LSS-skolan 2021: Ska lagen om stöd och service göras om?

Idag är det många som, både lågmält och högljutt, kräver att LSS ska skrivas om från grunden. Men vet de varför lagen LSS kom till, och har de läst förarbetena?

Detta är inledningen till 2021 års upplaga av LSS-skolan, författad av Harald Strand, som varit ordförande för Riksförbundet FUB. Tidigare upplagor av LSS-skolan publicerades i Föräldrakraft och HejaOlika år 2017 respektive 2019.

Behöver LSS göras om?

Visst är det uppenbart att LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, inte fungerar som det var tänkt. Jag hävdar dock fortfarande att lagen är fantastisk, speciellt vad gäller mål och intentioner samt de styrande principerna!

Vi har åter konstaterat att det inte går att skriva om LSS på det lättvindiga sätt som nu gjorts i den senaste LSS-utredningen SOU 2018:88.

Nuvarande lags innehåll påbörjades av Omsorgskommittén 1977. Slutbetänkande ”Omsorgerna om vissa handikappade” presenterades 1981. Redan 1983 tillsattes Omsorgsberedningen för att skriva propositionen som blev klar 1985, kallad 1986 års Omsorgslag.

1989 tillsattes Handikapputredningen, som lämnade ett antal delrapporter och ett slutbetänkande 1991, ”Handikapp – Välfärd – Rättvisa”. Att märka är att denna utredning hade elva ledamöter, 14 sakkunniga och tre experter! Dess cirka 2000 sidor blev underlag till propositionen om LSS (och LASS) som blev klar 1993, och började gälla 1994.

Utredningsarbetet, från 1977 till 1993, kan summeras till 15 år och involverade ett stort antal personer.

Sedan kostnaderna för assistansersättningen ökat kraftigt, jämfört med den ursprungliga prognosen i propositionen, tillsatte Alliansregeringen år 2004 en LSS-utredning. Dess huvudsakliga mål var att stoppa ökningen av kostnaderna för personlig assistans.

Kostnaderna för resterande LSS hade dock inte nått upp till prognosen i propositionen och de övriga insatserna var därför (obs!) inte med i ursprungligt direktiv. Men med tilläggsdirektiv blev utredningen så småningom mer heltäckande.

Vid överlämnandet år 2008 var SOU 2008:77, ”Möjlighet att leva som andra”, på knappt 1100 sidor. Utredningsgruppen bestod av 18 ledamöter, 11 sakkunniga och 18 experter. Den hamnade ganska omgående i papperskorgen på departementet, då ju syftet inte var att förbättra LSS utan att spara pengar i assistansersättningen! Några enstaka punkter med det syftet plockades upp och fördes in som tillägg i befintlig LSS.

Varför en ny halvhjärtad utredning, och inte en heltäckande?

2016 var så dags för ny utredning. Åter var målet att spara pengar i personlig assistans och assistansersättningen. Denna gång skulle utredningen göras av en ensamutredare med hjälp av 4 sakkunniga och 7 experter. Utredningens begränsade resurser visade att målet inte var att följa upp och utveckla LSS för att uppnå förbättringar för de personer som omfattades av lagen. Trots att det behovet fanns. LSS-utredningen blev från start präglat  av utredningsdirektiv  som  var historielösa och  stred  mot  gällande konventioner.

Det hade inte behövt bli en utredning som ledde till massiv kritik från dag ett, och som avslutades med en uppmaning från funktionsrättsrörelsen att slänga hela betänkandet i papperskorgen.

Redan i april 2015 uppvaktade  FUB  socialdepartementet  och framförde vilka områden inom LSS, som var i störst behov av reformering. Ett gediget underlag lämnades över.

Många andra organisationer inom funktionsrättsrörelsen såg också fram emot en ny LSS-utredning med  en, som vi utgick från, genuin ambition att stärka LSS och därmed förbättra för de människor som har rätt till LSS-insatser.

Men när utredningsdirektiven publicerades i maj 2016, stod det klart att den nya utredningen hade fått ett helt  annat uppdrag. Det var enbart inriktat på kostnader, nedskärningar och  begränsningar. Utredningen, SOU 2018:88 med 1080 sidor, presenterades i januari 2019.

Trots funktionshinderrörelsens tydliga svar ”kasta i papperskorgen” skickades plötsligt remissen ut, under semestertid 2020, till sammanlagt 203 remissinstanser, varav hälften var kommuner och några regioner. 151 svarade på remissen, men egentligen är bortfallet ännu större då merparten av svaren visar på att man inte förstått vad LSS är för lag, varför den finns och vad den har som mål. Några av de mest insatta intresseorganisationerna har dock liksom Funktionsrätt Sverige helt avvisat förslaget. Utredningens brister är för stora.

Riksförbundet FUB har försökt göra detta tydligt i ett omfattande svar, där alla punkter har behandlats och kommenteras. FUB skrev bland annat så här:

En ny lag behövs inte. Det är lätt att ropa på en ny lag när den befintliga inte längre fungerar som det var tänkt. Idag är det många som kräver att LSS ska skrivas om från grunden, men FUB hävdar bestämt att LSS alltjämt är ett vasst rättighetsverktyg med mål, intentioner och styrande principer, som är lika banbrytande idag som när lagen trädde i kraft den 1 januari 1994. Det är alltså inte lagen det är fel på utan uttolkningen som har lett till den urholkning som har ägt rum; en följd av bristfällig kunskap om lagens förarbeten, begränsande kommunala riktlinjer, undermålig tillsyn och uppföljning av beslut samt bristande rättssäkerhet. Istället för en ny lag vill FUB se förtydliganden av nuvarande lag, som i kombination med de nödvändiga kvalitetsåtgärder vi redovisar, kan stärka LSS och återigen göra den till en unik lag som Sverige kan vara stolt över.

Vad är problemet med LSS?

Om man inte orkar läsa förarbetena till LSS, och saknar fantasi att förstå hur livet ser ut vid omfattande funktionsnedsättningar, då kan man inte tolka lagen rätt! Om man dessutom inte förstått målen med lagen, leder det till nedmonteringar av det slag som vi nu sett ske de senaste 10 åren.

Vilket ansvar har regeringen för målen i LSS?

För mig är det självklart att det är regeringen som har ansvaret för att de goda målen i LSS blir verklighet. Regeringen måste tillse att kommuner och förvaltningsrätterna inte feltolkar LSS och sätter käppar i hjulet, genom mer tydlighet i lagen och genom att utföra sitt informationsuppdrag som FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning föreskriver i artikel 8 Medvetandegörande om situationen för personer med funktionsnedsättning.

Jag kanske är naiv, som tycker att det som är bestämt i en lag ska vi alla följa?

Det har varit oroande tyst efter att remisserna lämnades i mitten av november. Det känns som att socialdepartementet försökt bädda för en ny lag, trots massivt motstånd från funktionsrättsrörelsen, genom att skicka ut remissen till en massa kommuner som, liksom regeringen, fokuserat på sina egna kostnader.

Ett stort antal kommuner svarar att de är positiva till att staten övertar alla kostnader för personlig assistans, trots att frågan om huvudmannaskap tagits bort när remissen väl skickades ut (den frågan ska utredas separat i en egen ny utredning).

Det förstärker min tro att det bara handlar om besparingar även för kommunerna. Inte, som det borde, om förbättringar som verkligen behövs efter drygt 10 års neddragningar ute i kommunerna.

Varför reagerar inte regeringen på den växande fattigdomen i LSS-gruppen?

Fattigdomen för många i LSS-gruppen har accelererat under senare år, dels på grund av dåligt anpassad aktivitets- och sjukersättning med hög skatt, dels på grund av orimligt höga hyror i gruppbostad kombinerat med ett icke anpassat bostadstillägg! Detta beror helt och hållet på beslut tagna av våra ansvariga politiker.

Jag brukar säga att det är okunskap som orsakar försämringar i LSS, men när det gäller LSS-gruppens ekonomi handlar det snarare om medveten bortprioritering från regeringarna under den senaste 15-årsperioden. Ansvariga politiker är, genom ett stort antal statliga utredningar och rapporter, mycket väl informerade om hur illa det ekonomiska läget är för dessa funktionshindrade.

Vi har två goda lagar som beskriver regeringens ansvar; dels LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som utlovar ett liv som alla andra med goda levnadsvillkor, dels FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som i sin artikel 28 erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning till en tillfredsställande levnadsstandard, samt tydligt skriver att personer med funktionsnedsättning har rätt till samma positiva ekonomiska utveckling som landets medborgare i övrigt.

Vad är nytt i LSS-skolan 2021?

Det har inte hänt särskilt mycket i själva lagen sedan förra upplagan av LSS-skolan, som utkom år 2019. De ändringar som skett avser i huvudsak personlig assistans och egentligen assistansersättningen. Där har dessutom dragits igång nya utredningar som fortfarande pågår.

Välkommen till 2021 års LSS-skolan, och en förhoppningsvis lärorik läsning!

Harald Strand
Skribenten har varit ordförande för Riksförbundet FUB

 

Fler lektioner i LSS-skolan 2021

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *