LSS-skolan 2025: 10. Avgifter i LSS

Lektion 10 av LSS-skolan lyfter fram hur vardagen för personer med LSS-insatser påverkas av olika avgifter. Lever vi upp till principen om att funktionsnedsättning inte ska ge extra höga kostnader? Jag skulle nog efter senaste åren säga att det är ytterst tveksamt.

Vilken betydelse har avgifter för personer med LSS?

Levnadsstandarden för personer med funktionsnedsättning påverkas drastiskt av de avgifter som tas ut!

Personer med omfattande funktionsnedsättningar lever ofta i livslång fattigdom. En avsikt med LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) är att förhindra att funktionsnedsättningen leder till lägre levnadsstandard, vilket uttrycks i lagen som att personernas som omfattas ska ha ett liv som andra med goda levnadsvillkor.

Men kommuner och domstolar har börjat rucka på detta och den viktiga merkostnadsprincipen, viken föreskriver att en person inte ska ha merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning.

Vi ser att kommunerna blivit kreativa i att leta nya avgifter. Man kunde kanske ha hoppats att kreativiteten användes till att hitta sätt att förbättra LSS-gruppens levnadsförhållande?

I den här lektionen går vi igenom bakgrunden till dagens situation.

Vilka avgifter finns i LSS?

18 § Av dem som enligt beslut av Försäkringskassan är berättigade att få assistansersättning enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken får avgift för personlig assistans tas ut inom ramen för sådan ersättning.

19 § Skäliga avgifter för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter får tas ut av dem som har hel allmän ålderspension, hel sjukersättning eller hel aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken eller annan inkomst av motsvarande storlek, enligt de grunder som kommunen bestämmer.

Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.

Kommunen ska se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov. En bestämmelse som tyvärr fungerar dåligt!

Kommunen får ta ut avgifter för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter. Men dessa skall vara skäliga och inte överstiga kommunens självkostnad.

Hänsyn måste tas till att den enskilde har tillräckliga medel kvar för personliga behov som till exempel mat, kläder, sjukvård, fritid och semester. Även 7 paragrafens om anmodan till att uppnå goda levnadsvillkor måste beaktas.

Avgiften för bostad bör avse den enskildes privata bostad. Den enskilde bör däremot inte ha kostnader för gemensamhets- och personalutrymmen. Dessa bör betraktas som en del av den särskilda service och omvårdnad som ska ges i anslutning till bostaden.

Vid deltagande i fritids- och kulturella aktiviteter bör den enskilde svara för sina egna kostnader men inte kostnader för den eventuella följeslagare som behövs för att kunna genomföra aktiviteten.

Också det en bestämmelse som många kommuner kringgår.

Vad är merkostnadsprincipen?

Merkostnadsprincipen är en handikappolitisk princip om att människor inte skall ha merkostnader på grund av funktionsnedsättning.

Principen om inga merkostnader på grund av funktionshinder framhålls tydligt i LSS förarbeten:

”Det är angeläget att omfattande stödbehov på grund av funktionshinder inte medför lägre levnadsstandard än den som gäller för personer som inte har motsvarande behov. Utgångspunkten bör därför vara att stöd och service som ges enligt den nya lagen skall vara avgiftsfria.”

Syftet med förbehållsbelopp är att skydda äldre och personer med funktionsnedsättning från alltför höga avgifter och att dessa grupper ska få behålla en lägsta nivå av egna medel, som ska räcka till nödvändiga och normala levnadskostnader.

Kommunen ska bestämma den enskildes förbehållsbelopp genom att beräkna den enskildes levnadskostnader, utom boendekostnaden, med ledning av ett lagstadgat minimibelopp. Boendekostnaden ska beräknas för sig och läggas till minimibeloppet.

Minimibeloppet ska täcka normalkostnader för personliga behov för livsmedel (alla måltider), kläder, skor, fritid och hygien, förbrukningsvaror, dagstidning, telefon, radio- och TV-avgift, möbler och husgeråd, hemförsäkring, hushållsel, resor, tandvård, öppen hälso- och sjukvård samt läkemedel.”

Habiliteringsersättning får de som deltar i daglig verksamhet i 97 procent av alla kommuner. Ersättningen skiljer sig mellan kommunerna, från 30 till 150 kronor per dag. Av förarbetena till LSS framgår det att den som deltar i daglig verksamhet bör få ersättning. Syftet med ersättning är att stimulera den enskilde att delta i verksamheten.

Förutom den symboliska likheten med lön finns ytterligare skäl som talar för att betala ut ersättning. Personer i daglig verksamhet har som regel extra kostnader för sitt deltagande, till exempel för arbetsresor och lunch. Det har också framkommit i kartläggningar att habiliteringsersättningen upplevs som betydelsefull och viktig för självkänslan hos den enskilde.

KBH, kommunalt bostadstillägg för handikappade (numera ofta KBF), har tidigare funnits i de flesta kommunerna, men togs bort i kommunallagen samtidigt som LSS kom. Idag har endast ett fåtal kommuner denna ersättning för att kompensera för höga hyror som är långt över Försäkringskassan tak för sitt bostadstillägg.

20 § Om någon som är under 18 år får omvårdnad i ett annat hem än det egna med stöd av denna lag, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning bidra till kommunens kostnader för omvårdnaden. Kommunen får i sådana fall uppbära underhållsbidrag som avser barnet.

21 § I andra fall än som anges i 18–20 §§ får avgifter eller ersättning för kostnader inte tas ut för insatser enligt denna lag.

Hur tänkte politikerna om avgifter?

I LSS-propositionen 1992/93:159 skrev ansvarig minister Bengt Westerberg bland annat följande:

Avgifter skall bara i vissa fall kunna tas ut för insatser enligt den nya lagen. Av dem som enligt beslut av allmän försäkringskassa är berättigade att få assistansersättning får avgift för biträde av personlig assistent tas ut inom ramen för sådan ersättning. I vissa fall får avgifter tas ut för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter. Föräldrar till barn och ungdomar som får omvårdnad i familjehem eller bostad med särskild service skall i skälig utsträckning bidra till kostnader för omvårdnad. Kommunen får i sådana fall uppbära underhållsbidrag för barnet.

Handikapputredningen redovisar i sitt slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla, flera undersökningar om funktionshindrades ekonomiska situation. Utredningen konstaterar därvid att förekomsten av omfattande funktionshinder ofta innebär att inkomsten är lägre än hos en genomsnittlig person och att utgiftsbehovet är högre.

Jag anser att den enskilde själv bör ansvara för sina matkostnader.

Däremot bör en avgift kunna tas ut av huvudmannen för bostad. Avgiften bör avse den enskildes privata bostad. Den enskilde bör däremot inte ha kostnader för gemensamma utrymmen och personalutrymmen.

De senare bör betraktas som del av den särskilda service och omvårdnad som skall ges i anslutning till bostaden.

Vid deltagande i fritids- och kulturella aktiviteter bör den enskilde svara för sina egna kostnader men inte ha kostnader för den eventuella följeslagare som behövs för att kunna genomföra aktiviteten.

Jag har tidigare vid behandlingen av rätten till insatser föreslagit en bestämmelse om att den enskilde genom insatserna skall tillförsäkras goda levnadsvillkor. Därav följer att avgiften inte får sättas så att den blir för betungande. Härvid måste huvudmannen även ta hänsyn till att den enskilde har tillräckliga medel för till exempel erforderlig tandvård, tillgång till fritidsmöjligheter och semester. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.

Vilka avgifter finns idag inom LSS?

Personer med funktionsnedsättning ska inte ha sämre levnadsstandard än personer utan. Det är en viktig funktionshinderpolitisk princip och en av hörnstenarna i LSS, för att lagen ska kunna främja jämlikhet i levnadsvillkor och för att den enskilde ska kunna leva som andra.

Principen om att man inte ska ha merkostnader orsakade av funktionsnedsättning är dock på många sätt satt ur spel. Det gäller också det skydd som förbehållsbeloppet var tänkt att ge.

Det är svårt att komma till någon annan slutsats än att lagstiftarens intention med ett särskilt förbehållsbelopp i LSS idag har förlorat sitt ursprungliga syfte. Bestämmelsen i 19 § fungerar inte längre som en garanti för den enskilde att ha tillräckliga medel kvar för sina personliga behov när hyran är betald.

Ett av de stora problemen för gruppen med LSS är kommuners olika tolkning av vad lagen säger om att det är kommunala avgifter som ska reduceras för att skydda förbehållsbeloppet för den enskilde. Om det ändå blir för litet förbehållsbelopp finns det inget krav i lagen att kommunerna skall fylla på pengar upp till förbehållsbeloppet. I dessa fall hänvisas den enskilde till försörjningsstöd (socialbidrag).

Hyra är, enligt lag, ingen avgift. Men vissa kommuner räknar med den hyra de debiterar för sina särskilda boenden i det avgiftsutrymme de kan reducera vid beräkning av förbehållsbelopp. Nu har dock förvaltningsrätten i princip blockerat det här sättet att räkna. Om kommunen sänker hyran på det här sättet får den enskilde lägre bostadstillägg (kammarrättsdom).

Märkligt nog gäller detta inte om subventionen sker via kommunalt bostadsbidrag (KBH/KBF) eller genom lägre hyra direkt på hyresavtalet. Inte heller om kommunen har infört tak på hyran, ”maxhyra”, men då måste det gälla alla boenden. I en lag som handlar om individuella behov, vilket känns märkligt!

Enligt LSS ska stödet leda till ”goda levnadsvillkor” för den enskilde. Motsvarande formulering i Socialtjänstlagen (SoL) är att alla kommuninnevånare ska ges hjälp till ”skälig levnadsnivå”.

Men vad är skillnaden mellan skälig levnadsnivå (SoL) och goda levnadsvillkor (LSS)? Du får visst stöd av synonymordböcker eller Wikipedia i skillnaden ”god” kontra ”skälig”.

Ett mer objektivt sätt är att läsa ministerns förklaring i förarbetet till LSS, och vem gör det? Inte särskilt många i kommuner eller i förvaltningsrätter, tyvärr. Jag skriver tyvärr – jag anser att alla beslutsfattare ska ha läst även förarbetena till LSS.

Är det tillåtet att ta hyra för gemensamma utrymmen?

År 2005 kom en dom om hyressättning av gemensamhetsutrymmen i gruppbostäder. Regeringsrätten (nu Högsta förvaltningsdomstolen, HFD) fastställde rätt att ta ut hyra även för dessa utrymmen. Det lagliga i detta har ifrågasatts av många. I propositionen till LSS uttrycks det tydligt, att den enskilde inte ska betala för gemensamhetsutrymmen eller personalutrymmen. Men rätten gjorde en annan tolkning, och det hela slutade med att kommunerna kunde börja ta betalt för gemensamhetsutrymmen.

Det finns ingen undersökning av hur många som gör detta, vilket jag anser beror på att SKR, Sveriges kommuner och regioner, är ointresserat och att Riksförbundet FUB inte fick svar från speciellt många kommuner på en enkät. Man vill inte öppet skylta med detta, vilket säger en del… Kanske man till och med skäms?

Att tvingas betala för gemensamhetsutrymmen strider också mot den handikappolitiska principen om att man inte ska ha merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning.

Gemensamhetsutrymmen ska alltid finnas i gruppbostäder. Det går inte att välja bort och de är större än i vanliga hyreshus och blir därmed dyrare per hyresgäst. Det är en merkostnad som inte ska belasta den enskilde. Gemensamhetsutrymmen bör ses som en del i det kostnadsfria stödet. Detsamma gäller den extra handikappanpassning som alltid görs vid byggandet av gruppbostad och som således inte kan påverkas av den som flyttar in. Det blir då en merkostnad på grund av de boendes allmänna funktionsnedsättningar.

Vilka regler gäller för andra kostnader, till exempel fönsterputs?

Det finns fler märkliga domar i förvaltningsrätten som rör avgifter/ kostnader, exempelvis om ledsagares omkostnader och resor till och från daglig verksamhet, som objektivt måste betraktas som merkostnader för funktionsnedsättningen. I juni 2015 kom en märklig dom i HFD där IVO fick dra tillbaka sitt vite mot att en kommun tog extra betalt för tillagning och inköp av mat på ett gruppboende. HFD undvek i domen att uttala sig om det var rätt enligt lagen att ta extra kostnader utöver råvarukostnad, tyvärr. Motivet i domstolens beslut var att tillägget var av ringa storlek. Ringa för vem, undrar jag. För domare i HFD naturligtvis, men inte för dem lagen ska skydda.

Är rena fönster något som ska ingå i stödet och servicen i en gruppbostad? Sundsvalls kommun ville ta betalt för fönsterputsen i gruppbostäder. 50 kronor per fönster. FUB i Sundsvall bad om en tillsyn från IVO angående detta och IVO konstaterade att de som behöver hjälp i hemmet även behöver fönsterputs. Kommunen fick kritik för sitt agerande. Fönsterputs ska enligt IVO ingå i det kostnadsfria stödet enligt LSS.

Är idén om att samhället ska kompensera för funktionsnedsättning bortblåst?

I den statliga utredningen ”Brist på brådska” (SOU 2008:102) konstaterades att låga inkomster i kombination med höga hyror i LSS-bostäder leder till ett liv i fattigdom.
Byggpriserna har ökat kraftigt under senare år och därmed hyrorna, medan det statliga bostadstillägget inte ökat alls i samma takt. Detsamma gäller att aktivitets- och sjukersättningen bara ökat med en tredjedel mot alla andras löner.

Personer med omfattande funktionsnedsättningar bor i gruppbostäder på grund av sin funktionsnedsättning. På grund av sin funktionsnedsättning lever de i fattigdom. Den är livslång för de som inte kan arbeta, vilket just för de som bor i gruppbostad är de flesta. Deras inkomst består av sjukersättning på de lägsta nivåerna, medan däremot skatten relativt är den högsta.

När de pensioneras så blir även pensionen låg på grund av att livsinkomsten varit låg. Därför är det en strukturell fattigdom.

Funktionsrätt Sverige gjorde några filmer om LSS till valet 2018. Bland annat en som heter ”Skulle du klara dig på mindre än 10 000 kronor i månaden?” En sevärd film på 34 sekunder!

Inför valet 2022 var det väldigt tyst om LSS tyvärr.

FUB informationsmaterial

FUB uppdaterade sin rapport ”Fångad i fattigdom” även 2024. Där skriver man bland annat: Regeringen fokuserar på arbetslinjen utan att lämna förslag på hur personer som har sin enda inkomst i form av sjuk- eller aktivitetsersättning ska klara den ekonomiska krisen. Följande åtgärder är det som vi hade velat se att ”ett helhetsgrepp, inklusive en analys av nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättningen, är nödvändig för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt Funktionsrättskonventionen och Agenda 2030 att förhindra fattigdom för personer med intellektuell funktionsnedsättning”.

På kort sikt kräver FUB följande förändringar:

• Sjuk- och aktivitetsersättningen ska indexeras för att följa löneutvecklingen. Nytt är att flera funktionsrättsorganisationer kräver att det först görs en kraftig höjning av sjuk- och aktivitetsersättningen för att kompensera den eftersläpning som drabbat personerna i gruppen under många år bakåt.
• Nya regler för bostadstillägget så att även personer med intellektuell funktionsnedsättning kan spara och ha en buffert.
• Höjd gräns för när en person själv ska betala arvodet till sin gode man eller förvaltare.

Hämta Fångad i fattigdom 2024 på Riksförbundet FUB:s hemsida. Alla berörda borde för att inte säga ska läsa den. Främst politiker och ansvariga tjänstemän i kommunerna.

Den nuvarande regeringen vill sänka bidragen i stället. Ingen ska leva på bidrag. Alla ska arbeta och försörja sig. Det visar en otrolig okunskap om LSS gruppen. Det uppfattas som ett hån och märklig människosyn av våra ministrar som är höginkomsttagare.