LSS-skolan 2024: 12. Grundläggande principer

Goda levnadsvillkor och ”att leva som andra” är grundläggande för LSS. Varför är dessa principer så viktiga? Vilka andra grundläggande principer har stor betydelse för levnadsvillkoren för personer med svåra funktionsnedsättningar?

3 reflektioner om LSS viktiga principer (lektion 12–16)

1. Om de viktiga principerna i LSS fungerar, så fungerar lagen.
2. I stället för att diskutera och strida juridiskt – där den enskilde har svårt att hänga med – skulle vi enkelt kunna enas om de viktiga principerna.
3. Med hjälp av principerna blir LSS-lagen tydlig.

7 viktiga principer

1. Allas lika värde från FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948. I artikel 1 står det: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Influensen tros komma från den amerikanska självständighetsförklaringen från 1789.

2. Likhet inför lagen är skyddat i grundlagen, och kommer till uttryck i regeringsformens 1 kapitel 9 § som anger att ”domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen”.

3. De omyndigförklarade ansågs länge sakna all rätt att bestämma över sina ekonomiska angelägenheter och att rösta i allmänna val på grund av ”psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet”. De fick rösträtt först 1989. Samma år ersattes omyndighetsförklaring med god man eller förvaltare.

4. Merkostnadsprincipen har länge varit en viktig handikappolitisk princip, att människor inte ska ha merkostnader på grund av funktionsnedsättning. Den framhålls även i LSS grunddokument.

5. Normaliseringsprincipen lanserades av Bengt Nirje som var ombudsman på FUB på 1960-talet. Principen föddes som en reaktion på institutioner och förtrycket mot personer med utvecklingsstörning. Nirje ville att personer med utvecklingsstörning skulle bli erkända som självständiga individer. Principen fick ett stort genomslag i Sverige och utomlands. Principen utgår från åtta punkter som ska vara uppfyllda för ett bra stöd. De handlar om rätten till ett vanligt liv och att själv bestämma sin dag. Kort sagt: leva som andra i gemenskap med andra, vilket plockades upp först i Omsorgslagen och sedan i LSS.

6. Goda levnadsvillkor och ”att leva som andra” är grundläggande i LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

7. Jag återkommer i en senare lektion till den specifika funktionsrättskonventionen, eller FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som antogs av Sverige 2008 och trädde i kraft 14 januari 2009. Konventionens syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och alla grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning samt att främja respekten för allas lika värde.

Konventioner är juridiskt bindande dokument för stater som ratificerat dem, det vill säga undertecknat och åtagit sig att följa dem. Landets lagstiftning ska stämma med de krav som en konvention ställer. Detsamma gäller hur lagarna tillämpas. Om man inte följer konventionerna begår landet ett konventionsbrott.

Vad innebär LSS mål ”att leva som andra”?

LSS är avsedd att tillförsäkra personer med omfattande funktionsnedsättningar en god service och ett gott stöd, oavsett var de bor och oavsett vilka de lokala ambitionerna är. Det övergripande målet är att den enskilde ska kunna leva som andra (5 §), trots sin funktionsnedsättning.

Jämlika livsvillkor innebär att jämförelser måste göras med villkor som gäller för jämnåriga som inte har funktionsnedsättning.

Den enskilde ska kunna skapa sig ett värdigt liv, så likt andra människors liv som möjligt, och i gemenskap med andra. Målet skall uppnås genom att den enskilde garanteras särskilt stöd och särskild service, så att svårigheter i den dagliga livsföringen kan undanröjas, samt genom att de kvalitetskrav på verksamheten som anges i lagen tillgodoses.

Vad innebär LSS kvalitetsbegrepp ”goda levnadsvillkor”?

Den enskilde ska genom insatserna i LSS tillförsäkras goda levnadsvillkor (7 §), och verksamheten ska vara av god kvalitet (6 §). Goda levnadsvillkor kan ses som ett övergripande begrepp som anger kvalitet och nivå på de särskilda insatserna.

LSS-insatserna ska förebygga, minska följderna av och kompensera för funktionsnedsättning. De ska vara samordnade och utformade så att de stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv och kunna delta aktivt i samhällslivet. Insatserna måste grundas på de behov och önskemål som den enskilde tycker är angelägna för att kunna leva så självständigt och oberoende som möjligt.

Behov och önskemål om stöd och service varierar från person till person, precis som en och samma person kan ha olika behov och önskemål i olika skeden i livet.

För att ge ett gott stöd och en god service och omvårdnad ska det enligt LSS finnas den personal som behövs (6 §). Personalen ska vidare ha den utbildning och erfarenhet som krävs för varje specifik uppgift och brukare.

Vilka övriga kvalitetskriterier finns i LSS?

Goda levnadsvillkor är alltså det övergripande kvalitetsbegreppet för insatser enligt LSS. Men även andra kvalitetskriterier kan urskiljas ur lagtext och förarbeten, och dessa ska ligga till grund för insatser inom lagens verksamhetsområde.

Dessa kriterier är respekt för den enskildes rätt till självbestämmande, inflytande, integritet och delaktighet samt helhetssyn, kontinuitet och tillgänglighet.

Självbestämmanderätt, inflytande och integritet

Verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes rätt till självbestämmande, inflytande och integritet.

Detta innebär bland annat ett erkännande av personens rätt att själv välja värderingar, och utifrån dessa leva sitt liv. Det måste alltid finnas en medvetenhet om att ju mer en person är beroende av andras stöd och hjälp, desto större är risken för integritetsintrång.

Den enskilde ska ges största möjliga inflytande och medbestämmande över det stöd som ges och insatserna skall präglas av en hög grad av individualisering.

Att ha inflytande innebär dels att kunna bestämma själv i olika vardagssituationer, dels att kunna påverka beslut på olika nivåer, både i det lilla och i det stora.

Omgivningen måste göra sitt bästa för att förstå och respektera den enskildes vilja i alla situationer.

Delaktighet

Den enskilde ska kunna vara delaktig i det liv och i den gemenskap som tillkommer alla människor. Kunna vara med aktivt i samhällslivet. Hur aktiv man önskar vara är olika för olika personer, men också under olika skeden i livet för en och samma person. Det är emellertid alltid den enskilde som ska ha inflytande över graden av delaktighet.

Strävan mot delaktighet och jämlikhet måste alltid utgå från jämnåriga och från personer som i övrigt har likartade intressen. Personer med funktionsnedsättning har givetvis samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter som andra, och måste ges förutsättningar att ta del av och fullgöra dessa.

Tillgänglighet

De särskilda insatserna skall vara lätt tillgängliga. Tillgänglighetsbegreppet har i detta sammanhang en bred betydelse.

När det gäller fysisk utformning måste lokaler och bostäder vara tillgängliga och användbara. Möjlighet att ta del av information måste finnas för alla människor.

Kommunen är ansvarig för att informera om LSS, och verka för att personer som har rätt till insatser även kan få dem och kunna använda dem.

Information om LSS och dess insatser måste vara lätt åtkomlig och förståelig för alla oavsett funktionsnedsättning. Detta kräver att informationen utformas utifrån mottagarens förutsättningar att ta emot den, och med utgångspunkt att information inte är given förrän den är mottagen.

Tillgänglighet i ekonomisk bemärkelse kan innebära att den enskilde inte skall ha extra kostnader på grund av sin funktionsnedsättning.

Att verka för tillgänglighet kan även innebära att påverka attityder till människor med funktionsnedsättning genom information och utbildning.

Helhetssyn

Avgörande för ett gott stöd och en god service är att insatserna ges utifrån varje enskild persons behov och önskemål.

I begreppet helhetssyn ingår bland annat att stödet planeras och ges utifrån den enskildes samlade behov och hela livssituationen. Både starka och svaga sidor hos den enskilde måste beaktas, liksom samspelet med den omgivande sociala miljön.

Kontinuitet

Begreppet kontinuitet innebär att den enskilde ska kunna känna trygghet i att stödet varar så länge behovet finns, vilket bidrar till att göra tillvaron mer överblickbar för den enskilde.

I en snävare bemärkelse handlar det om att stödet inte ska upphöra eller förändras, om inte den enskilde själv deltagit i ett sådant beslut.

I ett längre perspektiv handlar det om att våga planera för en framtid och kunna lita på att samhället tar ett långsiktigt ansvar för att förverkliga funktionshinderpolitiska mål.

Hur ser det ut idag, med goda levnadsvillkor och ett liv som andra?

Normaliseringsprincipen tillkom i en tid då personer som idag omfattas av LSS normalt var inlåsta i större vårdinstitutioner. Även om vi som är aktiva i Riksförbundet FUB ibland hävdar att institutionerna är på väg tillbaka, då det byggs allt fler alldeles för stora gruppboenden, så är vi långt från dåtidens vårdhem.

När LSS-lagen kom ersattes normaliseringstanken med en modernare skrivning, där det övergripande målet var goda levnadsvillkor och ett liv som alla andra.

De principer som LSS tar upp är delaktighet, självbestämmande, jämlikhet och integritet.

Normaliseringsprincipen har även varit drivande för en utveckling som leder mot att jämställa personer med intellektuell funktionsnedsättning och andra vuxna människor. Den blandning av funktionshinderomsorg och äldreomsorg, som gjorts i vissa kommuner, betecknas ofta som en normaliseringsprocess av företrädarna i kommunen. Det är det inte! Du har rätt till alla faser i livet, och inte bli behandlad som äldre förrän du är det. Och naturligtvis inte heller som ett barn, om du är vuxen.

Begreppet normalisering kan vara ett farligt ord då det används som motiv för att personer med intellektuell funktionsnedsättning ska få mindre hjälp att klara situationer som de inte har förmåga att klara av på grund av sin funktionsnedsättning. När kommunen använder normaliseringsprincipen på detta sätt är det dock oftast för att spara pengar. En medveten misstolkning.

En relativt ny princip som dykt upp i kommunernas avslag av LSS-insatser, eller för att ta mer betalt för dessa, är att hänvisa till ”likställighetsprincipen” som finns i kommunallagen.

Likställighetsprincipen innebär att kommuner och landsting inte får särbehandla vissa kommunmedlemmar, annat än på sakliga grunder. Den används ibland felaktigt för att motverka LSS, precis som med normaliseringsprincipen. Men LSS är ju en ”pluslag”.

I flera analyser av domar har FUB Länsförbund i Stockholm sett att HFD, Högsta förvaltningsdomstolen, inte tar ett helhetsgrepp i sina domar, utan gör en begränsad lagtexttolkning utifrån vad som anförts i ursprungliga överklagan. Eftersom dessa görs av ”vanliga” personer som inte förstår att allt måste med i överklagan blir domarna fel. Domstolen har ett eget utredningsansvar (officialprincipen) som man nästan alltid ”glömmer”. Utredningsansvaret är dock viktigt för att rättssystemet ska fungera demokratiskt när parterna styrkeförhållande skiljer. Principen innebär att rätterna måste se till att det finns tillräckligt med underlag innan de fattar sitt beslut.

Enligt ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, är det ovanligt att domstolarna gör några sådana här egna kompletteringar, utan vanligen nöjer de sig med materialet som Försäkringskassan samt privatpersonen har skickat in.

Vi har sett HFD-domar som uppenbart strider mot LSS intentioner. Ibland är de säkert tänkta som specifika för just de fall som prövats, men de blir oftast prejudicerande för att de används av kommunerna, när de passar kommunernas syfte.

Ett vanligt missförstånd är att normaliseringsprincipen ska göra människor normala. Men principen innebär inte att man ska förvänta sig eller tvinga människor med funktionsnedsättning att bete sig på ett sätt som anses normalt. Det innebär i stället att man ska få möjligheten att leva som alla andra utifrån sina egna förutsättningar, och om det behövs ska man få stöd i livet i för att det i så stor utsträckning som möjligt ska likna ”alla andras” liv.

Vissa myndighetschefer och handläggare har infört regler om att beslut om LSS-insatser ska vara tidsbegränsade, med undantag bara för bostad (än så länge). De har inget stöd i lagen för detta! Endast beslut som är tidsbegränsade i verkligheten, till exempel ledsagning på en speciell resa ska vara det.

För övriga insatser ska beslut gälla tills vidare. En omprövning av dessa ska endast ske om behovet av insatsen eller insatserna förändras väsentligt. Undantag i lagen är bara assistansersättningen som ska omprövas vartannat år (se Socialförsäkringsbalken 51 kap. 12 §).

Omprövningar är märkliga, och oftast onödiga då personer som tillhör LSS personkretsar har livslånga funktionsnedsättningar och vars behov av stöd inte förändras på några få år. Kommunernas omprövningar har blivit ett jätteproblem då de används av kommunerna för att kunna göra avslag i ett senare tillfälle, när de upptäckt att någon av förvaltningsrätterna dömt till nackdel för en sökande i en annan kommun. Orsaken att tidsbestämma är nog tyvärr också en smitta från assistansersättningen.

Det är dock alltid ett maktmissbruk att tvinga svaga personer att ansöka om sina LSS-insatser varje eller vartannat år. Det skapar onödig oro och onödigt extraarbete för anhörig eller god man. Naturligtvis var lagen inte tänkt så! Tvärtom var kontinuitet och förutsägbarhet viktiga tankar i lagens förarbeten. För att personerna ska kunna känna trygghet.

Vill man från kommunen ha uppföljning av insatserna får man använda sig av individuell plan enligt LSS. Den är bra för den enskilde, men också bra för kommunen!

Goda levnadsvillkor eller skälig levnadsnivå?

I många år har det nu diskuterats om vad goda levnadsvillkor i LSS innebär i jämförelse med skälig levnadsnivå i SoL (socialtjänstlagen). Det är irriterande när jurister och socialchefer ibland påstår att de inte är någon verklig skillnad.

För de flesta är skillnaden mellan skälig och god uppenbar. Låt oss titta på vad vi i grundskolan lärde oss om svenskan genom att kolla vilka synonymer som finns till de aktuella orden:

Skälig = rimlig, billig, överkomlig – motsatsord är orimlig.
God = rejäl, ordentlig, fördelaktig, tilltagen – motsatsord är otillräcklig.

Det är uppenbart att goda levnadsvillkor genom tillämpning på senare år har devalverats. Vad orsaken till detta är kan diskuteras. Min uppfattning är att myndigheter vill spara offentliga utgifter. SKR, Sveriges kommuner och regioner, och kommunerna har också ett annat skäl; att det kommunala självstyret begränsas. Tyvärr använder våra förvaltningsrätter SKR som specialist i många mål!

Jag läser i kommuners LSS-beslut, ”att NN redan har goda levnadsvillkor – utan den nya sökta insatsen”. Och vad värre är så diskuterar förvaltningsdomstolarna i samma anda! Det är beklämmande – för hur kan de avgöra om någon har goda levnadsvillkor, det kan väl bara denna någon själv? Och de får, som jag tyder lagen, inte avslå en sökt insats i LSS på dessa premisser, utan avslag ska bara ges om individen inte har behov av just den insatsen som denne nu sökt. Det är inte direkt kopplat till andra insatser individen har.

I 5 paragrafen i LSS läggs fast att det övergripande målet för insatser enligt lagen är att den enskilde får möjlighet att leva som andra, trots sin funktionsnedsättning.