Linda Åkesson: Det finns inget annat ord för detta än ”slaveri”

Han jobbar jättehårt, är snabb och grymt duktig eftersom han gör exakt det han är bäst på. Ändå får han bara fem kronor i timmen och inte ett öre extra när han jobbar över. Han slavar inom kommunens dagligverksamhet. Ni läste rätt: slaveri. Det finns inget annat ord för detta skriver Linda Åkesson i denna debattartikel.

I nummer 2 av Föräldrakraft läser jag att antalet unga som hamnar i daglig verksamhet har ökat med 174 procent på sex år. Av dessa är det knappt en procent som någonsin kommer ut i ett vanligt arbete. Skrämmande, men inte speciellt förvånande med tanke på dagens sjuka arbetsmarknad som stänger ute allt fler. Jag bläddrar fram ett par sidor i tidningen och hittar en notis om att det är svårt för gravt funktionshindrade att få daglig verksamhet. Detta är ju mycket intressant… att dessa två notiser står i samma tidning.

Jag menar, bara för att man har omfattande funktionshinder så behöver ju inte det betyda att man inte skulle klara av ett vanligt arbete. Vad räknas som ett omfattande funkionshinder? En definitionsfråga enligt mig. Det finns säkerligen många som anser att jag har omfattande funktionshinder. Och ja, jag är vad man brukar kalla flerfunktionshindrad. Jag har både synskada och cp-skada, i lindgare form. Jag klarar mig själv utan assistans. Men försäkringskassan anser att min arbetsförmåga är nedsatt med tre fjärdedelar. I alla fall enligt det senaste sjukersättningsbeslutet.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Alla är vi duktiga på en eller flera saker, men brister kanske i andra. Detta har företaget Left is right verkligen anammat. Föräldrakraft har tidigare haft ett långt reportage om detta eminenta företag, vars affärsidé i korta drag går ut på att ge meningsfulla uppdrag åt personer med Aspergers syndrom. Det är en sorts konsultfirma, där konsulterna hjälper företag med till exempel korrekturläsning. Företagen köper tjänsterna av dessa, som av vilket konsultföretag som helst. Men en anledning att de väljer just Left is right, kan kanske vara att personer med AS besitter en noggrannhet och skärpa utöver det vanliga. Detta medför i sin tur att uppdragen blir mycket välgjorda. Konsulterna är anställda och får lön för sitt arbete, som hos vilken annan konsultfirma som helst.

Att de alla har diagnosen AS och jobbar på samma arbetsplats har en massa positiva effekter, bl a att de slipper alla de krav som en ”vanlig” arbetsplats ger. ”Du ska inte bara kunna ditt jobb, du ska också vara social och ta dig väl ut i fikarummet, ha utstålning, samt kunna sammarbeta. Annars har du inget här att göra”. Då uppskattas inte deras kompetens, men när de börjar jobba på Left is right kan man slå sig i backen på att de får en massa jobb. Då passar det minsann!

Varför finns det inte fler sådana företag, som vänder sig till arbetstagare med andra funktionshinder? Självklart ska vi inte sluta sträva efter en integrerad arbetsmarknad där alla respekteras och behandlas på samma sätt. Men med tanke på hur det ser ut idag på arbetsmarknaden, så varför inte utnyttja den istället för att stryka den medhårs? Handen på hjärtat, de flesta människor med funktionshinder har någon gång under sitt liv upplevt att deras funktionshinder satt käppar i hjulet för dem. Eller rättare sagt för andra runt omkring. Vi är långsammare, har ett avskräckande utseende eller kräver en massa extraarbete. Och ja, många med funktionshinder jobbar långsammare, men det färdiga resultatet blir lika bra som om någon ickefunktionshindrad skulle göra det.

På en arbetsplats blir det mer och mer viktigt att kunna ha många bollar i luften och att klara snäva deadlines. En anställd ska under en förmiddag fixa tre olika arbetsuppgifter och ändå vara klar med en av dem före klockan två. Då ska uppgiften levereras exakt kl två, och inte en timme senare, oavsett hur välgjord uppgiften är. Detta är väl ändå en klassiker? Konsulterna på Left is right får lugn och ro, och god tid på sig att slutföra sitt arbete, ett i taget. De har krav på sig att uppgiften ska vara klar en viss dag, men hänsyn tas ändå till deras behov. Hellre kvalitet än kvantitet. Så borde det ju vara överallt! Så varför inte starta upp konsultfirmor för alla sorters funktonshinder?

Åter till daglig verksamheten. Jag känner en hel del personer som jobbar på sådana ställen, och de är klart överkvalificerade för detta. Ett exempel är en kille som jobbar på en kommun, och han jobbar jättehårt, är grymt duktig på det han gör och jobbar dessutom mycket och snabb eftersom han gör exakt det han är bäst på. Ändå får han bara fem (5) kronor i timmen, och inte ett öre i OB när han jobbar över. Han skulle med glans klara av ett vanligt jobb, men ändå slavar han inom kommunens dagligverksamhet. Ja, ni läste rätt: slaveri. Något annat ord finns inte för dessa verksamheter.

Varför kan de inte få lön som alla andra? De flesta dagliga verksamheter utför dessutom riktiga arbeten. Produkter och tjänster som du och jag betalar massa pengar för, men som tillverkaren knappt får något för. Säkert har du passat på att ta en fika när du besökt sjukhuset eller vårdcentralen. Många är de dagcenter och dagliga verksamheter som står bakom tillverkningen av bakverken på de här ställena. Kanske just den gyllengula, välfoftande, saftiga kanelbullen du smaskade i dig härom dagen?

Tänkte du då på under vilka omständigheter denna bulle har kommit till? Vad tillverkaren får för att omsorgsfullt baka ihop den bulle som du betalar 15 spänn för?

Om jag säger slavarbete förs säkerligen dina tankar direkt till en mörk och smutsig fabrikslokal i ett fattigt land. Du ser kvinnor och barn som sliter sig blodiga för att få ihop till ett mål mat. Och det tycker du såklart är fruktansvärt. Jag slår vad om att du till ch med bojkottar produkter som du vet är tillverkade på detta sättet, köper rättvisemärkta varor och skänker pengar tilll organisationer som motarbetar dessa verksamheter. Har jag rätt?

Ingen kan ju leva på fem kronor i timmen hur som helst, så därför är det ju tur att Försäkringskassan finns, så att de kan få aktivitets/sjukersättning som täcker upp så att de slipper svälta. De kan leva ett drägligt liv. Men hur kul tror ni att de egentligen tycker det är att inte kunna påverka sin ekonomi? Även om de ger intrycket eller t o m säger att det inte spelar så stor roll, så tror jag att de har drömmar, precis som du. Eller skulle du vilja få fem kronor i tummen med ett bidrag som täcker upp för resten? Nä, tror inte det. Det strejkas och demonstreras ju redan hej vilt för högre lön. Men de stackars handikappade, ja dem kan vi utnyttja hur enkelt som helst. De är ju bara tacksamma och glada för minsta lilla.

Om vi vill bli respekterade på arbetsmarknaden, så måste vi börja tänka på hur vi agerar.
De budskap vi sänder ut har betydelse för hur vi blir bemötta och för hur debatten förs. Den bild vi har av oss själva förmedlar vi vidare till andra. Ska vi slåss för arbete på lika villkor, eller ska vi mjäka och acceptera ”anpassade arbetsuppgifter” för att ”passa in”? Är det inte dags att vi visar att vi tror på oss själva och vår kompetens? Vart tog stoltheten vägen? Jag tar mig friheten att avsluta med en slogan som Unga synskadade använde i sin arbetsmarknadskampanj:

ARBETSMARKNAD MED JÄMLIKHET
VI ÄR INGA VÅRDPAKET!

Linda Åkesson, egenföretagare
kontakt@lindlife.se