LSS-skolan 2021: 17. Funktionsrätts-konventionen och LSS

Publicerat av
Harald Strand
Dela

Jag gör en jämförelse mellan FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och LSS i denna lektion.

FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionsrättskonventionen) är ett utmärkt komplement till LSS. Konventionen omfattar dock betydligt fler personer än LSS, men är ofta mycket tydligare, som till exempel att kommunikation och språk är en del av tillgänglighet. Konventionen beskriver även tydligare vad som är diskriminering.

Innebär Funktionsrättskonventionen en förstärkning av LSS?

I december 2006 antog FN konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Den svenska regeringen beslutade den 15 mars 2007 att underteckna konventionen och det fakultativa protokollet. Undertecknandet skedde den 30 mars 2007. Den 4 december 2008 beslutade regeringen att ratificera konventionen och det fakultativa protokollet och ratifikationsinstrumentet deponerades hos FN:s generalsekreterare den 15 december 2008. Konventionen och protokollet trädde i kraft den 3 maj 2008 och för Sverige trädde de i kraft den 14 januari 2009.

En stat som har antagit konventionen ansvarar för att rättigheterna förverkligas på alla samhällsnivåer, nationellt, i regioner och landsting och i landets alla kommuner.

Konventionen kan användas som riktlinjer för vilka åtgärder som behövs för att människor med funktionsnedsättning ska få sina mänskliga rättigheter uppfyllda. Konventionen är också ett bra och viktigt stöd i handikapprörelsens intressepolitiska arbete.

Funktionsrättskonventionen i 6 punkter

• Identifierar och förtydligar att mänskliga rättigheter även omfattar människor med funktionsnedsättning.

• Gör att var och en kan se vilka rättigheter som finns.

• Lägger fast samhällets ansvar för att mänskliga rättigheter ska förverkligas för människor med funktionsnedsättning.

• Ger handikapprörelsen rätt att vara delaktig i beslutsfattande som rör människor med funktionsnedsättning och rätt att delta fullt ut i övervakningen av hur konventionen efterlevs.

• Konventionen skall se till att människor med funktionsnedsättning får full och lika tillgång till sina mänskliga rättigheter. Konventionen ger således inte några nya rättigheter. Den tydliggör vad redan befintliga rättigheter innebär i förhållande till människor med funktionsnedsättning.

• Konventionens syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och alla grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning samt att främja respekten för deras lika värde.

Personer med funktionsnedsättning innefattar bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som alla andra.

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning består av ett förord och 50 artiklar. Artiklarna 1–4 beskriver de grundläggande principerna. Artiklarna 5 – 30 är rättighetsartiklar. Artiklarna 31–50 är procedurregler för hur genomförande, uppföljning och övervakning ska ske.

Rättighetsartiklarna går metodiskt igenom olika områden, bland annat hälsa, utbildning, familjeliv, habilitering och rehabilitering, arbete, rättsligt skydd, sport och fritid.

Konventioner är juridiskt bindande dokument för stater som ratificerat dem, det vill säga undertecknat och åtagit sig att följa dem. Landets lagstiftning ska stämma med de krav som en konvention ställer. Detsamma gäller hur lagarna tillämpas. Annars begår landet konventionsbrott.

Vilken betydelse har det att konventionen inte är svensk lag?

Funktionsrättskonventionen är ännu inte svensk lag, men sedan barnkonventionen blev just detta, så pågår diskussioner om att även denna konvention ska bli svensk lag. Egentligen har dock staten redan vid sin ratificering av konventionen lovat att innehållet, dvs. rättigheterna, ska förverkligas på alla nivåer i samhället. Liksom LSS som är svensk lag brister det dock också i efterlevnaden av Funktionsrättskonventionen.

Många kommuner har valt att ha Funktionsrättskonventionen som sin funktionshinderplan i stället för att hitta på en egen. En bra strategi då vi vet hur mycket arbete som ligger bakom konventionen. Vi ser också en allt snabbare globalisering i vår omgivning.

För mig som ägnat många år att uttolka och försvara LSS, så ser jag behovet av en rättighetslag där uppföljningen inte bara görs av myndigheter i Sverige. Jag är starkt kritisk mot att en rättighetslag som LSS ständigt misstolkas av myndigheter som ska vara dess garant.

Ju mer jag jämför Funktionsrättskonventionen med LSS inser jag att den kan användas som ett komplement till vår svenska lag LSS.

Vilka artiklar i FN-konventionen kan jämföras med LSS?

Den första är artikel 3 om allmänna principer, där en ”lika möjligheter” sticker ut. Generellt är principerna annars mer övergripande och slår fast hur personer med funktionsnedsättningar ska kunna delta fullt ut i samhället. Men principen ”lika möjligheter” är delvis avvikande mot de övriga. Om samma insats ges utan hänsyn till olikheter i levnadssituationer, så blir det fel, då olika personer har olika behov. Samma insats till alla ger därmed inte ”lika möjligheter”. Det kan jämföras med LSS där devisen är ”vissa behöver mer för att få lika”.

Artikel 7 handlar om barn med funktionsnedsättning och där var FN:s övervakningskommitté orolig för att barnen i Sverige som omfattas, inte regelmässigt är delaktiga i beslut som rör deras liv. Och att de saknar möjligheter att uttrycka sina åsikter och önskemål. Vi ser i vår uppföljning av LSS att brister finns även där. Många barn får även avslag i sina LSS-ansökningar med hänvisning till ”föräldraansvaret”. Detta är knappast förenligt med vare sig LSS eller Funktionsrättskonventionen. Andra problem som övervakningskommittén tar upp är stödet i skolan minskar i stället för att öka.

Artikel 8 handlar om statens ansvar för att medvetandegöra för allmänheten hur situationen för personer med funktionsnedsättningar ser ut. FN:s övervakningskommitté har konstaterat att både allmänhet och myndigheter brister i kunskaper om detta.

Nedlåtande attityder mot personer med funktionsnedsättningar ökar i Sverige. Regeringen underlåter att uppmärksamma detta såväl som andra allvarliga problem, som dålig hälsa, hög arbetslöshet och dålig ekonomi.

Artikel 9 handlar om tillgänglighet. Det är en artikel som ska ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet att leva oberoende och delta fullt ut i samhället, genom att åtgärder görs för att identifiera hinder och undanröja dessa inom alla områden.

Artiklarna 12–20 beskriver våra lagstadgade rättigheter som är personliga, något som personer med funktionsnedsättningar historiskt haft stora problem med att få tillgång till. Vi ser fortfarande brister i vårt samhälle avseende dessa rättigheter.

Artikel 12 och artikel 13 beskriver likhet inför lagen och tillgång till rättssystemet.

Konventionsstaterna ska se till att personer med funktionsnedsättning har rätt att, i alla sammanhang, ses som fullvärdiga medborgare.

Konventionsstaterna ska se till att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden. Konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att erbjuda personer med funktionsnedsättning tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin rättskapacitet.

Staten ska ge effektiv tillgång till rättssystemet för alla personer på lika villkor. Det innebär för vissa funktionsnedsatta att de ska erbjudas relevanta anpassningar för att kunna delta. Det innebär också att staten ska se till att alla de som arbetar inom rättssystemet ska ha kunskap om olika funktionsnedsättningar och vad dessa innebär.

Både relevanta anpassningar och rättspersonalens kunskap brister i Sverige. Även stödet i rättsprocessen saknas (rättshjälp).

Artiklarna 18–20 beskriver rätt till fri rörlighet, rätt till att leva självständigt och att delta fullt ut i samhället samt specifikt i artikel 20 om personlig rörlighet. I alla dessa fall finns mer eller mindre hinder i vårt samhälle, som då innebär otillåtna begränsningar för personer med funktionsnedsättningar. Många av dessa beror dessutom på myndighetsbeslut!

Enligt artikel 18 och artikel 19 ska även personer med funktionsnedsättningar ha rätt till fri rörlighet, dvs. välja var de vill bo och med vilka de vill bo. Men så fungerar det inte för LSS-gruppen. De kan till och med tvångsflyttas mellan gruppbostäder när kommunerna vill. Kommunerna har märkligt nog stöd för detta genom en osannolik dom i Högsta förvaltningsdomstolen. Man kan dessutom indirekt tvinga personer att flytta då de förlorar sin personliga assistans. Och bor du i gruppbostad och inte beviljas ledsagare för en resa utanför kommunen har du i praktiken hamnat i kommunarrest. Även detta är en konsekvens av en märklig dom i Högsta förvaltningsdomstolen.

Tillsammans med artikel 20 förtydligar dessa rättighetsartiklar på ett utmärkt sätt problem som inte fullt ut tas upp i LSS! De beskriver på ett tydligt sätt brister i det stöd som behövs för att LSS-gruppen ska få möjlighet till ett liv som andra som utlovas i lagen. Den rätt till delaktighet som artikel 19 kräver finns egentligen även i LSS, men fungerar ofta inte.

Nästa artikel i FN-konventionen som är viktig för att förstärka LSS är artikel 25 som beskriver rätten till hälsa på lika villkor som alla andra medborgare, plus den särskilda hälsoservice som funktionsnedsättningen kräver. Och att den ska ges utan diskriminering är självklar. Tyvärr måste vi konstatera att inget är så självklart för de myndigheter som har ansvaret. MFD, Myndigheten för delaktighet, och Folkhälsomyndigheten har också larmat om detta. ”Lika hälsa för alla” är ännu inte genomfört!

Artikel 27 om rätten till arbete och sysselsättning i FN-konventionen är en nyttig påminnelse och förstärkare till LSS. I den står; Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra. Det innefattar rätten att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden och i en arbetsmiljö som är öppen, som främjar integration och är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.

Artiklarna 28–30 i Funktionsrättskonventionen handlar om levnadsstandard, trygghet och möjlighet att delta i det offentliga livet, såväl i det politiska som i fritids- och kulturlivet. Fortfarande finns stora brister kvar som inte har åtgärdats.

En sådan beskrivs i artikel 28 som handlar om tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet. Konventionsstaterna ska ge personer med funktionsnedsättning rätten till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj. Detta innefattar tillräckligt med mat, kläder och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Staten ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att trygga och främja att denna rätt förverkligas utan diskriminering på grund av funktionsnedsättning.

Tryggheten både i att behålla sitt stöd och att kunna få en stadigvarande bostad har naggats i kanten av våra myndigheter. Till och med Högsta förvaltningsdomstolen tillåter att kommuner tvångsflyttar personer mot deras vilja. Tryggheten att få stöd av rätt personer är i dag också ett problem, då kravet på utbildning och vidareutbildning naggats i kanten. De ständiga upphandlingarna av välfärdstjänster som nu även inkluderar boenden leder knappast till trygghet för brukarna. De görs av politiska skäl eller av det allmännas lönsamhetsjakt.

En jämförelse: Funktionsrättskonventionen och LSS

Konventionens rättighetsartiklar förtydligar problem som inte fullt ut tas upp i LSS. Dessa är således utmärkta att ta med i tolkningar av det stöd en person i LSS-gruppen har rätt till. Tillsammans kan de kanske ge ett liv som andra med goda levnadsvillkor.

Artikel 28 är ett utmärkt komplement till LSS där Funktionsrättskonventionen bättre beskriver hur ekonomin bör vara och att den ständigt ska förbättras i den omfattning som sker i övrigt i samhället. Den beskriver merkostnadsprincipen bättre och tydliggör att ingen i gruppen ska behöva leva i fattigdom. Den tar tydligare upp att personerna har rätt till social trygghet samt rätt till samhällets stöd. Det vill säga mycket av det vi just nu har problem med i myndigheternas tolkning av LSS!

Målet med LSS är inte uppnått efter de 28 år lagen har funnits. Kanske är det så att Funktionsrättskonventionen måste bli svensk lag för att LSS-målet om ett liv som andra med goda levnadsvillkor, trots funktionsnedsättning, äntligen ska uppnås?

5 skäl till att Funktionsrättskonventionen bör bli svensk lag

Det finns goda skäl till att Funktionsrättskonventionen blir lag:

1. Trots att konventionen är ratificerad bryter staten och kommunerna regelbundet mot den.

2. Det blir lättare att hänvisa till konventionen i rättstvister om den är svensk lag.

3. Staten skulle sända ut ett positivt budskap om att både statliga myndigheter, kommunerna och förvaltningsrätten ska ta konventionen och LSS på allvar.

4. Det går inte att ducka för den utbredda fattigdomen hos personer med stora funktionsnedsättningar.

5. Konventionen är tydlig med att uppnådda rättigheter inte får försämras, utan i stället ska förbättras. Med konventionen som lag blir det lättare att hävda att försämringar i LSS bryter mot en mycket viktig princip.

Vi som är aktiva i intresseorganisationer måste fortsätta detta intressepolitiska arbete även om det just nu är motigt för att politiker inte är särskilt intresserade.

Annons

Artikeln publicerades 2021-04-26

Publicerat av
Harald Strand
Nyckelord: LSS-skolan 2021

Denna webbplats använder cookies.

Läs mer