LSS-skolan 2025: 15. Kontinuitet inom LSS

En grundbult i LSS är principen om kontinuitet. Kontinuitet är viktigt för att den enskilde ska känna trygghet i stödet. Men både kommuner och Försäkringskassan misshandlar principen genom att ständiga omprövningar, trots att behoven ofta inte har förändrats.

Vad står i LSS om kontinuitet?

7 § Personer som avses i 1 § har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1–9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Personer som avses i 1 § 1 och 2 har, under samma förutsättningar, även rätt till insatser enligt 9 § 10. Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

Vad säger LSS-propositionen om kontinuitet?

Andra stycket, som handlar om de allmänna krav som ställs på insatser enligt lagen, anger som en kvalitetsnivå på insatserna att den enskilde genom insatserna skall tillförsäkras goda levnadsvillkor. I enlighet med vad Lagrådet förordat har även vad som står i lagrådsremissens lydelse av 6 § om att om olika insatser. Såsom framhållits i motiven till 6 § skall sålunda den enskildes eller den enskildes familjs önskemål om till exempel vem som skall utses till kontaktperson eller hur korttidsvård skall utformas, tillgodoses i största möjliga utsträckning.

Principen om kontinuitet innebär att den enskilde eller hens familj ska kunna känna säkerhet i att stödet inte plötsligt upphör eller förändras.

Vad säger 1989 års Handikapputredning om kontinuitet?

Den avgörande kvaliteten hos en helhetssyn på och kontinuitet i stöd och service är att tillämpningen ses ur den enskildes perspektiv. … Det finns anledning att betona detta, eftersom begreppen ibland utsatts för en enligt vår mening felaktig användning. Begreppen har ensidigt avsett organisationer, institutionens eller verksamhetens perspektiv.

Kontinuitet

… Man skall kunna hysa tilltro till att insatserna varar och att tillvaron är överblickbar.
Det gäller både i kortare och i ett längre perspektiv. I snävare bemärkelse handlar det om att stödet idag inte skall upphöra eller förändras om inte brukaren själv deltagit i ett sådant beslut.

I ett längre perspektiv handlar det om att våga planera för en framtid och kunna lita till att samhället tar ett långsiktigt ansvar för att förverkliga handikappolitiska mål.

Helhetssyn

Helhetssynen innebär att personlig integritet och individualitet respekteras. Ingen skall bli betraktad som ett vårdobjekt eller hanteras som om en funktionsnedsättning är hans/ hennes enda egenskap.

En helhetssyn innebär vidare att stödet skall planeras och ges med utgångspunkt i att den enskildes hela tillvara skall fungera.

Hur fungerar kontinuitet enligt LSS i verkligheten?

Kontinuitet är en av de viktiga grundläggande principerna i LSS! Individen ska vara trygg med att stödet inte försvinner utan att hen själv varit med i ett sådant beslut.

Utan kontinuitet försvinner tryggheten för individen och, med den, möjligheten att känna att man har de goda levnadsvillkor som lagen utlovar.

Vi ser att denna grundbult i LSS misshandlas av myndigheter som är satta att försvara lagen! Försäkringskassan gör ständiga omprövningar av assistans, och numera gör handläggare hos kommuner detsamma för övriga LSS-insatser. Detta trots att individernas behov objektivt sett oftast inte har förändrats.

Men om behoven kvarstår så får jag väl oförändrat stöd, även om det krävs lite onödigt krångel? Nej, den tryggheten finns inte, då riktlinjer kan ha ändrats, eller så har den nye utredaren och beslutsfattaren bara en annan syn på individens behov.

Att nya myndighetschefer gör omprövningar, och då bara ger korta beslut, har inget stöd i lagen. Ändå ser vi det om och om igen i kommuner. En motivering som framförs är att ”vi vill bara pröva lagen och våra beslut i domstol”. Det är en cynisk syn på hur omsorgen om de sköraste kommuninvånare skall se ut. De ansvariga i kommunerna är väl medvetna om att de med sina stora resurser vinner runt 90 procent av alla mål i förvaltningsrätterna. Det säger en del om bristerna i förvaltningsrätten!

Numera har jag lärt mig att Förvaltningslagen säger om gynnande beslut att de gäller tills vidare om inget datum skrivs. För att ha kvar möjligheten att ändra ger kommunerna korta beslut. Cyniskt ja! Och mot principen om kontinuitet (trygghet). Och mot lagens mening.

Vi såg nyligen hur detta skedde i en kommun i Stockholms län. Alla insatser som går att säga upp omprövas, och de nya besluten avviker så kraftigt att den enskilde själv eller god man/anhörig tvingas att överklaga till förvaltningsrätten. Många orkar inte, utan får acceptera det nya beslutet. Det handlar ju om personer som har svårt att föra sin talan och om familjer som är uttröttade!

Många kanske tycker att överklaga till förvaltningsrätten är meningslöst? Om detta stämmer så har rättssäkerheten satts ur spel. Någon ansvarig myndighet borde fundera på detta.

Av de mål som gick till förvaltningsrätten vann kommunen nästan alla, efter att överklagat de få som de förlorade i första instans! Att det är orimligt verkar inte oroa vare sig kommunens ansvariga politiker eller ansvariga på förvaltningsrätterna.

Det här visar att det ansvariga kommunalrådets egentliga skäl till ”omprövningar” är att spara pengar på LSS-personernas bekostnad. Till saken hör att han inte sparar några pengar för sin kommun då utjämningssystemet för LSS ser till att alla kommuner betalar lika per kommuninvånare.

Men den personliga prestigen är väl viktigare för cheferna än livet för några inte så synliga kommuninvånare?

Det senare gäller nog för de flesta mål som drivs vidare till kammarrätten av kommunerna.

Det vanligaste argumentet utåt vid ändrade beslut är dock enligt kommuners beslutsfattare ”att vi följer bara lagen”. Men är det så? Säger inte lagen ett liv som andra med goda levnadsvillkor?

Ofta hävdar kommunerna att lagen är otydlig, vilket den inte är om man som jag läser förarbetena. Detta är ju en normal procedur för att tolka lagar! Det är viktigt att förstå att vissa personer måste ha mer stöd för att uppnå lika levnadsvillkor.

Man måste också förstå att lagen gäller individuella behov, dvs. det går inte att jämföra två individers insatser med varandra.

I alla domar, jag ser i förvaltningsrätterna, verkar detta faktum oftast glömmas bort. Verkligt prejudicerande domar i LSS borde vara sällsynta, vilket de också är. Ändå används ofta rättspraxis av många både i kommunerna och av juristerna i Förvaltningsrätterna? Skäms man inte?

Vad innebär kontinuitet inom LSS för kommunerna?

Naturligtvis borde kommunens ansvariga sökte stöd i lagens förarbeten, om de har svårt att tolka lagtexten. Propositionen täcker faktiskt de flesta oklarheter vi kan ha i själva lagtexten. Ibland med hjälp av förarbetet till denna, nämligen 1989 års Handikapputredning.

Likaså kan de söka stöd i lagens mål och intentioner, om att kunna skapa sig ett värdigt liv, så likt andra människors liv som möjligt och i gemenskap med andra.

Målet ska uppnås genom att den enskilde garanteras särskilt stöd och särskild service så att svårigheter i den dagliga livsföringen kan undanröjas samt genom att de kvalitetskrav på verksamheten som anges i lagen tillgodoses.

Redan tidigt fastslog Regeringsrätten (numera: Högsta förvaltningsdomstolen), i flera domar, att resursbrist inte var skäl till avslag av en insats och att kommunens egna ekonomiska förhållanden inte kan tillmätas någon betydelse i sammanhanget, eftersom den enskilde har en lagstadgad rätt till insats. Att använda besparing eller budgetavvikelse som skäl till avslag av insatser är alltså att icke följa lagen!

Ansvariga kan inte fortsätta hänvisa till att ”Vi följer bara lagen” och ”Det är bara att överklaga”. Det är ord utan mening och cyniskt mot de utsatta personerna som behöver LSS-insatser, och deras utarbetade anhöriga. Det är dessutom oärligt, då det egentligen handlar om att minska kostnader.

Det innebär också att man glömmer innebörden av ordet kontinuitet: att den enskilde ska kunna känna trygghet i att stödet varar så länge behovet finns, att stödet inte ska upphöra eller förändras om inte den enskilde själv deltagit i ett sådant beslut.

Allt fler beslut är tidsbestämda, inte på grund av att man tror behovet ska förändras utan för att kommuner och Försäkringskassan har ”riktlinjer” som säger så.

Principen kontinuitet måste få ett starkare genomslag i alla beslut om LSS-insatser. För hur ska de som berörs annars känna den trygghet som lagen var tänkt att ge?

Verkligheten visar tydligt att det behövs rättshjälp som ny insats i LSS!