LSS feltolkas allt oftare. Vad kan vi göra åt det?

Nedmonteringen av LSS beror till stor del beror på feltolkningar av lagen, omedvetna eller medvetna. Ofta beror detta på okunskap, men i många fall handlar det om att beslutsfattare vill snåla på kostnader. Här förklarar vi bakgrunden till feltolkningarna – och hur vi kan rätta till problemen.

LSS är en fantastisk lag, som vi i stället för att ifrågasätta, borde vara stolta över. Den utgår från tanken om alla personers lika människovärde oavsett var man är född och hur man är skapt.

Lagen tillkom just för att vissa personer med svåra funktionsnedsättningar inte fick del av det välstånd vi andra har uppnått. Det blev en tilläggslag, utöver de andra lagar vi alla har för att, som det så bra sammanfattades: ”vissa behöver mer för att få lika”. Det är en lag som ska kompensera för orättvisor.

Varför fungerar LSS inte längre som lagen var tänkt?

LSS fungerar inte längre som en garant för att även personer med svåra funktionsnedsättningar ska få ett liv som andra med goda levnadsvillkor som lagen utlovar och föreskriver. Hur har det blivit så och hur ska vi komma till rätta med den trenden och återställa lagen till hur den var tänkt att fungera?

Ett sätt är att kräva bättre kunskap av de som är satta att uttolka lagen, och ett annat är att tillföra rättshjälp som en insats i LSS. Men även om detta sker måste vi komma åt den brist på humanism och de fördomar som tyvärr ofta blir styrande bland beslutfattare. Inte heller kommer vi åt den jakt på LSS som har skett i media genom att sprida felaktiga uppgifter som galopperande kostnader och fusk.

Naturligtvis kan man inte använda ”fusk” som argument för att begränsa tillgången till LSS-insatser. Det är kollektiv bestraffning. (Tänk tanken att man, i samma anda, skulle förbjuda alla privatpersoner att köra bil.)

Man kan inte heller använda kommunens ekonomi som grund för att neka personer LSS-insatser. Dels för att det inte är lagligt, dels för att LSS-kostnaderna sprids lika över alla kommuner över landet baserat på antal invånare. Smart tänkt från början, men något som de flesta ansvariga politiker verkar ha glömt bort.

Jag ser, av alla samtal och mail som jag får, att nedmonteringen av LSS till stor del beror på feltolkningar av lagen, omedvetna eller medvetna.

Mycket beror på okunskap, men mycket beror också på att beslutsfattare vill snåla på kostnader. Den första orsaken är onödig, om beslutsfattare får den utbildning som krävs. Den andra orsaken är olaglig, samt onödig genom utjämningssystemet för LSS.

Den tredje orsaken, att vi kanske inte längre i samhället tycker att även personer som tillhör LSS ska ha rätt till ett vanligt liv, är svårare att komma åt. Att ändra attityder tar lång tid och kräver stora insatser från våra makthavare i nygammal retorik. Det finns inget dålig samvete längre, på det sätt som Karl Grunewald länge var. Ett av hans inlägg på reclaimLSS.org hade rubriken ”Vi är låsta av juridiken” och slutade: ”Omsorgerna har kört in i en juridisk återvändsgränd och glädjen, tilliten och solidariteten i relationerna riskerar att gå förlorade.”

För att FN-konventionerna och LSS ska gälla i praktiken krävs ett solidariskt samhälle. Det saknar jag idag! 

När är tidigare domar vägledande?

Kommuner och Försäkringskassan åberopar ofta domar för att ge tyngd åt ett avslag på en ansökan om LSS-insats eller assistansersättning. Detta trots att förhållanden inte är jämförbara och att LSS är en superindividuell lag, där individuella behov ska styra.

När är domar vägledande egentligen? En fråga som verkligen behöver ett svar idag. Det är inte konstigt att en myndighet driver ärenden upp i högre instans för att sedan kunna vila på dessa domar i andra ärenden. Det är inte konstigt att en myndighet vill få oklara frågor tolkade av domstolar. Det tolkningsutrymme som finns i lagar behöver fyllas av avgöranden från högsta instans (HFD) för att rättssäkerheten ska öka. Detta gäller generellt. Men gäller det för en individuell lag som LSS, där omständigheterna sällan är lika för olika personer?

Ett problem är, att när domar tillämpas bredare ute hos myndigheterna än de bör. Ansvariga hänvisar rutinmässigt till ”rättspraxis”, vilket blir ett särskilt problem i LSS. Ett annat problem är att myndigheter och domstolar på senare år börjar göra snävare tolkningar, för att spara tid och pengar, utan tanke på lagens målsättning. Det är viktigt att förstå hur långt en doms tillämpningsområde bör sträcka sig och förstå det individuella perspektivet i LSS. 

Vad innebär det att en dom är prejudicerande?

Domar används ofta slentrianmässigt som ”prejudikat” för att ge tyngd åt ett avslag i LSS-ärenden. Domar har en auktoritativ ställning per definition utan att de egentligen behöver ha stor allmän tillämplighet. Man tror ofta att domar är bindande, men det är de oftast inte. Inte ens domar från Högsta förvaltningsdomstolen. Däremot är domarna från HFD prejudicerande. Det innebär att de kan ge ledning för hur rättstillämpning kan ske i senare mål där samma eller liknande omständigheter kommer upp. I Sverige är vår traditionella uppfattning att prejudikatbundenheten är relativ; att domarna från högsta instans har betydelse som prejudikat endast genom tyngden av de skäl som anförs till motiveringen för domslutet.

Att det förhåller sig så förbises ofta, i praktiken ser det nämligen annorlunda ut. Benägenheten att följa prejudikat är hög i Sverige.  Skälen är att det kan vara arbetsbesparande, att HFD representerar en hög kompetens i rättstillämpningsfrågor och att det kan saknas intresse att frångå ett prejudikat eftersom det finns risk för att avgörandet kan komma att ändras vid en överprövning. På så vis styr HFD rättstillämpningen i kraft av sin auktoritet och inte endast genom tyngden av sina domskäl.  

Risken att olika fall behandlas lika blir då ganska stor. Å andra sidan kan förutsägbarheten bli högre.

Är kammarrättens domar vägledande?

Kammarrätternas domar publiceras inte systematiskt. För att få tillgång till dem behöver man antingen kontakta respektive kammarrätt eller betala för den tjänsten via en rättsdatabas. Kammarrätternas domar har inte samma tyngd som HFD:s. De kan spreta åt olika håll, men det finns tendenser att följa kammarrätternas domar när frågan inte har varit föremål för prövning hos HFD.

Ett exempel rör insatsen kontaktperson. Den insatsen har inte prövats av HFD, varför kammarrätternas domar kan få rollen som vägledande för andra mål och då inte nödvändigtvis endast om omständigheterna liknar varandra, precis som tidigare har redogjorts för. Det är naturligtvis inte rätt.

Det behöver finnas mer eftertanke och analys innan en dom åberopas och får vara vägledande för andra mål inom LSS. Vi bör fundera över att den enskilde är i stort underläge mot kommunens stora resurser och kanske inte förstår att åberopa rätt omständigheter i sitt inlägg. Av det skälet har domstolen en undersökningsplikt för att komplettera den enskildes inlägg, något som de dock ofta ”glömmer bort”. 

Hur fungerar de olika domstolarna?

Förvaltningsrätten är första (lägsta) instans för de allmänna domstolar som handlägger mål som rör tvister mellan enskilda personer och myndigheter, som Försäkringskassan och kommuner. Det finns 12 förvaltningsrätter i landet, i Falun, Göteborg, Härnösand, Jönköping, Karlstad, Linköping, Luleå, Malmö, Stockholm, Umeå, Uppsala och Växjö.

Förvaltningsrättens sammansättning kan variera något beroende på vilken typ av mål som ska behandlas. I de flesta fall är det en juristdomare och tre nämndemän som tillsammans avgör målet. Är det en tvist där det är lagligheten i ett kommunalt beslut som ska prövas består förvaltningsrätten av en juristdomare och två särskilda ledamöter.

Typiska mål är skattemål, socialförsäkringsmål och allmänna mål om socialtjänstlagen. En blygsam grupp handlar om LSS.

Nästa instans i kedjan, om du överklagar en dom i förvaltningsrätten, är kammarrätten. Dock behöver man först ansöka om prövningstillstånd. Det finns fyra kammarrätter; i Göteborg, Jönköping, Stockholm och Sundsvall. Kammarrättens sammansättning varierar något beroende på vilken typ av mål som ska behandlas. Frågor om prövningstillstånd avgörs av två ledamöter (jurister). När själva målet ska avgöras räcker det i de flesta fall med tre ledamöter (jurister) för att kammarrätten ska kunna fatta beslut. I vissa mål, till exempel mål om socialförsäkring och vård av barn, ingår även två nämndemän (icke jurister) i rätten.

Typiska mål i Kammarrätten är skattemål och socialförsäkringsmål, det handlar alltså mest om pengar. Kammarrätten prövar också som första domstolsinstans överklaganden av beslut som gäller frågan om någon har rätt att ta del av en allmän handling, så kallade sekretessmål.

Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) är högsta instans i kedjan. 

Väldigt få mål får dock prövningstillstånd. Huvudregeln är att prövningstillstånd bara lämnas om avgörandet kan få betydelse som prejudikat, det vill säga ge ledning för hur andra liknande fall ska bedömas. Den omständigheten att kammarrätten kan befinnas ha dömt fel, räcker som regel inte för att HFD ska ta upp målet och pröva det!

HFD finns i Stockholm. I HFD tjänstgör för närvarande 16 domare. Domarna har titeln justitieråd. Justitieråden utnämns av regeringen och är anställda med fullmakt, vilket innebär att de endast kan skiljas från sin anställning i de fall som anges i regeringsformen.

I HFD förekommer många olika slags, totalt ca 500 måltyper. Vanligast förekommande är mål om skatt, socialförsäkring och ekonomiskt bistånd till enskilda. HFD får in ungefär 8000 ansökningar om prövningstillstånd per år. Endast cirka två procent av dem får prövningstillstånd.

När ett prövningstillstånd har meddelats prövar HFD målet i sak. I sitt avgörande lämnar domstolen besked om rättsläget. HFD kan i en dom göra generella uttalanden om hur till exempel en bestämmelse ska tillämpas. I många fall är emellertid HFD:s avgöranden så knutna till omständigheterna i det enskilda fallet att förvaltningsdomstolar och myndigheter måste göra egna bedömningar i mål där omständigheterna inte är helt jämförbara.

HFD prövar även ansökningar om resning. Det krävs inte prövningstillstånd för att HFD ska pröva sådana ansökningar. För att en resningsansökan ska beviljas krävs i allmänhet att det har kommit fram nya, viktiga omständigheter efter det att målet avgjordes. Resning kan även beviljas om det har förekommit ett allvarligt fel vid handläggningen av målet.

Hur tolkas lagar generellt?

Ett prejudikat är ett avgörande i ett konkret fall, som sedan blir ett auktoritativt mönster för framtida avgöranden.

Med ett prejudikat menar man ett avgörande som betraktas som vägledande eller bindande för framtiden 

Av dessa båda definitioner framgår att ett prejudikat för det första är ett avgörande i ett konkret fall. Detta avgörande innehåller förutom utslaget i just det målet, även viss vägledning för den framtida rättstillämpningen – beslutet i den principiella rättsfrågan i det konkreta fallet, kan alltså komma att bli vägledande för domar i liknande fall.

Eftersom prejudikat i LSS bara kan uppstå efter en dom i HFD är de mycket sällsynta i LSS. De blir extra sällsynta av skälet att LSS är en individuell lag där det är den enskildes individuella behov som ska var styrande. Att då hitta likartade omständigheter som är kravet för att ett prejudikat ska gälla blir svårt.

Redan här är det viktigt att poängtera att det inte finns någon ovillkorlig skyldighet för underrätterna att följa de principer som de högsta instanserna fastslagit. Prejudikatbundenheten anses vara relativ, inte absolut.

Prejudikatens roll är alltså icke bindande, men de bör ändå beaktas som sakliga skäl och som auktoritetsskäl i den juridiska argumentationen. Som regel följs prejudikaten i svensk rättspraxis och har vidare stor betydelse för rättsvetenskapen. De tillfällen då en underrätt väljer att gå emot ett prejudikat är när underrätten önskar ge överinstansen möjligheten att ompröva tidigare praxis, som då praxis strider mot lag, mot förarbete eller mot något annat prejudikat från högsta instansen. Möjligheten används alldeles för sällan.

Ett prejudikat är inte juridiskt bindande på samma sätt som den av riksdagen stiftade lagen, utan prejudikat har i Sverige i regel setts som exempel eller rättspraxis; men det råder inte någon full konsensus. Normalt ses ett prejudicerande rättsfall som något som visar hur lagen ska användas i praktiken.

Rättspraxis är ett samlingsbegrepp för de rättsliga avgöranden i framförallt domstolar, som anses vara en rättskälla och således utgöra vägledning för avgöranden av kommande fall. Ett rättsfall vars avgörande blir rättspraxis kallas prejudikat. När det gäller LSS är det Högsta förvaltningsdomstolen som anses prejudicerande, men även domar från kammarrätter kan ha ett visst vägledande värde.

I svensk rätt är en domstol inte formellt bunden av tidigare domstolsbeslut.

Hur rangordnas lagar, praxis och andra rättskällor?

En vanlig indelning i Sverige är att rättskällorna rangordnas i följande ordning:

* Författningar (lagar och förordningar)

* Förarbeten (till exempel propositioner)

* Rättspraxis (prejudikat)

* Doktrin (juridisk litteratur)

* Övrigt (bland annat sedvänja)

Författningar, det vill säga grundlagar, lagar och förordningar, är den främsta rättskällan och de är bindande för domstolarna.

Förarbeten är de utredningar och politiska uttalanden som har ingått i arbetet med att stifta en ny lag. I Sverige ingår bland förarbetena utredningar, remisser, propositioner, utskottsbetänkanden, och yttranden från Lagrådet som har ingått i förberedelserna för stiftandet av en lag. De ses som en vägledning för lagtolkningen, och även om de inte är bindande på samma sätt som författningar bör domstolar följa dem. Förarbeten ligger på ungefär samma nivå som rättspraxis och det finns inom rättsvetenskapen olika åsikter om förarbeten eller rättspraxis är viktigast. Förarbetena har en stark ställning som rättskälla i Sverige, starkare än i de flesta andra länder. 

Lagtexter är ofta ganska kortfattade och allmänt hållna. I förarbetena hittar man ofta uppgifter om syftet med en viss bestämmelse och mer detaljerade anvisningar om hur begreppen i lagtexten ska förstås. Där kan också finnas anvisningar om hur enskilda situationer bör bedömas med hjälp av lagen. I propositioner och utredningar finns det inte sällan en beskrivning av det gällande rättsläget och hur det har utvecklats över tiden, vilket också kan vara en hjälp vid tolkningen.

Domar som i Sverige har avgjorts av Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen eller vissa specialdomstolar skapar prejudikat som kan användas för att tolka liknande ärenden i framtiden. Prejudikaten bildar tillsammans rättspraxis.

När det gäller frågor som inte har avgjorts i högsta instans, för LSS HFD, kan även avgöranden på näst högsta nivån ge någon ledning (för LSS kammarrätt). Även om prejudikaten formellt sett inte är bindande i Sverige följs de ändå i stort sett alltid av domstolarna. Förarbeten ligger på ungefär samma nivå som rättspraxis och det finns inom rättsvetenskapen olika åsikter om förarbeten eller rättspraxis är viktigast. 

I de domar som bildar rättspraxis är särskilt domstolens motiveringar viktiga. De innehåller bland annat förklaringar till beslutet, förklaringar som kan vara till ledning för andra domstolar. 

En prejudicerande dom kan dock inte användas som en allmängiltig rättsregel (ett vanligt missförstånd), dels eftersom det kan finnas särskilda omständigheter i det enskilda fallet, dels eftersom domen i regel är begränsad till att avgöra det som parterna har yrkat.