverige och har inneburit en fantastisk livskvalitetsförbättring för människor med särskilda behov. Här måste vi föra samtal med kommuner och landsting och inte minst de personer som är berörda. Vi möter en del synpunkter från kommunerna vad gäller kostnaderna och staten har under senare år tagit på sig ett större kostnadsansvar. Men vem som än är huvudman, så är det stora kostnader. Det här behöver vi titta vidare på.
Vad är ditt främsta syfte när det gäller LSS?
– Det är flera olika saker, bland annat att minska skillnaderna. Idag är utfallet väldigt olika mellan kommunerna.
Ni har lovat att öka valfriheten för personer med funktionshinder i ”daglig verksamhet”? Hur ska ni göra det?
– Fler privata aktörer kan vara ett sätt, men det här är framför allt en fråga för partierna att verka för på kommunal nivå. Vi vet att det spelar en stor roll att man kan hänga upp livet på dagliga sysslor och en delaktighet.
Men hur vill ni förbättra detta?
– Vi vill betona att det ska vara en meningsfull vardag. Alla ska få möjligheten till en meningsfull sysselsättning. Men här finns tusen olika lösningar.

Varför hamnar funktionshindrade i bakgrunden i den politiska debatten?  
– Valrörelser tenderar att handla om breda frågor som träffar så många som möjligt. Funktionshindrades rätt hamnar längre ned på dagordningen, även om frågorna är väldigt viktiga.
Andra grupper får större plats, varför?
– En del grupper har väldigt starka företrädare och organisationer eller har förmåga att medialt borra sig igenom barriärerna och får därigenom större utrymme. För funktionshindrade är politiken avgörande för hur livet ska te sig och därför borde det vara frågor som berör oss alla.