Lillebror fast storebror

Max storasyster har autism och en lindrig utvecklingsstörning. Mamma Imke är övertygad om att prat är det bästa sättet att hjälpa syskon med deras funderingar. Nu har ett av hennes och Max samtal blivit animerad kortfilm för att hjälpa andra familjer.

Greta fick diagnosen autism bara några dagar innan Max föddes. När Max var liten, omkring tre år, gick Imke på en föreläsning som handlade om hur viktigt det var att prata med mindre syskon om det som var annorlunda. Och att börja tidigt.

– Jag hade inte tänkt på det själv, det var ju bara fokus på Greta.

Något år senare var Max med i en syskongrupp för små syskon och det hjälpte familjen att komma igång med samtal hemma.

De pratar då och då, korta stunder. Max funderar mycket och frågar ofta, men även Imke försöker förekomma honom genom att sätta ord på det hon själv tycker är jättejobbigt, till exempel när Greta skriker. Ibland ställer Max ingen fråga, utan konstaterar en sak, och det kan man också haka i, och förklara eller förtydliga.

– När vi pratade om att Greta inte kunde prata så mycket trodde Max att det var för att hon hade ont i sin mun.

Imke berättar att Max redan första året i förskolan började måna om sin syster på ett särskilt sätt.
– När Gretas resurs hade gått hem sprang hon ofta och ställde sig bakom en buske på gården, och Max följde efter och ställde sig solidariskt bredvid och väntade med henne, fastän han bara var två år.

De får ofta höra från skolan att han har ovanligt stor social förmåga, vågar visa känslor och har en mer utvecklad empati än andra jämnåriga. Och att han är väldigt verbal. Han verkar vara extra bra på det som är just Gretas svårigheter.

– På ett sätt är han Gretas motsats. Han brukar fråga när han ska bli storebror, eftersom han kan göra nästan allt bättre än sin syster.
Mamma Imke och pappa Janne försöker vara vaksamma på att det inte går för långt.

– Max är överempatisk och inkännande och försöker läsa av andra för att inte såra. Vi pratar om att han måste tänka på sig själv lite mer.

Greta är på korttids varje torsdag och en helg i månaden. Då får Max egen ostörd tid med sina föräldrar.
Imke beskriver lugnet som uppstår:

– Hela pulsen går ner på familjen. Ofta gör vi inte så mycket. Man kan tänka att de där torsdagskvällarna inte är värda så mycket, att det ju bara är några timmar, men det är ingen hets. Annars måste vi till exempel alltid skynda hem när vi hämtat Max från skolan, för att möta Greta som kommer med skoltaxin.

Ibland går de och äter pizza, eller så bjuder kanske Max hem en kompis.

Hans födelsedagskalas brukar de också passa på att lägga på en korttidshelg, så att han slipper fundera över hur Greta kommer att agera när det är mycket folk på besök.

Imke upplever att ju osynligare funktionsnedsättningen är, desto svårare har familjer att prata om den, av rädsla för att stigmatisera barnet. Hon tycker själv att det är svårt att förklara autism.

Men att det är viktigt att vara öppen, både inom och utom familjen. De har positiva erfarenheter av att berätta, både tidigare i Max förskola, och nu när han börjat förskoleklass.

– Det är viktigt för personalen att veta att han har en speciell familjesituation.

Familjen åker också på läger varje sommar tillsammans med andra familjer som har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Max träffar andra syskon där och Imke säger att han får ut mycket av det. Men att det också är viktigt att man inte bara träffar andra familjer ”med diagnoser”, det kan bli för mycket ibland.